Råbiff på årets mörkaste dag, ett ljus som strålar

Om det vore så skulle August gärna äta råbiff ett par dar i veckan. Nu blir det väl en gång i månaden kanske under de mörka kalla månaderna. "Tänk dig nästa höst med äpple i råbiffen" funderade han idag. "Vinteräpplen"!

Idag for jag till vår närmaste kvalitetsbutik för att köpa deras julkorv, deras köttbullar, (orkar helt enkelt inte julstöka i köket - liksom det får vara måtta!) och deras kalvsylta, grov och saltig och sammanhållen av ett spänstigt naturligt gelatin.

Passade på att handla middagsmat, 375 gram dubbelmalt från bogrullen. Mycket bättre än innanlår som känns lite kladdigt i munnen. Bogen eller faktiskt också bringan har ett bättre motstånd i tuggan liksom tar till sig grövre skurna bitar av lök, rödbeta och saltgurka - fransk senap och svartpeppar som krydda.

Här tar August över köket och ropar när det är klart. 375 gram delat exakt rättvist och så fint upplagt. Middagen är klar och det är som ett ljus i det mörker vi möter på årets mörkaste dag, en solstråle rätt in i medvetandet - så skönt att dela en sådan måltid med "Paggen".

Senare nu ikväll blandade jag den sista skvätten av råsaften från våra röda vinbär. Också det solnjutning med sodavatten.  Plockade hur många liter som helst i somras och körde i en matberedare och sedan fick de rinna av alldeles själv. En underbar osockrad råsaft som jag fryser i lagom stora förpackningar och som kan drickas outspädd som snaps (!) ett utmärkt alkoholfritt alternativ, eller som ovan med sodavatten.

Desserten igår, glass med hallon fruktsåser och guld...typiskt August

Gräver i min egen historia efter makalösa Kiefer på Artipelag

 I sällskap av vitale vännen Janne Enfors grottade vi ner oss i verbala tolkningar av Kiefers arbeten på Artipelag idag. En så stark input! Timvis gick vi och nagelfor tekniker, formella måleriska problem, ytor och material, rytm och djup, måleriskt språk och galna skulpturer, tygstycken och kläden - och vi var omtumlade och ibland rent av skakade över det vi kom fram till.

Jämförde med Joseph Beuys  och de många släktskapen med uttryck och erfarenhet. Vi enades om att vi fick samma brutala känsla av död och utsatthet genom Beuys filtar, lampor och talg/fett som Kiefers ödelagda pastosa, rent av mästerliga, landskap  och hans bly, samma inre doft och för den skull en bakomliggande vrede. Och ja, vi rent av älskade det vi såg.

Nu måste jag ner i min källare. Där i någon låda ligger en samling utställningskataloger. Vill veta när jag mötte Kiefer med stor beundran första gången. det var på den fantastiska Sollentuna Art Fair. Jag var där första året då mässan var rejält utskälld för att vara kommersiell och jag ställde ut med en engelsk gallerist som i övrigt visade unika grejer av Andy Warhol. Ett av åren ställde jag ut med Galleri Wallner och en tredje gång med Nane Stern från Paris. Vid de två senare mässorna var Kiefer utställare, i ett hårt belyst vitt rum och där stod en buckligt stridsplan i bly med tomma motorer och blyfönster, instängdhet, förgängelse men också underliggande det makabra i krig och förintelse. Jag vet att jag blev oerhört drabbad av mötet.

Närbild av ovanstående monumentala målning

Nu kanske 45 år senare fick jag alltså förmånen att se Kiefer igen, kanske med mognare ögon, med en mer lyft blick, men inte mindre drabbat av hans unika formspråk och hans väldighet, en utställning som gick rätt in i magen på samma sätt som när jag första gången mötte hans konst. Sedan behövs väl inte tilläggas annat än att Artipelag är en fantastisk anläggning med rum som kan härbärgera detta monumentala.

Så åt vi en alldeles utmärkt lunch, kålpudding med en vidunderligt god gammeldags sås kryddad med mesost och lättsockrade rårörda lingon!