onsdag 5 september 2012

Snus igen och igen och igen. Bästa snuset blev sjukdomshavererat.



Det är faktiskt det bästa snuset jag gjort. I hastigheten och förmodligen redan ganska sjuk blandade jag helt åt helskotta, men fick en genomfuktad bra tobaksmassa att fermentera. Fick dock av något anledning inte up värmen till 72 grader utan blott till 63 - tänkte what the shit och lämnade det hela. Reflekterade inte ens över dekokten där i hemmagjorda värmeugnen när jag åkte till KS akut.

Så kom det där över mig plötsligt och i ett försvagat ögonblick att, det är ingen idé att öppna snuset, allt är förödat. Ungefär så som jag tänker varje år när jag sår i landet att inget någonsin kommer upp av det jag sår för att även fröna misstror mig. (i år gick det åt det veritabla helvetet, men inte bara för mig utan för de flesta trädgårdsodlarna).

Vi sitter sedan och äter. Jag tror det är tidigt och vi har frukost och jag är hemma på permission. Beslutat att unna oss sådana där fraskuddar och cornflakes. Det förstnämnda jämte vårgårdaris var sällsynt hemma hos mig när jag var grabb. Däremot i måttlig mängd Kalaspuffar - vet inte hur morsan tänkte, men så var det.

POFFF! - följt av en eldlåga som smattrade under locket.

Folien som täckt snuset var perforerat med miljoner små hål . Lampan av förbjuden modell hade poppat ur fästet, smällt helt enkelt.

Nu återstod bara detta trånga faktum, upp till bevis att jag falerat, misslyckats, kastat alla djävla snuspengar i sjön.

Kände mig som en arkeolog när jag lyfte upp det täckta snuset. Tog bort den perforerade metallfolien. Doftade lite försiktigt. WOW, rena lyckan. Kände på det, en enorm bakbarhet med dofter från hästgödsel, blomstertobak, cigarr och det kanske bästa, tobaksburken på min pappas morfars sexkantiga beslagna rökbord i rummet längst in på andra våningen på Kyrkslätten i Skutskär. Fem ord räcker:

Ett djävla bra snus...alltså!

Men nu hänger snuset på gärsgårn, och jag har varit inne på det förr som här


Underbara människor kom med underbar svamp


Så kommer den vänliga favoritmänniskan och möter mig på FB (står för det sociala forumet Facebook) och skriver, när jag precis tagit hälften av de torkade svarta trumpetkantarellerna som jag fick senast av henne och hennes Bengt i fyllajämnaårpresent, att hon kommer förbi med några nävar färska nyss plockade.

Det är som att ge bort finaste tryffel. Frånsett den äkta svenska tryffeln är svart trumpet en värdig ersättare. Torkad och smulad över vad som helst ger den allt ett lyft utom inlagd sill.



Sedan är den svårtflirtad i den mening att man så sällan dyker på den, eller det gör man ganska ofta, bara att man inte ser den. MEN när man väl fått syn på en, så ser man alla andra och det är en stor sensation, ibland som hela svarta tuvor som fjorårets löv, men silvriga som mulen på en äldre häst.

Jag vill nog mena, att när jag fick dessa generösa nävar svart trumpet hemlevererade en helt vanlig dag blev jag med ens en gnutta friskare-


Alltid med stekt fläsk till.
Tack Christina och Bengt!