Nattvandring XXVII

Det var en sådan natt. Till och med frosten kändes bekant, kylan utifrån. Men i natt var inte den inre kylan påtaglig alls. Den inre värmen kom från en alldeles speciell spis – överlevnaden, nykterheten, tacksamheten över att vara på plats.

Det var alltså en sådan natt, kvällen före 26 år sedan. Jag var på väg hem och klockan var halv tre. Jag var klädd i en tunn sidenkavaj, kylan smet runt kroppen, jag var eländig. Jag hade druckit* en 75a brännvin på dagen och fyra flaskor Val de Loire samt ett antal sexor vodka. Precis innan baren stängde hann jag med att få i mig en jolmig mellanöl. Jag hade ölraparna med mig på väg ut, de där hulkande raparna som fick allt inom mig att påkalla en uppmärksamhet ända upp till struphuvudet, surt, brännande. Jag svalde för det var det absolut sista, ville att allt skulle få en verkan, inte förspillas. Försökte göra våld på mig själv och kroppens alla reaktioner. Försökte gå rakt där i isiga kylan – det fungerade inte. Försökte att inte spy – det fungerade inte heller, hulkade där i en rabatt, ögonen sprängdes rödstrimmiga – som varje morgon den tiden och då jag borstade tänderna.

Allt det jag laddad under dagen och kvällen tömdes, nu var det slut, inget hemma och läkartid på alkoholpolikliniken klockan 14. Jag var rädd, ensam och ingenting att förvirra mig med, inget att tränga bort ångesten med, inte en droppe – det var planerat men jag sjönk djupt ner i min virvlande och tilltagande nattångest vid tanken och hade en isande kyla inom mig. Vad har jag gjort, varför?

Det där jag önskat mod till sviktade (för vilken gång i ordningen). Någon klok hade sagt att jag skulle gå rätt genom mina egna rädslor. (fått göra det åtskilliga gånger sedan dess) I sju år hade jag planerat att sluta, våga sluta, våga ta steget. Det var då sju år sedan jag senaste försökt, då höll det i tre månader med antabus, ett medikament som bara var löjligt enkelt att supa sig genom. Efter tre månader var jag igång, planlade att det återfallet bara skulle vara en helg – det blev sju år ytterligare av ett brännvinsliv. Ett liv i förnekelse som varat sedan 15 års ålder.

Jag skriver närmare om det här i min bok ”Utanför Normen” som kom i höstas. Hur den latenta ångesten dämpades med superi – hur det var det enda redskap jag hade, självmedicinering.

Jag fick kort efter den natten för 26 år sedan redskap genom en självhjälpsgrupp och ganska nyligen också via psykiatrin.

Det är nu 26 år och ett dygn sedan jag gick från baren med mellanölsrapar, brännvinsfylla och sura uppstötningar av Val de Loire. Jag har inte behövt en enda droppe alkohol sedan jag vaknade morgonen efter, den dag som idag är. 

Assar stannar till och nosar, det drar kallt om öronen. ”Så är det förstår du, att den värme och den levnadsglädje jag känner är omätbar”. Han lyssnar, men undrar nog vad det är jag pratar om där i natten, men jag fortsätter ”det gick inte utan hjälp , men jag får ändå klappa mig en del på axeln och säga att jag gjort ett jävla bra jobb”.

Så tacksam! 

*Känner du igen dig, du som fortfarande är ute i kylan, men inte trivs där. Du är välkommen att höra av dig om du vill ha det jag har. Messa mig gärna på lager, alfakrull, tabberaset punkt se.