måndag 2 december 2013

Massor av restaurangnostalgi när Frantzén sålde ut de första gyllene åren



 Jag tillhör det fåtal som kan kalla sig "stammis" på Restaurant Frantzén.
Åtskilliga är de gånger som jag suttit där och tänkt att -det där skulle jag vilja ha hemma och servera på, om underlägg, brickor, stenflisor, assietter, skålar, tallrikar och glas.


Först nu efter många år fick jag tillfället, tillsammans med en kopiös mängd andra, att köpa med mig hem precis allt det jag önskade. Jo, jag hade vissa fördelar, jag var med och arrangerade loppisen tillsammans med Jim Löfstedt, kökschef på Frantzén. Jag kunde också plocka i lugn och ro bland det som inte hann med att säljas. Målet var att allt skulle bort och det lyckades då Lilla Gaston vin bjöd på trängsel, kaffe, saffransbullar och nostalgika från första stund till sista. Tre timmars försäljningsrace och massor med minnen - JA, jag fick ett halvt dussin av de fina keramikvaggorna på teakbräden, de som Ulrika Brüderle gjort, de som det en gång serverades tartar på havskräfta med blekselleri och äppelkärnolja. Senare lyckades jag också plocka åt mig ett antal marmorskivor på gummisulor, och rätterna kommer som på ett pärlband ur minnet. Ännu bättre blir det med alla små brickor, lådor, träbitar som lades ovanpå stenen. Ja, ni kommer ihåg.

Foto: Alma Lager

Fick med mig så pass att julklappsproblemet är ur världen. Riktigt skoj ska det bli att slå in hårda paket och då kan mina vänner, på nyårsaftonen förväntansfullt packa upp och tänka: Han den där Lager är inte klok, vi har fått sex stycken utsågade marmorbitar, va fan sk vi med dem till. Och när jag tänker då slår det mig att det är först när man upphöjer dem till något som de är och blir och består (några är det tack och lov en gammal genialisk logga med ett f och l i samma bokstav så för dem som inte förstår någonting blir det i alla fall en liten hänvisning)


I går kunde jag och bland andra Rasmus Ragnarsson stå och bli hellyckliga, smekande våra stenbitar som om de vore reliker och som mantra mumla "Glaserad griskind med libbsticka, senapskryddad blomkålskräm och höaska". (men den vill jag minnas låg egentligen på en liten teakbit med en nål i som höll ihop det hela.)

Foto: Alma Lager