söndag 31 oktober 2010

Med risk för att bli tjatig om vår nya besatthet: Mieng kam, somtam och vårrullar på sjømat



Bara för att vara på den säkra sidan och med hänsyn till vad vi skrev igår om att handla Mieng kam kits i asienbutiken åkte vi in till Olof Palmes gata och China Market och där fanns de, cellofanpåsarna med allt innehåll, packade i torsdags och därför fortfarande gångbara.



Innehållet i en påse räcker som förrättssnacks åt fyra. Eller förrätt - det är något som inte existerar i det thailändska köket. Möjligtvis kan det förvilla när man ser vissa få smårätter uppdukade och whisky till att dricka (eller snarare taskigt destillerat maltsocker). På thai heter det Gab glaem. Ibland serveras denna omgång solitärt, annars inför måltid. Alltså rätter för ett slags brännvinsbord precis som vi själva haft och har det (smörgåsbordet, julbordet etc) och som började under Cajsa Varg och då bara var en sup och en salt kringla, men som utvecklade sig till "svenska tapas". Vi brukar ha marinerat torkat kött, torkade småfiskar, starka sallader - kort sagt små rätter som serveras utan ris.



Hursom hittade vi dessa Mieng Kam kits på China Market för överkomliga 55 kronor. Därifrån fick vi också med oss ett paket vårrullar på sjømat (hittar inget bättre ord just nu) som blev jätteläckra friterade.



Rodjana gjorde en superhet somtam på en inköpt somtamthaisås vilket är en slags genväg när man saknar tamarind hemma. Det finns inga genvägar konstaterar vi och personligen tycker jag att en riktig Somtam Isaan är betydligt godare eller en somtam thai som är helt igenom på oförställda råvaror. Då får man en betydligt större umamiklang. Denna smak finns ju naturligt, men också som kristaller - VARNING - det som heter glutamat och med vilket thaiköken är så fyllda av: phohng chuu roht ผงชูรส (uttalas pomg chalott). Säg alltid till när du beställer thaimat som take-a-way eller på restaurang att just denna kemi ska utelämnas - endast på detta sätt kan man komma förbi detta otyg.

Allt tillsammans gav oss en rasande trevlig middagsstund - bara August var hemma, tjejerna var ute på Halloweenspök hos Nyströms.

lördag 30 oktober 2010

Mieng Kam - falska betelblad, en oemotståndlig middag



Vi har skrivit om de där bladen förr, (här och här) den läckra sötstarka såsen som täcker torkade umamispäckade räkor, ingefära, lök, chilli, rostade jordnötter och riven rostad kokos lagt i ett falskt betelblad, ett löv från Chapluträdet. Wow!!! det är laddade smakpaket som man liksom inte kan sluta äta av, man blir manisk och berusad av smakerna och texturerna.

Så det så!

I veckan hade vi Mieng Kam orgie!

Den som känner sig trakterad kan köpa färdiga kit i utvalda asienaffärer. I en påse ligger allt man behöver. Kolla bara datum. Sådana där påsar brukar bli liggande. Och i vilket fall som helst, tvätta av bladen noga med ljummet vatten och lägg dem att torka på duk innan de äts (gäller för allt grönt och odlat man handlar från Asien!!!!)

Fotbollshuliganer

Lennart, Christer och Tabberaset

Fick en bilder av Christer och kan inte låta bli att publicera den. IFK Norrköping GIF Sundsvall 1 - 1. En treklöver huliganer på vift, sista matchen i serien - nu blir det allsvenska matcher och förhoppningsvis väldigt rolig kommande säsong.

Jag vet inte om det är en årskris som uppenbarar sig eller ett sätt att försöka hitta lite rötter. För som jag skriver i tidigare blogginlägg är jag mindre intresserad av sport och mer intresserad av annat.

Efter att ha sett den tredje fotbollsmatchen i livet så har jag fått lite blodad tand. Första matchen var för 50 år sedan. Den andra var alldeles nyligen och den tredje när bilden ovan togs.

fredag 29 oktober 2010

I sällskap av skaldjur en helt vanlig fredag



En vanlig fredag efter en mer än lovligt konstig vecka är det en väl unt att koppla av med krabbor och ostron. Marennes Fine de Claire har redan en vinterfriskhet och den där karaktäristiska syrliga sältan. Dessutom tillhör de klassen "matiga ostron".

