Folk är sent uppe verkar det som.
Nästan midnatt och ljus från många fönster, gult ljus, som om led inte längre
fanns, men led kan tydligen fås nuförtiden så att de lyser som gamla 60
wattare, mildare, gulare, skönare, vänligare.
Kan inte motstå att titta in hos folk
när Assar stannar och nosar och undersöker. Står där med kopplet i hand och
blir en peeping Tom.
Det slår mig att det saknas böcker.
Folk har inga böcker, inga bokhyllor, men gigantiska TV-apparater. Gör en snabb
statistik över tio fönster, nio är utan böcker, åtta har gigantisk TV-skärm.
Blir lite glad åt det tionde. Alla
väggar i rummet, golv till tak är fyllda av böcker. Ser självklart inte
titlarna men förstår att det inte är gratisettan av idrottsåret som står där.
Köket är öppet mot vardagsrummet och
ligger närmast fönstret. Då blir jag glad igen för det är en ung människa, en
liten ung människa som står där vid diskbänken. En ung människa med så många
böcker – kände att det finns hopp i alla fall. Så ser jag bättre från en annan
vinkel när Assar nosat fem meter bort och står kvar ett tag. Det är ingen liten
ung människa. Det är en liten gumma.
"Det var en gång en liten, liten gumma
med
många, många böcker.
Hon hade en bokhylla för de stora böckerna
och en bokhylla
för det små.
I hörnet stod en liten, liten fåtölj att sitta i
och läsa både de
stora och de små böckerna."
Kanske den lilla, lilla gumman har
barn och barnbarn med läsintresse hon lyckats väcka?
Hemma har vi en enda fondvägg som vi
klätt med de absolut viktigaste böckerna från golv till tak. Det ska jämföras
med när jag flyttade från radhuset till Antuna och till ett stort hus på 170
kvadrat. Boklådorna ställdes i vardagsrummet. De var så många från golv till
tak att det bara var en smal, smal korridor mellan boklådehögen i mitten och
innerväggarna runt om. Inså snabbt att det här inte skulle hålla, inte ens om
jag satte bokhyllor i vartendaste rum. Började sortera och samtidigt
fotografera.
Räknade till långt över tusen titlar,
bilder på alla. Numrerade lådor och numrerade filer så att jag skulle veta
vilken bok som låg i vilken låda.
Nu slumpade det sig inte bättre än att
jag fick ställa lådor och min samling målningar i ett utrymme uppe på gården
dör det var kallt och torrt, Sådär ja, nu var saken biff. Fick plats med det
antal böcker som jag exakt behövde, referensex för matskriverier, referensex
för historia och annan nörderi, några klassiska verk för omläsning, böcker jag
fått i present och så ett antal doktorsavhandlingar jag är väldigt förtjust i
(ja jag vet, hur kan man använda ett ord som förtjust om en avhandling som handlar
om bruket av rött, svart och vitt i en avlägsen afrikansk stam?)
Så småningom, efter flera år förstod
jag att böckerna däruppe på Antunaloftet aldrig skulle behövas mer, att jag
sparat dem av nostalgi, stora läsupplevelser eller för att de haft ett annat,
kanske lokalt, värde.
När vi flyttade till Sollentuna och
vår stora lägenhet för två år sedan var det inte så mycket att diskutera, böckerna skulle bort.
Någonstans mellan sju och åtta hundra titlar kördes till Skopan som är en
välgörenhetsloppis i Upplands Väsby. (Jo det sved av helvete för det var andra
gången jag beslutade mig för detta heroiska att överkomma skilsmässoångest,
alltså från böcker. Första gången var när jag flyttade från Gotland och
böckerna gick lådvis på auktion och för spottstyvrar).
Det såg vetgirigt och hemtrevligt ut
hos den lilla, lilla gumman och ljuset i den lägenheten verkade ännu tydligare
och varmare.
Så nu, tänker jag, är det någon som
varit på Skopan i Upplands Väsby och med varm hand öppnar en superintressant
lokalhistoriebok om flottning i äldre tid utmed Dalälvens nedre lopp eller om Skutskärsverkens historia, eller boken om samlagsställningar av Inge&Sten…typ.