Det har funnits en tid när jag tänkt att vedstapling är meditativ sysselsättning, en tid när jag staplade ensam kubik efter kubik och hur jag än staplade kom jag inte ur den envisa tankens ensamhet.
Varför gör jag det här?
Det där med att stapla ved för ingenting.
Det är klart att jag gjorde det för min egen skull. Egentligen kanske jag höll tristessen stången helt enkelt.
Och jag staplade konstfulla travar och ibland gjorde jag efter konstens alla regler och bara hivade in veden i vedboden att torka i ett plockepinn.
Idag finns en ambition för gemensamma ansträngningar och då är det själva fan om vi inte skulle ge oss på ett gigantiskt stapeluppdrag, K är en mästare på att stapla, jag har huggit, krossat, maskinklyvt och kört fram. Snart återstår bara en kubikmeter av granveden och sedan lika mycket av björken och hittills har vi kommit knappt halvvägs, men snart är det klart!
Har en rejäl hög med sågad sälg att krossa. Kommer inte att hinnas med i den här vändan. Åker nog själv upp en helg och ger järnet. Före midsommar ska veden vara antingen i vedboden eller täckt som denna gigantiska vedstapel vi nu formar.
Det blir vackert och vi är två. Känns bra!