Så kom det där över mig plötsligt och i ett försvagat ögonblick att, det är ingen idé att öppna snuset, allt är förödat. Ungefär så som jag tänker varje år när jag sår i landet att inget någonsin kommer upp av det jag sår för att även fröna misstror mig. (i år gick det åt det veritabla helvetet, men inte bara för mig utan för de flesta trädgårdsodlarna).
Vi sitter sedan och äter. Jag tror det är tidigt och vi har frukost och jag är hemma på permission. Beslutat att unna oss sådana där fraskuddar och cornflakes. Det förstnämnda jämte vårgårdaris var sällsynt hemma hos mig när jag var grabb. Däremot i måttlig mängd Kalaspuffar - vet inte hur morsan tänkte, men så var det.
POFFF! - följt av en eldlåga som smattrade under locket.
Folien som täckt snuset var perforerat med miljoner små hål . Lampan av förbjuden modell hade poppat ur fästet, smällt helt enkelt.
Nu återstod bara detta trånga faktum, upp till bevis att jag falerat, misslyckats, kastat alla djävla snuspengar i sjön.
Kände mig som en arkeolog när jag lyfte upp det täckta snuset. Tog bort den perforerade metallfolien. Doftade lite försiktigt. WOW, rena lyckan. Kände på det, en enorm bakbarhet med dofter från hästgödsel, blomstertobak, cigarr och det kanske bästa, tobaksburken på min pappas morfars sexkantiga beslagna rökbord i rummet längst in på andra våningen på Kyrkslätten i Skutskär. Fem ord räcker:
Ett djävla bra snus...alltså!
Men nu hänger snuset på gärsgårn, och jag har varit inne på det förr som här