Krabborna tror jag var butikskokta norska. Hursomhelst riktigt romstinna och välmatade med levrar som skulle få djurmupparna att rya om misstänkt gavering - läckra pillermojar att sysselsätta sig med en timme eller en och en halv sedan skalen tömts på de rediga bitarna.

Den som negligerar ostron negligerar en stor del av själva livet!

Lustigt, för att i Thailand räknas krabborna, speciellt blåkrabborna, som mycket exklusiv mat. I sköldarna på dessa hittar man ingenting utan det är pillerilljobbet med krabbknivarna som utgör det dyra nöjet i själva benfästepaketet vid gälarna.

Som dessert en ost värd namnet, alltså en Beppino Occelli. Säg det bara - det räcker.

Utan vidare kopplingar och utan ansvar: Allt inhandlat på Br. Axelssons fisk i sollentuna Centrum.

Nu tar vi en tidig kväll.

onsdag 27 oktober 2010

Dilemma i garderoben och med sexy undies



Vi flyttar från vår lägenhet i december och så smått har vi börjar sortera och vädra och packa - sommarkläder främst.

Upptäcker att jag har 31 skjortor i garderoben utöver de 10 tal jag går runt på veckovis och det 10 tal som för närvarande ligger i tvätten.

Det som hänger i garderobsglömskan är sådant som jag kallat "bra att ha skjortor". Några är 30 år gamla, kanske äldre. Någon är intensivt rosa. En annan är en gul & blåskjorta jag köpte när gul & blå låg i gången mellan Birger Jarlsgatan och Norrmalmstorg. Inte kan jag slänga de här, eller kanske jag måste?

Se, där är sidenskjortorna som jag köpte på sidenmarknaden i Peking första resan för 14 år sedan. En har en fettfläck som inte går att få bort, den andra har jag använt så att manschetterna fransat sig, men Peking, minnen, jag kommer ihåg hur han jag köpte dem av såg ut och hur han med spelad förtvivlan sålde dem till exakt mitt nedprutade pris.

Och där hänger den blå Sandskjortan, också insliten, men för fan. och en som skiftar i färg från djuprött till rosa beroende på hur tyget faller. Det gör det inte på några få skjortor från det där norska Dressman. Däremot har jag några skjortor kvar från Gulins (Madison) - som jag tror en gång köptes upp av Dressman. Och en Melka som jag vet har en kragstorlek för mycket så den hänger som en extra underläpp under hakan.

Ett antal av skjortorna är oidentifierbara i färg, och form också för den delen. Det är sådana jag hängt undan för att ha som arbetsskjortor när jag gräver i landet. Men aldrig när jag kommer på att gräva i landet, kommer jag ihåg att byta skjorta. Jag gräver i det jag för stunden är klädd i och stövlar ligger alltid i bilen.



Få se nu, på det nya stället finns en vind, kanske man kan hänga det obrukbara där - men vem i helvete ska bära dem sedan? Några är från tiden när jag var mer trimmad än nu och går omöjligt på. Det slår mig att som de hänger nu på ställningen i vardagsrummet för att torka ur luftfukt från vädringen på balkongen så ser det ut som en långhängare på Myrorna. Skjortorna är rentvättade och nyvädrade, några har fortfarande kemtvättlappen kvar på galgen. Kanske jag ska ta och ta dem jag absolut vet med mig jag aldrig kommer att ta på mig igen och köra iväg med dit - till Myrorna.

Då kan man gå på stan och känna igen sina egna skjortor, men det hänger elva skräddarsydda skjortor på hängaren, ska man verkligen ge bort sådana?

Ångest ångest ångest och jag som trott att jag viss kan slänga saker - fan jag kan ju inte, jag kan inte ens göra urvalet. Jag har fått en eldningstunna i trädgården. Jag kanske bränner skortorna ceremoniellt - det kanske skulle kännas bra, ny tid, nytt hus, nya skjortor, ny människa - är det så man gör eller?

Ska jag resonera på samma sätt med underkläderna, mina urtvättade Björn Borgkalsingar i något glittrigt material som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att ha på mig igen. "Men kanske om jag i framtiden går ner några kilon eller fler"?

"Det funkar inte så" övertalar jag mig.

