söndag 26 maj 2019

Vevax renovering - måste vara ett brott mot upphovsrätten



Dom ruskar bara på huvudet.
”Det är kommunen som bestämt så och vi gör precis så som de säger.”
Det handlar återigen om Arne Jones skulptur Vevax utanför Rudbecksskolan i Sollentuna.
­­I förra veckan lades sista handen vid ”renoveringen” av skulpturen.

Varför renovering?
Jo, därför att det kluddats på den av "spräyfolk". Men det är inte det värsta, med moderna metoder och kunskap är det en ganska lätt sak att få bort sådant kladd, även på ytor av mattad aluminium. Den kunskapen hade inte kommunens amatörgäng som snabbt var på plats för att tvätta bort kluddet. Det är alltså amatörer, frivilliga så kallade volontärer som sköter kluddborttagandet, folk helt utan kunskaper om vare sig konst eller material. Resultatet blev att deras trastorkning med medel etsade metallen i skulpturen så att kluddet satt för evig tid om inte skulpturen renoveras kunnigt.

Då skrider kommunen till verket och…ja helvete!
Sista handen lades i förra veckan.
Alla riktningar i skulpturen, alla skuggeffekter i materialet, alla räfflor som bryter ljuset och gör skulpturen till en rasande elegant skiftning i gråskalor, allt polerades bort.

”Det är ju rostfritt så vi antar att det ska vara blankt”. Det fick hantverkarna höra när de skulle skrida till verket med maskinerna. Och så polerades det och slipades och polerades igen, spegelblankt och det är rent förfärligt och dessutom ett brott mot upphovsrätten och en kränkning mot konsten.

Nästa steg, enligt renoverarna som själva är upprörda över hærverket mot skulpturen, ät att fylla bassängen under skulpturen med jord och så gräs. Någon har fått för sig att folk kan drunkna.
Åk dit och kolla. Skulpturen nu är något helt annat än Vevax med sina fantastiska gråskalor.
KRO, Konstnärernas Riksorganisation, Skulptörförbundet – snälla reagera. Arne Jonessällskapet. Please! Ditte Jones, det här går inte an!


lördag 25 maj 2019

Glasskriget som kom av sig



Nu ska vi se vad som händer när glassen i Sollentuna konkurrensutsätts.

Nyligen öppnades nämligen en ”avliggare” till Balders i Sollentuna Centrum, ”Gretas” och nere i Edsviken en omskriven gelateria med flera medaljer från senaste SM i glass.

Gretas glassdisk i centrum

Det är inte bara ett namn snappat ur luften – Gretas! Som jag förstått det så är den nya glasserian en hyllning till Greta Dolk, en av landets första kvinnliga konditorer och den som startade Balders verksamhet redan på 1920-talet under konditorinamnet Monarque (?). Greta gifte sig med Eric Dolk, senare en känd profil i Sollentuna inte bara som Balder himself. Idag drivs verksamheten vidare av deras barnbarn, alltså tredje generation och då kan en hyllning till farmor vara högst angelägen.

Provåt häromdagen. Det var bra, men kanske lite karaktärslöst. Bra smak, men alldeles för ointressant textur. Heller inga udda utmaningar i smak. Slinker jag förbi, vilket jag gör ofta i Centrum eftersom vi bor granne, så självklart att deras glass som tillverkas inne i bageriet i alla fall utgör en så pass stark lockelse att det blir än en coupe och i så fall till deras kaffe som är alldeles utmärkt.


Glassen hos Gelaterian i Edsviken

Hur står då Greta sig mot Nina och Yunus på Edsvikensgelateria? Det går nästan inte att jämföra. Det vore som att jämföra en vardagslunch mot en fine dining. Gelaterian
Är framåtriktande och experimentell, jobbar medvetet med konsistens och textur och med råvaror som är utvalda efter kvalitet.

Vi har alltså fått ett bra vardagsglasställe och ett som man gärna åker till oftare än helger. Grattis Sollentuna.


-->

tisdag 21 maj 2019

Musseltajm!



Jag har undrat förr, kan man verkligen äta musslor så ofta som vi gör här hemma. 
Naturligt svar: Självklart!

Det är så mycket ursprung i den här råvaran. Arkeologer gräver sig genom historiska lager av musselskal vid bosättningar från forntiden. Linné pratar om hur människor lägger musselskal som gödning på odlingar och om hur lax, kräftor och musslor varit stapelföda.
Dessutom är musslor en maxad näringsbomb med bara 78 kcal per hundra gram musselkött.

Lite lustigt också, fick jag mig till livs på den tiden jag reste mycket i Norge för att göra reportage för bland annat Meny i P1, att just musslor är ”kvinnogöra.” Det är alltså mest kvinnor som svarar för musselodlingarna, inte bara blåmusselodlingar utan också ostron odlingar och odlingar för pilgrimsmusslor.

