För 25 år sedan gick jag till ett AA möte som var speciellt för det var då jag förstod att det där inte är så lätt. Jag hade sprungit på
AA-möten i tre år vid den tiden, ibland tre gånger om dagen för att mota alkojäveln i grind.
Den här gången skulle jag bli tolftestegare:
”När vi som en följd av dessa steg själva hade haft ett andligt uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.”
Jag hade alltså lyckats övertyga en kompis som låg risigt till att följa med till den lilla AA-gruppen i utmarken där jag befann mig. Han var svårövertalad på samma vis som jag själv en gång varit svårövertalad.
”Tänk om jag känner igen någon…pinsamt” (Det gör du säkert för det är folk här som vill bort från alkoholen och behöver hjälp, människor som vilka som helst)
”Men jag tänker inte säga nåt” (Du kan sitta tyst som en mussla och bara lyssna, det är helt okej)
”Jag förstår inte hur de där alkoholisterna ska kunna hjälpa mig, jag har ju liksom lite bättre förspänt än de flesta både vad gäller intellekt, arv och miljö” (Du är inte märkvärdigare än någon annan som dricker och det spelar ingen roll var du kommer ifrån, vem du är eller vad du gör. Du är välkommen av en enda anledning att du vill sluta med brännvinet)
”Jag tänker stärka mig med lite gin innan, kan du köra”. (Du får stärka dig med vad fan du vill, men du går dit av en enda anledning att du vill sluta dricka)
Han dök upp i en stor vargskinnspäls. Han som inte ville vara synlig, som bara ville glida in och betitta spektaklet med alla trasiga människor som höll sig nyktra och i hans värld därmed begick våld på sig själva.
Det han mötte var en grupp fokuserade, lugna, övertygade och kreativa människor som ogenerat delade med sig av AA:s första steg:
” Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen och hade förlorat kontrollen över våra liv”
Svindlande sanningar delades utan att någon blev avbruten om hur dessa kloka nyktra kommit fram till insikter om fullkomliga kontrollförluster, hur de skadat sina medmänniskor, partners, barn och föräldrar genom sitt drickande.
Några berättade om vägen till nykterhet, samma alkoholism olika vägar, gemensamma erfarenheter. Luften tätnade av sanningar. Min vän blev överraskad och han lyssnade, det såg jag när jag sneglade åt hans håll. Efter en och en halv timme var mötet slut och vi gick ut i snögloppet igen för att åka hem. Där under gatlyktans sken och lätt snöfall muttrade han någonstans innanför den väldiga vargskinnspälsen som han sa hade tillhört Anders Zorn en gång:
”Men det här var bra, jag trodde inte alkisar av den här kalibern tänkte så mycket, jag är överraskad, men du erkänn att den intellektuella nivån inte är så påtaglig”. (Du är ju där hela tiden att du är lite förmer än alla andra. Det är du inte, du är en lika jävla mycket alkoholist som alla där inne. Undantaget är du som egentligen inte vill sluta för det är din enda trygghet, allt annat har ju bara rasat omkring dig, brännvinet är din enda tröst. Det här har ingenting med intelligens eller intellekt av göra, det har bara med alkoholen att göra.)
Han muttrade. Vi körde hem.
När jag släppte av honom tackade han för hjälpen och halade upp en fet dyr cuban ur innerfickan och räckte över till mig.
(Jag tackade och sa att den skulle jag röka när han varit nykter i 100 dagar)
Om jag säger så här att efter tio år låg den feta cubanen i sin ask fortfarande orökt i en låda hemma. För femton år sedan öppnade jag cigarrasken och där var bara tobaksdamm efter en vittrad dyr cigarr.
Det var så talande. Vi umgicks inte så mycket efter det där AA-mötet. Han visste hela tiden var jag fanns om han skulle behöva hjälp. Han ringde aldrig. Hörde genom åren hur hans egen nedmontering fortsatt likt cigarren i min låda. Idag läste jag dödsannonsen över honom. Han blev 71 år. Frid!