Sidenstrumporna då, som var tunna redan när jag köpte dem för 23 år sedan. Åh nej, min kavaj från London då, den som gick i tvättmaskinen på 60 grader när det står kemtvätt i den och som nu liknar en stor dockskåpskavaj - ska jag spara den också, tillsammans med min kritstreckskavaj och Stenströmsskjororna och alla mina fina men slitna Rouvelle, eller mina Eton eller Oscar Jacobson - sicket dilemma.

söndag 24 oktober 2010

Norrköping ett laddat återseende, plötsligt tillbaka till barndomen

Hit kom jag efter matchen och liksom fick känslan av igenkännande

Och man kände nästan igen doften. Papperbruk, industri, slamret, järn mot järn från spårvagnarnas hjul när de tar kurvorna - och där i hörnet låg visst en mjölkaffär, eller är det efter konstruktion?.

Vi gick till bilen som vi parkerat en bit ner på stan från idrottsparken räknat. Södra promenaden och ner parallellgatan S:t Persgatan och bort mot Louis de Geers kongresscentrum. Så plötsligt, halvvägs, stod jag på min födelsegata. Jag bara tittade upp och tyckte att jag kände igen ett hörn, och där var den, Källvindsgatan. Det är 55 år sedan vi flyttade därifrån och sunt räknat borde jag ha föga minnebilder därifrån om jag inte blivit påmind genom gamla smalfilmer i färg som farsan påpassligt tagit. Det är väl där jag skymtar mjölkaffären och den finns naturligtvis inte kvar. Inte ens huset vi bodde i finns kvar. Det är ett annat hus där nu, men gatan och namnet. Källvindsgatan - finns kvar och jag kommer ihåg backen ner mot industrilandskapet, men inte att den var så brant. Det brukar vara tvärtom, att det man minns som liten är betydligt mindre brant när man blir vuxen.

Det är nya hus nu på det gamla stället

Spelar det här någon roll då?

Jo det gör det, men egentligen bara för mig själv, min egen historia, att den finns där och namnen stämmer, ett slags ramverk som är intressant.

Jag tittar på hitta.se och ser andra adresser jag bott på i Norrköping. Precis innan brorsan föddes flyttade vi till Holmstagatan 22 B. Huset är ommålat ser jag och jag tyckte det var betydligt fler hus runt i kring, men tydligen inte. Jag cyklade tvåhjuling runt huset och där bakom var backen brant och det gick i ett huj ner mot garagen.

Hoilmstagatan 22 B, Bild: Hitta.se

Sedan blev vi lite av nybyggare i Smedby. Märkligt, nu är det nästan sammanbyggd stad med Söderköping...nåja, men nästan. Och vi bodde i radhus och jag kommer ihåg alla som bodde i huset. Vi på 17, Schills på 15, Eliassons på 13, Kratz på elvan och Danielssons på nian. Jag tror, eller snarare vet, men jag har nog hoppat över någon för vete katten om inte Danielssons bodde på sjuan och jag vet att ingen bor kvar där efter 50 år - det hade varit unikt i så fall.

Långängsgatan 17 i Smedby. Bild: Hitta.se

Det är lustigt att vår August som är tre är lika gammal nu som jag var när jag flyttad första gången och att han kommer att ha samma vaga minnesbilder, möjligen förstärkta av nya medier, som jag har från Källvindsgatan och att vi nu flyttar till ett radhus, lite olikt, men ändå likt och att hans minne stärks och klarnar och att han kanske kommer att känna till vilka som bodde där i varje ingång och efter 50 år.

IFK Norrköping - sista matchen i ettan - Allsvenskan, här kommer dom!



NEJ - jag är inte idrottsintresserad.
Trots det fick jag oupphörligen ur mig en långtradare i Dagens Arbete - en serie om idrottens fysiska fakta som gick under flera år - jag tror den hette "sportfakta" eller något sånt. En artikelserie om allt mellan spjut till truppgymnastik ur ett biomekaniskt perspektiv (eg. hur sport är möjligt över huvud). Serien avslutades med en efterlyst artikel, och det här ska uttalas på dalmål: "Hur hårt ska man pumpa en fotboll?"

Några i bekantskapskretsen tycker väl med vetskapen om min brist på idrottsintresse att det är något konstigt att jag sätter mig i bilen och åker hela vägen till Norrköping för att se på en, dessutom, obetydlig match i superettan. Men si, det har lite mer än så.

Jag är född i Norrköping S:t Olai församling - det står som en ständig påminnelse i passet. En människa som flyttas på i tidig ålder rycks liksom upp med minnen innan man skapat dem fullständigt - jag hyste länge en slags avund gentemot till exempel gotlänningar som kunde säga att de var gotlänningar av sjunde generation och att de bott på samma plats sedan födseln.

