onsdag 17 juni 2015

Mästerverket vittrar sönder och kanske medvetet







Bästa sättet att nå en förändring är att låta det gamla vittra såpass att det inte står att rädda. Låta förfallet gå så långt att man kan säga att inget går att renovera, återställa.
Det finns mängder av exempel på sådan långsam stadsförändring. Slussen är bara ett sådant.

Mina barn har gått och går i Sollentuna musikklasser. De nyttjar Häggviksskolans aula för repetitioner och för konserter.

Jag har själv stått där en gång för länge sedan som proselyt och spelat klarinettsolo, senare också i det eminenta bandet Orrings Bockar och jag har sjungit körkonserter från den scenen för att inte tala om alla evenemang och alla föreläsningar jag kunnat bevista i den lokalen. Flera av mina vänner minns de övervakade skriftliga tentorna från aulan och från studenttiden.

Aulan är en stram arkitektonisk skapelse, helt signerad den gamle stadsarkitekten Lage Knape. Då, på hans tid hade stadsarkitekten ansvar att rita och projektera alla offentliga byggnader i köpingen. Häggviksskolan är en sådan och huvudbyggnaden fick han ta över från en annan arkitekt som inte kände sig helt hemma i projektet.
Knape anställdes i Sollentuna 1947 (dog 1999). Skolbyggnaden blev klar 1955-56 och kallades då för en "supermodern" skola, inte minst för den vackra aulan, byggd med självbärande betongelement och enkelt inredd med golvfasta bänkar som har uppfällbara skrivbord. Skolan hade från början höga vackra fönster med stort ljusinsläpp till de 18 klassrummen. Av några slags dunkla värmetekniska orsaker täcktes delar av fönstren över så att de förminskades. Kanske det är en av anledningarna till att hela skolan idag dras med väldiga ventilationsproblem. Så förändrades också skolan ursprungliga utseende och gestaltning.


Men tillbaka till den svidande vackra Aulan som kanske är en av de viktigaste byggnaderna i Sollentuna vad arkitektur ankommer (finns naturligtvis fler som gamla Turebergsskolans västra del, nuvarande Vittras äldre skolhus ritat av Erik Karlstrand, gamla Baptistkyrkan i Helenelund som en gång ritades som funkisbiograf, enhetligt hållna bostadsrättsföreningen Solhjulet i Edsberg, ritat av Ernst Grönwall eller Silverdalskapellet för att återkomma till Lage Knape).

Det är känt sedan länge att vissa politiker i kommunen har lust till marken som aulan står på. Aulan har de ansett varit för lite ut nyttjad för att vidare existens kan motiveras. Men har då inte alls tänkt på vad den står för i kontinuitet, inte heller som uttryck och form.

Häggviksskolans aula är helt i original, undantaget hjälpligt renoverat tak med plåt lagt i stället för koppar eller som komplement, (galvaniska strömmar) utanför de höga fönstren skyddas de av järnornament som blad och blomster framför stående träpanel som tillåtits vittra sönder. Fönsterfästena är likaså de helt eller delvis uppruttnade, så pass kraftigt anfrätta att de utgör en fara för utfallande glasrutor. Här och var har betongen luckrats upp förmodligen som en följd av upprostade armeringsjärn och fästen samt dåligt underhåll. Takläckage och reperation förra året kastade tyvärr inte ljus över aulans tillstånd.

Interiört är bänkar i original och förvisso ganska så vingliga och lossnade men ändå inte för sent för att rädda.

Runt scenen är lagt träornament som ä väldigt tidstypiska och ritade och tillverkade av konstnären/skulptören Jack Zan som också gjort de "gosshuvud" som står i foajén.

Snart är den tid nådd då politiker kan säga att aulan står bortom all räddning och skulle bli för dyr att renovera. Kanske dags att reagera, jag gjorde det vid min nias avslutningsshow, min tredje unge på raken som går ut från Sollentuna Musikklasser (two more to go).

Gör nåt nu!



söndag 7 juni 2015

Jordförbättring i landet, en nystart över det gamla misskötta


Ja, se det är ett moras efter förre brukaren av min köksträdgård. Till en början tänkte vi sätta gris att beta av kirskålsrötter och kvickrot, men våren kom och försvann alldeles för fort om än den varat längre än normalt, så nu blir det halvfart då den förra trädgården är under avveckling. Var där i våras och såg hur de söta grannarna vandaliserat och hur växthusfönster stulits. Nu låter vi skiten ligga i träda och plockar över rariteterna efter vart. Till hösten blir det gris i kökslandet som sedan får frysa sönder efter grävning och så till nästa vår så...att lägga köksland är långsiktigt för bra resultat.