Märkligt att vi numera äter så lite musslor i Sverige jämfört med till exempel Belgien som lär toppa med flera kilo per person och år. Här hemma maxar vi och är redan uppe på Belgisk nivå i år.
Kanske det är så att människor överlag anser det är för komplicerat eller till och med för riskfyllt att köpa hem musslor för att tillreda. Att man helt enkelt kan drabbas av livsfarliga magåkommor om musslorna inte är friska. (Men det kan man ju av all mat som är skämd)

Ja, men det är med musslor som vid all matlagning, ögat och näsan måste vara med.
Häll ur alla musslor ur nätet. Ta dem en och en, borsta av dem under rinnande kallt vatten eller ännu bättre skrapa dem med en kniv. Ryck bort skägget, se till att musslan är ordentligt stängd, gapar den så ska den stänga sig helt om man knackar på den. Plocka bort alla musslor som är öppna eller skadade.


Sedan gör jag så här, om jag ska laga till en liten gryta:

1. Rejält med smör i en stor kastrull. Ös i tre hackade stora vitlöksklyftor och tio centimeter hacka purjo. Ja jag vet det finns olika tjocka ”purjosar”, men ta en bit så det förslår. Så frågar man sig varför jag inte öser på bättre med vitlök? Jo därför att jag ätit mördande vitlöksdoftande musselgrytor som inte smakar annat än gräddig vitlök och där musslornas finstämda smak försvinner!

2. Fräs löken i smöret en liten stund utan att det tar färg. Häll i alla musslorna. Har man valt en tillräckligt stor kastrull så blir det musslor till hälften. Rör runt med en trägaffel ända från botten några varv. (ja ni förstår, kan vara annan slags rörare också!) Lägg på ett lock.

3. Skaka kastrullen ofta och tjuvkika. Vips har alla musslor har öppnat sig. De som inte gjort det ska kastas, enkelt.

4. Ta kastrullen från spisen och börja plocka musslorna. Lägg skalen i komposten och musselköttet i en skål. Spara 20 musslor md skal som dekoration. 

5. Sila spadet i en chinoise eller något annat mycket finmaskigt. 

6. Smält lite smör i en kastrull och rör ner lite vetemjöl, alls inte mycket. Späd med buljongen (förstärk eventuellt med en fiskbuljongtärning). Häll över lite grädde och rör runt till ganska lättflytande, men ändå redd konsistens. Smaka av med lite fisksås och 20 varv på svartpepparkvarnen.

7. Under tiden har jag kokat spiralpasta al dente. Ös ner denna i såsen tillsammans med musselköttet. Låt bara bli varmt. Vänd också ner musslorna med skal. Hacka lite persilja över, servera.

8. Så jävla gott!


söndag 19 maj 2019

Äntligen: Stekta leverbiffar kokta i mjölk!




I en av mina kokböcker, ”Järnspisar, Hackekorv och Tabberas” skrev jag i hastigheten i säljbrevet att recepten skulle omfatta allt mellan leverbiffar kokta i mjölk och…
...Di där leverbiffarna kom aldrig med i boken. 

De tillhörde mina favoriter som barn. Leverbiffar, korvkaka, isterband, blodpudding. (Konstig unge!) Kan nog tänka mig att det egentligen var därför jag satte mig ner för att skriva boken. Och jodå korvkaka och isterband är med och blodpudding likaså, men leverbiffarna hängde i limbo ända tills nu.

För när jag botaniserade senast i Björks charkuteris frysdisk (Färila) hittade jag en ”plastkorv” med etiketten ”Leverbiff”. Den gömde leverbiffsmet färdig att steka. Bredvid låg några likadana förpackningar etiketterade "pölsa" och dessa fick självklart slinka med hem de också jämte deras fantastiska blodpudding som vi gärna äter till frukost och så alspånsrökt fläsk i skivor, deras bacon som går att lägga ostekt på limpmackan och en bunt isterband syrade efter alla konstens regler (ska stekas länge på svag värme).

Allt det här finns alltså i boken utom just de centrala leverbiffarna i mjölk.

Nu öppnade jag förpackningen med den svagt rosa smeten. Hettade upp en stekpanna med fräsande smör och klickade i den ganska lösa smeten som snällt bredde ut sig som knappt centimeterhöga biffar. Vände efter någon minut och efter ytterligare stektid hällde jag över gräddmjölk (lika delar vispgrädde och röd mjölk) som fick koka ner lätt till passande sås. Smakade av lite citron för syrans skull och med salt (behövdes knappast) och nymald svartpeppar som smakbryter fantastiskt bra.

Som när jag var barn, kokt basmatiris av bästa kvalitet till, men då var det Uncle Bens aborterade myrägg som stod på spisen.
Det liksom dundrade till av minnen, av färger, av smaker och av sällskap.
Förföriskt gott!

PS! Boken finns ibland att få tag i på antikvariat på nätet. DS!