Nu hör det till saken att sådana mäniskor som jag utvecklar ett inre landskap att hålla sig till, ett landskap och en härkomst att alltid vara hemma i. Så har det varit för mig. Att sedan barnsben sedan tillägna ett fotbollslag en liten uppmärksamhet blir bara en liten förgrening eller påminnelse.

Med åren har jag försökt tvinga mig till att göra sådant folk gör bara för att se hur det känns, kalla det gärna att fogas, bli foglig, bli normal.



Igår var jag på IFK Norrköping sista match i superettan (heter det så?) och mor GIF Sundsvall. Rasande fin underhålning, totalt fokus, läcker fotboll och 1-1. Förvisso blev inte Norrköping seriesegrare (missade på målskillnad med ett mål), men är klara för allsvenskan.

Alltså, det läskiga är nu att jag börjar gilla att gå på fotboll - alltså jag har överraskat mig själv och med hjälp av muskler att göra sådant andra gör och våga tycka att det faktiskt är ganska kul. Att gå rätt mot rädslor och fördomar.

Nu lades midsommarstången i vinteride - när Hersby Hembygdsgård vinterstädades

Man ser det där året som snurrar runt. Nyss var det midsommar och midsommarstången prydd med älggräs, rosiga pioner och björk. Igår revs stången för vinteride på hållare bakom långa längan och för att ge plats åt Sollentuna Hembygdsförenings julgran som ska stå på plats ljusbrydd till julmarknaden den femte december.

De där städdagarna på hembygdsgården är viktiga dagar och de som ställer upp och jobbar utgör en stomme i föreningen - människor som vågar ta ansvar.

Den döda stången i oktober 2010...
...och alldeles nyss var det stångbindning på Hersby Hembygdsgård

Nä, jag tror inte det är någon självuppoffring i ideellt arbete, man gör det för sin egen skull, tillfredställelsen av att vara till, göra något utanför sig själv, stärka sig själv, njuta av att ingå i ett sammanhang. Man liksom betalar tillbaka åt sig själv. Så känner vi det hemma hos oss.

Rodjana lagade en höstsoppa att serveras i Rotsundastugans kök till alla som var med. En soppa med rotsaker, rikligt med fett ugnsbakat sidfläsk, linser och baserad på fiskbuljong - ett thailändskt trick för god smak - hönsbuljong blir för starkt och kalvbuljong alldeles för starkt, fiskbuljong bara smak. Hemma hos oss kokar vi alltid kyckling i fiskbuljong

onsdag 20 oktober 2010

Gammal odling inte helt utan problem

Visst kommer blomsterprakten att bestå, men kanske på annat sätt 2011

Nu är det revision och uppgör. I fem år har vi prövat 1700-talets odlingsmetoder och utsäde. Jag har sprungit benen av mig för att få så nära originalväxter som möjligt. Människor har bekymrat sig, haft vänligheten skicka över fröer och sticklingar, rötter och idéer. I år lyckades jag, efter fyra försök, att få fram samma slags meloner som Linne beskriver i sin uppteckning över pappans odlingar i Stenbrohult – förvisso föga ätlig, smakade sjösank dybotten, men ändå full ut mognade meloner.

Avsikten har hela tiden varit: Är det möjligt, precis som avsikten torde vara i allt konstnärsskap – så är det i de böcker jag skriver, de skulpturer jag arbetat med och övriga bildkonstverk, alltid ”Är det möjligt”.



Visst har det varit möjligt att få fram lågavkastande bondbönor som tidigare vuxit på samma gård i tre hundra år, visst har det varit möjligt att ta fram Ahlströmers potatis som han tog med sig från England, visst har det varit möjligt att få fram tidstypiska rovor, linser, gammaldags majs (den som Linné benämner Turkiskt vete), beska gurkor, mollor,

När vi besökt Linnéträdgården i Uppsala har vi varje gång blivit förvånade över hur många moderna växter som finns där – målsättningen för oss har varit att hitta utsäde som inte genomgått någonsomhelst förnyelse och vi har hittat sådant.

Vår blommande trädgård som jag älskar den

Under åren har vi kämpat mot skadeinsekter, svampangrepp, nematoder, mögel och allt annat som dessa gamla växter inte tål. Ibland har avkastningen blivit som på 1700 talet att det inte ens räckt till utsäde för nästa år.

Vi ser allvaret i denna onda tid, den som kallas för upplysningens och den som brukar beskrivas inom gastronomin som upptäckternas och den goda smakens århundrade. Förvisso började det här, men bara för en utvald klick i samhället. En kålgård som vår mättar näppeligen en familj om tio personer, självförsörjer knappast mer än en person under skördemånaden sedan inte alls.



