Ja det kan man ju fråga sig.
Saken är den att vi hade några humrar
i frysen, och anklår, färdigconfiterade, också. Dessa tog onödigt mycket plats
jämte rejäla påsar med mangold, grönkål, svartkål och olika slags bönor.
Det är nämligen så att om fyra
dagar får vi en hel ren som ska få plats. Stekar, bogar, innanlår, entrecôte,
hel sadel, märgben – det ser vi fram mot trots att vi redan har en rejäl stek
och ett vackert innanlår (det tar vi till helgen).
Därför fick det bli hummer i
dagarna två. Thermidor den ena dagen och en hummersallad den andra.
Thermidor åt jag första gången 1971
på en restaurang med havsutsikt på Sri Lanka.
Minns den där måltiden bara för
att det just var en sådan – en måltid att minnas. Och jag tror jag satte i mig
tre humrar den kvällen, fruktansvärt gott med det där stinget från senapen i
gratängen. (Sri Lanka då och med en krona som var superstark, kostade bara
några tior styck)
Att klyva och gräva ur hummern skära
köttet och köra det med äggula, snapspulver och cognac för att sedan täcka med
lite Guyéreost är en idé från Escoffier och namnet är från en teaterpjäs om de
sista skakande dagarna av Frankrikes skräckvälde (Jmfr Karmelitsystrarna).
Teatern spelades alldeles bredvid Maison Maire där Escoffier var verksam.
Gårdagens sallad tog två humrar.
Styckade och tog ur allt kött och skar det i bitar. Kokade Quinoa och rörde
sedan ned väl reducerad fond från hummerskalen. Blandade i finskuren kål och
tunna skivor rödlök, toppade med hummerköttet och serverade med en kall sås av
majonäs och chili.
Till båda hummerrätterna gjorde jag
en ärtkräm på franska gröna ärtor med mycket limesmör. Ena dagen som varm kräm
(håller en jättehög sötma varför limen i smöret måste till) och andra dagen
blandad med äggula och lite majsstärkelse och stektes som ärtplättar.
Men så påhittigt och riktigt gott.
Nu är humrarna slut från frysen.
Idag blev det en vegetarisk gryta på vita
bönor, mangold, svartkål, spenat, chili och soja, stödfalu till. Inte lika
lyxig middag men fan så gott.
