Vännen Björn Wessman på Konstnässan i Sollentuna Jag vet inte hur jag ska säga det, men det var väldigt lamt den här gången. Överlag mycket som norrmännen kallar "storgatakunst" och som vi här hemma väljer att kalla "hötorg" - men det har varit problem i varierande mån genom alla år.
Jag tror att jag bara missat en mässa genom alla år och på fem har jag ställt ut själv, bland annat den första då jag representerades av ett engelskt galleri, då jag bodde i London, men som jag glömt namnet på. Sedan ställde jag ut några år hos Galerie Nane Stern i Paris och hos Galleri Wallner i Malmö. Djädrar vilket tryck det var på den tiden, de var som kammad köttfärs av publik i korridorerna. Idag var det väldigt blekt och glest.
Några gallerieter gjorde ändå mässan värd ett besök. Ahnlund från Umeå bland andra. Det känns jättelänge sedan jag ställde ut där och det är det, över sexton år sedan, kanske längre. Marianne Ahnlund har förmågan att ta fram det överraskande och sedan kombinera ihop det med de säkra korten.
I entrén hängde ett enormt verk av Björn Wessman, ett landskap i de klaraste färger som alla hans målningar numer. En målning som får en själv att längta tillbaka till de stora ateljéerna, det kroppsliga måleriet. Vännen Björn går ut i naturen runt sitt eget hus i Languedoc och hittar bildmotiven. De fanns där hela tiden - det brukar vara så, och så förstår man det först när man målar dem. Ja, jo...jag är fylld av avund, men med avunden som måttstock inser jg att det är också ett sätt att uppleva konsten på.
Nu ser jag fram emot ett hus, med ateljé och med den där doften och den där känslan i kampen på duken. Kanske.