Vår sista historiska potatis, Räöttviks röd och någon allmoge

Häromdagen köpte vi några rosenbuskar med ”rötter i” 1600 talet, dessa från Rudbeckius tid och som bär persiska namn och som användes i parfymindustrin. Nu har jag, när Ahlströmers potatis är upptagen, på samma växställe lagt upp en odlingsbädd för jordgubbar och så bereder vi plats för en del asiatiska växter till nästa säsong. Vår nya tid bankar på.



Så var detta avklarat och det goda är att vi under åren med 1700 talet fått till oss väldigt mycket av odlingskunskap och förstånd dessutom en stor portion historia oss till livs bokstavligt talat.

Skönt att lämna och börja odla nytt på samma plats. Lämna för att det kändes som att envisheten blev ett upphakningens tvång.



lördag 16 oktober 2010

Klasro Fiol "hemma" på Hersby

Elvira Börlin ur gruppen Klasro Fiol spelar i Rotsundastugan

Nyligen var det spelmansstämma i storstaden, spelmansstämma i Sollentuna, asfalts och betongstämma. Det spelades i varje hörn av den nya ungdomssatsningen Satelliten i Tureberg och med gästspel från Estland.

Det slog mig hur många unga människor som kommit dit med sina instrument och hur mycket kunskap och spel det finns i de äldre. Här spelades till och med musik, en polska tror jag att det var, från Sollentuna - upptecknad någon gång och nu tolkad 2010.

Det slår mig också hur yngre spelförmågor utvecklar musikarten till att dra åt det mer folkrockiga hållet, ingenting tycks vara heligt längre, man kan ge sig på låtar som har flera hundra år på nacken och göra dem nya igen, fördmedla dem till 21a århundradets människor.

Häromveckan hade vi ett öppet hus med musik på Hembygdsgården i Hersby. Ett litet missförstånd gjorde att vi annonserade musiken utan att ha några musiker - så kan det gå ibland trots kvalitetssäkring och kommunikation.

Delar ur gruppen Klasro Fiol spelade i salen i Rotsundastugan

Vid Skördefesten på Hersby i augusti välkomnade vi en ungdomsgrupp, Klasro Fiol som har sin hemvist hos fiolpedagogen och riksspelmannen Christina Frohm på den första skolbyggnaden i Sollentuna, den bevarade Klasroskolan som ligger jämte Almquists källa.

Det är klart att de ställde upp med kort varsel och spelade så man blir tårögd. Vet inte om det är själva musiken eller om det är deras fokus och entusiasm som lockar till rörelse - något är det i alla fall. Pratade med fler om det efter det öppna huset och många andra kände likadant.

Klasro Fiol sensommarspelar på Skördefesten på Hersby Hembygdsgård

Sålunda gick de runt och spelade i salen i Rotsundastugan (1803), i den tidstypiska affären inrymd i fähuset och i Stenhuset, hembygdsföreningens 1700-talshus som byggdes på platsen och var mangårdsbyggnad på det gamla Hersby. Ung musik i ett gammalt kök.

Rotsundastugan är byggd 1803 och kan trots att den återuppbyggts på Hersby hembygdsgård och då lätt romantiserats, ge en gripbar bild av boendet för 200 år sedan.

Som av en händelse får vi nu förfrågningar från spelmännen i Sollentuna om vi vill städsla dem till Hersby och det är självklart - folkmusiken, både den unga och den gamla - ska ha en naturlig plats inom Hembygdsföreningen och Hersby ska vara en spelplan. Ambitionen är att samla musikerna till oss och min högst privata idé som jag tänker förvalta är att genomföra en riktig spelmansstämma på plats på Hersby så småningom, en grön oas bara 350 meter från Sollentuna Centrum och med en naturlig huvudscen nedanför grässläntens arénaliknande sluttning samt med massor av små utrymmen både ute och inne för buskspel och småseminarier.

Är Du spelman i Sollentuna md omnejd - tveka inte att kontakta mig eller någon annan inom Sollentuna Hembygdsförening.

tisdag 12 oktober 2010

Jag gjorde det!

Min egen purjolök

Nu har jag för evigt en purjolök ingaddad i skinnet på min högra överarm - jag vill nog mena att jag är tämmeligen ensam om det.

För några månader sedan fyllde jag ojämnt. Min son gav mig dock en synnerligen utmanande present - en tatuering. Han har själv sedan myndighetsdagen dekorerat sig lite överallt på den unga kroppen.

