Det var ett år som var väldigt besvärligt men också avgörande, snart 30 år sedan och jag hade min sista utställning. Var så slut att jag inte ens kunde vara med på vernissagen. Inget var roligt, det som tidigare varit stort var nu som en fjärt i universum, jag kapitulerade och bestämde mig för att göra annat i livet, eller snarare överleva.
Sedan en tid tillbaka har jag ånyo en ateljé, liten men naggande god och fullt tillräcklig. Den där tiden som var fanns inte digitala bibliotek, digital kommunikation, inget internet. Jag satte därför inga spår annat än i verkliga arkiv, samlingar, museer etc.
Söker man på mitt namn så kommer det bara upp sådant jag sysslat med efter, skrivna böcker, mat, resor, asien.
Nu har det blivit skillnad, knappt har jag jobbat ihop en kollektion målningar eller snarare art-works de senaste tre åren och så plötsligt syns de på Internet. Jäkla kul med den responsen trots att jag ännu inte ställt ut (men tanken finns att göra det). Helt nya grejer, men som jag upptäckt, med samma problematik, samma tid på ytan, samma envetna berättande och samma jävla inre kämpande med färgen och formen. Som att kliva på samma station jag klev av för 30 år sedan. Samtidigt en så stor tillfredsställelse om man nu inbegriper vaghet, osäkerhet, tvivel ångest.