Nattvandring XXVI

Folk är sent uppe verkar det som. Nästan midnatt och ljus från många fönster, gult ljus, som om led inte längre fanns, men led kan tydligen fås nuförtiden så att de lyser som gamla 60 wattare, mildare, gulare, skönare, vänligare.

Kan inte motstå att titta in hos folk när Assar stannar och nosar och undersöker. Står där med kopplet i hand och blir en peeping Tom.

Det slår mig att det saknas böcker. Folk har inga böcker, inga bokhyllor, men gigantiska TV-apparater. Gör en snabb statistik över tio fönster, nio är utan böcker, åtta har gigantisk TV-skärm.

Blir lite glad åt det tionde. Alla väggar i rummet, golv till tak är fyllda av böcker. Ser självklart inte titlarna men förstår att det inte är gratisettan av idrottsåret som står där.

Köket är öppet mot vardagsrummet och ligger närmast fönstret. Då blir jag glad igen för det är en ung människa, en liten ung människa som står där vid diskbänken. En ung människa med så många böcker – kände att det finns hopp i alla fall. Så ser jag bättre från en annan vinkel när Assar nosat fem meter bort och står kvar ett tag. Det är ingen liten ung människa. Det är en liten gumma. 

"Det var en gång en liten, liten gumma 

med många, många böcker.

Hon hade en bokhylla för de stora böckerna 

och en bokhylla för det små. 

I hörnet stod en liten, liten fåtölj att sitta i

och läsa både de stora och de små böckerna."

Kanske den lilla, lilla gumman har barn och barnbarn med läsintresse hon lyckats väcka?

Hemma har vi en enda fondvägg som vi klätt med de absolut viktigaste böckerna från golv till tak. Det ska jämföras med när jag flyttade från radhuset till Antuna och till ett stort hus på 170 kvadrat. Boklådorna ställdes i vardagsrummet. De var så många från golv till tak att det bara var en smal, smal korridor mellan boklådehögen i mitten och innerväggarna runt om. Inså snabbt att det här inte skulle hålla, inte ens om jag satte bokhyllor i vartendaste rum. Började sortera och samtidigt fotografera.

Räknade till långt över tusen titlar, bilder på alla. Numrerade lådor och numrerade filer så att jag skulle veta vilken bok som låg i vilken låda.

Nu slumpade det sig inte bättre än att jag fick ställa lådor och min samling målningar i ett utrymme uppe på gården dör det var kallt och torrt, Sådär ja, nu var saken biff. Fick plats med det antal böcker som jag exakt behövde, referensex för matskriverier, referensex för historia och annan nörderi, några klassiska verk för omläsning, böcker jag fått i present och så ett antal doktorsavhandlingar jag är väldigt förtjust i (ja jag vet, hur kan man använda ett ord som förtjust om en avhandling som handlar om bruket av rött, svart och vitt i en avlägsen afrikansk stam?)

Så småningom, efter flera år förstod jag att böckerna däruppe på Antunaloftet aldrig skulle behövas mer, att jag sparat dem av nostalgi, stora läsupplevelser eller för att de haft ett annat, kanske lokalt, värde.

När vi flyttade till Sollentuna och vår stora lägenhet för två år sedan var det inte så mycket att diskutera, böckerna skulle bort. Någonstans mellan sju och åtta hundra titlar kördes till Skopan som är en välgörenhetsloppis i Upplands Väsby. (Jo det sved av helvete för det var andra gången jag beslutade mig för detta heroiska att överkomma skilsmässoångest, alltså från böcker. Första gången var när jag flyttade från Gotland och böckerna gick lådvis på auktion och för spottstyvrar).

Det såg vetgirigt och hemtrevligt ut hos den lilla, lilla gumman och ljuset i den lägenheten verkade ännu tydligare och varmare.

Så nu, tänker jag, är det någon som varit på Skopan i Upplands Väsby och med varm hand öppnar en superintressant lokalhistoriebok om flottning i äldre tid utmed Dalälvens nedre lopp eller om Skutskärsverkens historia, eller boken om samlagsställningar av Inge&Sten…typ.