Skulle jag nu göra honom sällskap genom den ganska fasansfulla och samtidigt äkta smärtan det innebär att på två till tre millimeters djup rista bilder i skinnet? När jag fick det lilla presentkortet var det ett ögonblick av omedelbar närvaro och allt det där snacket om att jag "nog en dag" skulle göra något blev en realitet. Några månaders väntan tog vid. Idag var dagen D och igår hade jag bara en aning om vad jag ville ha på armen.



I decennier har jag sagt att jag ville ha en palm tatuerad. Ett palmträd som sysselsatt mig sedan en resa till Puerto Rico i början av 80 talet och som så småningom resulterade i ett antal gigantiska målningar som visades hos Galleri Wallner i Malmö.

Jag gjorde under de närmaste månaderna efter utställningen en serie grafiska blad, grovt ristade torrnålsgravyrer. "Palms & Pools" kallade jag dem. Lite inspirerat av David Hockney som faktiskt hade min studio på Royal College of Art i London bara några år innan jag själv flyttade in där.

I min samling fanns nu alltså kvar några blad med palmer som jag satte mig ner med igår kväll - någon av dessa tänkte jag. Någon av dessa ska jag ha som tatuering - men det blev inte så.







Palmträd tillhörde mig då, inte idag 30 år senare, tanken var liksom förverkad. Så började jag tänka i matlinjen istället och tog fram en ballongvisp, många linjer och djävligt mycket luft. En bondböna? "Skulle bara se ut som ett stort födelsemärke" sköt Rodjana in kommenterande innan hon gick till jobbet i morse. En morot - alldeles för ekivokt, lök, nej knappast. Jag åkte iväg vid elva idag till studion på Bondegatan och en tatuerare Molin från Australien - farfar var gotlänning, därav namnet. En timmes diskussion och skissande - purjolöken växte fram från en teckning i en av mina böcker.

Det var nog det mest utmanande jag gjort i det lilla. Jag hade inte en aning om hur det skulle kännas, inte en aning om typen av smärta och i sanningens namn hade jag väntat mig en mer skärande smärta, mer åt tandläkarborren utan bedövning - det var det inte, det var bara utmanande smärta i nästan två timmar, konturerna var värst.

Gillade jag det då? Jodå, så här lite mer än tolv timmar senare känner jag redan igen det där alla andra som tatuerat sig säger: Mersmak!

Men visst blev den naturalistisk och fin, min purjolök? Han är djävligt skicklig den där Molin!!! - även om tatueringen är alldeles färsk på bilden överst och huden sargad så ser man redan schatteringarna och den rätta färgen i det gröna. Om någon vecka så har svullnader och sårigheter lagt sig. Ser fram emot att ha den som en vän och del av mig själv. Och Gaston, fan vilken fin present! Tack gubben.

söndag 10 oktober 2010

Rosenböna på 50 år när



Hos oss odlar vi efter tidiga 1700-talsböcker. Där nämns rosenböna, dock inte den vi odlat de senaste två åren, den är från 1850 talet.

Nu är det sista skördat och då är de "seniga" skidorna borttagna till förmån för de juvelliknande fröna, till färgen ser de ut som glada papegojägg eller något slags lockande smågodis.

Tidigare har vi kunnat skörda unga bönskidor och skurit i bitar och kokat och sedan blandat med vitlök, persilja och olivolja.

De nu spritade bönorna kokar vi i minimalt med vatten så att de nästan får ånga sig mjuka. Sakta rör vi i potatismjöl med kallt vatten för att reda, salt och peppar, en skvätt mörk sirap och en rejäl dusör med ättikssprit. Vad det påminnor om då? Bruna bönor förstås. Servera till hårt nystekt rimmat kvalitetsfläsk och nykokt potatis, gärna potatis från samma tid som bönan - smakerna gifter sig egendomligt också för att de är odlade i samma jordmån. Vi tar Amerikansk Rosenpotatis till anrättningen.

lördag 9 oktober 2010

Gödselstank och skit för ingenting ELLER "hur man kastar pärlor för svin"



Det är en doft över Fyndet som jag känner igen från våren, den om våren så angenäma doften av gödsel, men nu när det är höst känns den allt annat än angenäm - det luktar helt enkelt skit och piss och det så till den milda grad att doften äter sig in i näsan och man inte kommer ifrån den.