Nu ser jag fram mot lite utsäde från Lena Nygårds, hon som står för kunskapen om mångfalden och som försett mig med många rara och smakliga fröer tidigare.


Hade några få gråärtor att sätta och lade obetänksamt ut dem på såbordet och gick och fikade. Duvorna, eller några andra flygande fän var direkt där och snattade åt sig karamellerna.

Ställer mig i fighterställning mot kirskålen, kortsiktigt och kanske långsiktigt. Rensat ut två bäddar till potatisen, Amerikansk rosenpotatis och Rättviks röd.
Förargas återigen över hur man kan spärra in odlingarna i små trälådor till ingen nytta. Pratade med förvaltaren och undrade om det alltid varit så här i köksträdgården vilket det naturligtvis inte alls varit utan strängat i långa odlingsbäddar om två alnars bredd och en halv alns gång emellan.






Fick tag på en hel rullbal skadad ensilage genom min vän Pär. Täckte en av "lådorna" med gammal kartong, supertätt mot jordytan, eller snarare kirskålen.
Nu säger en och alla att det där inte hjälper mot kirskål. Nej jag vet, inte långsiktigt, men för i sommar och för bönorna och gråärtorna, sedan får grisarna göra sitt i höst.
Lade ut vår halvsmälta kompost över kartongerna och packade sedan ensilage över.



I veckan gör jag små gropar i ensilagebädden, fyller med färsk mullrik jord och sätter dit mina små förgroningar, gurkor, signes bönor, rosenböna, störvaxböna etc. Böjer gjutjärn över så att växterna kan klättra och bygga som ett bönhus. Vi får se om det lyckas.

Vackra dottern Alma med farsan på stan

Vi tröttnar aldrig på musslorna, middag i helgen mellan köksträdgårdsvarven





lördag 6 juni 2015

Syrenblommans saft på flaska, skördeårets början.


Den har en sådan påtaglig, rund och djup blomstersmak att man blir antingen kvalm när man dricker för mycket eller vimmelkantig av våren som trycker sig in i alla sinnen sådär vansinnigt parfymerat. Alltså, man gör inte för många litrar utan bara tillräckligt för att påminna sig när vintern trycker sig in kring husknuten och kakelugnarna dånar.


Någon sa att den passar med gin. Kan så vara kanske så som jag minns det, men just det minnen har bleknat och efter 23 år har jag inte någon önskan att framkalla den kunskapen igen. Andra kanske får åtnjuta parallellen i smaker då nu både det ena och andra finns på hemmafronten.

En redig pava syrensaft står i kylen och resterande i plastaskar nedfrysta. Funderar på att använda en del i glass så småningom, tror gräddigheten passar, att det feta både kan lyfta det tunga, dova, parfymiga.


Samtidigt är det här med att göra syrenblomsaft en studie i tålamod.

Gör så här:
Plocka 60 fullblommiga klasar bonnsyrener. Låt ligga ett tag i rumsvärme så att spindlar, maskar och annat kryp lämnar sina gömslen. Det tycks finnas fler kryp i en samling syrenklasar än sovandes i julgranar för vardagsrummet.


Skölj sedan noga i kallt vatten och skaka av noga, lägg på handduk att torka något. Plocka sidan blomma för blomma så att det tillhopa blir 200 gram. Lägg i stenkruka.
Lös 1350 gram socker i två liter kokande vatten. Mens detta, riv skalet av en citron och pressa saften ur densamma allt ner i sockerlagen som när den klarnat hälls het över blomstren. Täck med plast och låt stå svalt i tre dygn. Rör om med en ren spatel då och då. Sila i silduk och fyll på rengjord flaska eller frys så fort som det svalnat. Eftersom det är lite socker så håller den inte så länge i kylen.



Sådär ja, nu är odlings och skördesommaren igång. Dags att städa och vädra ur jordkällaren.

Står inför gigantiskt uppdrag att anlägga nya köksträdgården. Mer om detta följer inom kort.