När vi passerat Dalälven på
väg upp så rycker det genast i kokkaffetarmen – för övrigt det kaffe jag är
uppvuxen med – det var uteslutande kokkaffe hemma undantaget festligheter då
faster Majas perkulator togs fram och som bestod av två på varandra i en ställning
satta glasblåsor och där under en spritlåga, ett fantastiskt skådespel att
sitta och beundra.
Kokkaffet har en betydande
mildhet i smaken, en borttagen kärvhet och alls inte bittert. Smaken är rik med
många bottnar från både böna och rostning.
Ute i en av de många
skrubbarna hittade vi i somras flera rostpannor, några fördärvade av tid, fukt och rost,
andra fullt användbara.
Minns när jag gick på Konstfack (för hundra år sedan) och om helgerna jobbade i Frihamnen med att lossa kaffesäckar från
Brasilien, också under heta sommardagar. Råkaffe till Löfbergs i Uppsala och
till Gevalia i Gävle och hur jag smusslade undan råkaffebönor av olika slag
från säckar som brustit. Fickorna var som fyllda äppelknyckarbyxor när jag gick
hem. Förmodligen inte tillåtet men kontrollanterna såg mellan fingrarna på
tilltaget.
Hemma rostade jag i stekpanna
och en fantastisk kaffedoft spred sig över hela nejden från min lägenhet.
(Ibland lossade vi Whisky
från Scottska båtar, då var det ingen som såg genom fingrarna!!!)
 |
| I ögonblicket jag skriver om kaffe |
Första kannan i det nya
decenniet 2020 satte jag på 10:10. En alldeles förträfflig mjukstart på det nya
året. Glömmer mig från den stockholmska horisonten att kokkaffe är en skänk
till mänskligheten och där istället faller till föga för bitter brygd.
I somras gick vi på jakt
efter en Visseljohanna. Gick på massor av loppisar och flera auktioner, men
icke sa Nicke å vi hängde läpp.
-Är det en sådan här vi
letar efter? Frågade K långt sernare och lyfte fram en Visseljohanna som hela tiden och från
de förra ägarna av torpet stått framme på vedspisens hörn.
Sedan, fortfarande sommar
men långt senare, kom våra vänner Christina Frohm och Bengt Pernholm till torpet för några
dagars umgänge. Utöver att det blev ohyggligt trevliga dagar så hade
människorna med sig gåvor till torpet så eftertraktade att de omedelbart klädde
inte bara inredning utan också våra sinnen.
Ett gammalt bleckmått för
kaffe ”Ett mått malet kaffe till 4 kkp vatten”. Ett gammalt glasmått med
volymmarkering för tidiga mått typ ”kaffekopp, vinglas, spetsglas, 1 kupiktum,
1 jumfru, en hel och en halv kvarter” dessutom cl från fem till 30 ”ej krönt
mått”. En klassisk porslinsburk med texten ”Klarskinn” och dessutom hör och
häpna med klarskinn i. (klarskinn användes för att klarna kaffet och tillverkades
av fiskskinn) En helt underbar uppsättning attiraljer för bästa kaffekoket även
om jag inte använder klarskinnet utan låter denna kaffekultur sparas
i den fina porslinsburken som bemärkt kulturhistoria.
Låter istället kaffet koka
upp tills det visslar, tas från plattan och får stilla sig och sedan efter
gammal turkisk kaffekokarkonst låter kaffet koka upp ytterligare en gång och
sedan sjunka i fem minuter med lock för pip och öppning på.
Sedär, ett
fantastiskt kaffe numer få Stockholmare förunnat att smaka. En sådan
kungsöppning på det nya året.
Nu tar vi bilpromenad i minusgradet och
snölandskap bort mot de blånande hälsingebergen.