Någon har börjat, sedan har efterföljarna hängt på. Det gödslas hej vilt och inte på växter utan gödseln läggs ovanpå den höstgrävda jorden.

Stora traktorlass med koskit har flera odlare beställt fram och sedan kärra ut på sina små nygrävda tegar. Jag har försökt påtala att om gödseln sprids nu så kommer den bara att lakas ut på sina viktigaste egenskaper av regn i höst och snösmältning tidig vår.

Dessutom läggs nu skiten ut att evaporera i luften vilket inom jordbruket är helt regelvidrigt. I kamp mot påstådda utsläpp ska gödel absolut inte spridas så här års annat än där höstsådd ska ske och då måste gödseln krävas ner inom 12 timmar från det att den lagts ut. Här ligger skiten i öppen dager och ingen har någon ambition att gräva ner skiten med påföljd att det stinker.

Genom hela vår trädgårdsförening löper en gammal transportled från bronsåldern, idag är det bara ett historiskt djupt dike kvar från del gamla leden. Diket rinner ut i sjön Ravaln, en grund, snart igenvuxen, sjö. Låt säga att hittills har ett tiotal lass, många kubikmeter, gödsel spridits. Lakvattnet från trädgårdarna närmast diket kommer att pressas ner under vårfloden och kvävet tas med bort till sjön, vilket naturligtvis måste hindras.

Jag har nu försökt prata med folk som inte förstår bättre - de förstår dock inte alls efter mina samtal med dem utan känner sig kränkta och irriterade och tror att de gör rätt. "Gräv åtminstone ner skiten så att vi slipper odören" Men nej, dumhet hos åsnor ger envishet.

Ett annat argument är att skitdoften nu är så intensiv att den sprider sig upp i villaområdena och då kan en tråkig dominoeffekt uppstå - grannarna klagar - miljö och hälsa rycker ut - trädgårdsföreningen som liggger på attraktiv parkmark ifårgasätts. Då drabbar dessa gödslingsdumheter även mig.

Tyvärr lyssnar inte heller den tillsatta styrelsen utan har egna medlemmar som just nu täcker sina jordytor med ett decimetertjockt gödsellagar - en styrelse som borde tillse att föreningens allmänna väl gick före den interna dårskapen.

Det är inte för inte som man sår i kvävebindande gröngödsling, persisk klöver, rajgräs - grödor som binder den kväve som redan finns i jorden så att den inte läcker iväg utan hålls kvar till vårsådden.

tisdag 5 oktober 2010

Äppelslöseri i flera hundra år



Det är en alldeles speciell känsla att bita första tuggan av ett svenskt äpple oavsett typ - det smakar mer, friskare, högre syra/sötma, renare.

Jag blev alldeles speciellt stolt när jag gick in i butiken hemma i sällskap av min då elvaårige son, Gaston. Han stannade omedelbart vid äppeldisken och stod och doftade, tog frukten i handen och doftade nära, hämtade en påse och sa: "Det här kan inte jag motstå". Så plockade han påsen full med svenska äpplen och gav mig för att betala!

När man biter i ett svenskt äpple kommer minnena rullande starkare än för all annan mat. Man kommer ihåg när man satt i träd under höstarna uppklättrad bara för att få de slätaste och vackraste äpplena och man kunde inte hålla sig utan smakade innan man hoppat ner och man minns ur det var i luften, hur det doftade och vilka andra som var med och man minns att det hade mörknat och såg ljusen från vägen längre bort som liksom glittrade genom bladverket och ljusen från fönstren, det såg så varmt och ombonat ut från utsiktsplatsen i trädet.

Senare har jag förstått att det var ett Maglemer så det måste ha varit sen senhöst, på gränsen till vinterkväll, för det är då som dessa äpplen uppnår sin allra finaste mognad, jag tror de kan mognas på vinden också liksom andra vinteräpplen.



Tänk den där doften på vinden med äpplen varsamt inslagna ett och ett i tidningspapper och försiktigt lagda i en låda. Man öppnade vindsluckan och äpplenas starka vindslagrade doft bara rann ner över en, man ikläddes äppeldoft och dessa äpplen, rosiga och friska som nästan nyplockade togs fram till julbordet och några hängdes i den gamla ljuskronan som dekorationer, nej inte bara till ögats lyst, utan även till näsan - jul var plötsligt detsamma som jul.

Så undrar man hur det kan bli så att äpplen lämnas kvar på backen och trädägaren reser till stan för att handla importäpplen i butik.

Linné skriver om samma sak från sin resa till Öland den första juni 1741 och kommer till kustens stenbruk där arbetarna "släckte törsten" med saltvatten och åt gräs för att hålla hungern vid dörren. Alldeles bredvid stenbrotten växte vildaplar med de friskaste av äppelfrukter. "Varför gör de inte som fransoserna och pressar dessa äpplen till must att dricka istället för att ge dem till djuren att äta"?

Havsörn över Sollentuna



Man blir lite andäktig, det liksom stillar sig ett ögonblick för det är magiskt stort och mäktigt, nästan som en kraft från ovan.

Det är andra helgen i rad som jag ser den cirkla över Sollentuna, förra helgen över Hersby Hembygdsgård, lägligt till Höstmarknaden och nu i helgen precis över min köksträdgården.

Jag hade satt mig ner efter att ha skördat rosenstörbönorna och tagit en kaffe ur termosen. Det var då jag tittade upp för känslans skull och där var den igen, Havsörnen, seglande på en ganska orolig termik som förde honom bort ut över Järva och Kista.

Med mitt lilla porträtt-tele är det hart när omöjligt att ge örnen rättvisa, men ett skott mot himlen blev det i alla fall bara för att fnga den lilla pricken som seglade i skyn.

söndag 3 oktober 2010

Tunggung på Satelliten när Tuulepuu mötte spelmän i Sollentuna

Margus Põldsepp (lõõtsad, kitarr, vokaal),Kärt Leppik (vokaal),Katri Mets (viiul)Kaido Kadaja (kitarr),Klaid Melnikov (Basskitarr),Kaari Talvet (krom. kannel),Siret Suigusaar (krom. kannel),Birgit Viru (flööt, torupill).

Visst går det att hålla spelmansstämma mitt i betongstaden. Idag hölls en i "konservburken", Satelliten, i Sollentuna. Spel i varenda hörn och möten mellan spelmän och publik, överallt.

Det närmaste jag själv kommer folkmusik är en Erik Pettterssonklarinett och en spilåpipa signerad Knis-Karl - men en lyssnare har jag varit i över 50 år.

För mig är det jättespännande att min lilla Alma (8) mer och mer dras till musikarten och efter att ha varit med bland de allra yngsta på scenen idag själv gapade storögt åt mängderna av harpor och fioler och trycket när alla spelade tillsammans.

Alma i rödrandigt

Största behållningen för dagen var (utöver Almas framträdande) i alla fall mötet mellan Sverige och Estland. Den driftiga Christina Frohm fiollärare på Sollentuna Kulturskola som arbetat med folkmusikprojekt i Estland drog för en tid sedan dit med sin egen lilla ungdomsgrupp "Klasro Fiol" och till den lilla medeltidsstaden Karksi-Nuia 15 mil söder om Tallin. Där träffade gruppen en ensemble som kallar sig för Tuulepuu som lär betyda "vindträd". En grupp som lutar sig tillbaka i den traditionsrika estniska folkmusiken och framför den så att det låter 2010.

Med så många i spelet blir det bra tryck i musiken

Bara dessa få mil österut och tonerna byter art, allt är annorlunda från tonbildning till rytm från tonideal till språk och ändå sker det där märkliga, mötet mellan människor och mötet i tonarterna. Efter workshops mellan "Klasro Fiol" och Tuulepuu uppstod både sammanhang och samklang - det hördes att det var kärlek.

Folkrock med elbas, aukustisk gitarr, tvåradigt dragspel, fiol, sång, säckpipa och två kantele kan det inte annat än svänga om, syndigt oortodoxt. Påkopplat svenskt från Klasro och dessutom med svenska låtar så blev det ännu roligare. Synd att inte fler uppmärksammar dessa oerhört viktiga möten, dessa fantastiska kulturkrockar som mynnar ut i stor kreativitet. Jag såg inte en enda "kulturhabituér" från kommunen på plats...nä visst fan, det var söndag och då är det ledigt. Kulturpolitiker då - nej visst fan, valet är över!

Estnisk folkrock med säckpipa och fiol - det Ni!


Man skulle kunna tycka att folk skulle komma dit i alla fall - för sin egen stund, för sin egen bildning, för att försöka förstå, för att bredda sig. Okey att jag tillhör de "närmast sörjande" och att lokalen, även sittplatserna var upptagna av spelmän som lyssnade på spelmän (lite av det som är meningen med en spelmansstämma, men man skulle unna fler att upptäcka, uppleva, lära sig förstå och öva upp sin känsla.