onsdag 18 mars 2009

Påven, prästen och döden

Det är inte ens underhållande på avstånd, dessa svartrockarnas konservativa hållning fortfarande i modern tid. Påven gör förvisso anmärkningsvärda utspel om aborter och att kondomer inte alls bidrar till att stävja aidsepidemien i Afrika, men är det förvånande?, knappast. Det är nämligen det här som kyrkan står för. Med döden dikterar de människors liv och har så gjort sedan de upptäckte vad de kunde ägna sig åt för att vara maktens och de besuttnas redskap.
Jag har som bekant skrivit boken "Döden i skogen" och här finns inte mindre än 170 olika exempel på prästers deltagande på olika sätt vid offentliga avrättningar. De kallade människor till avrättningsplatsen med samma medel som de tvingade folk till högmässan. Det talas om avrättningar som ett folkligt nöje vilket det inte var i högre grad än mässorna. Prästerna deltog till och med ibland genom att vara bödlarna behjälpliga och genom att tvinga ner huvudet på stupstocken på den som skulle halshuggas. När straffet var utmätt kunde de stolt hålla upp det blodiga huvudet och visa på den huvudlösa skrotten och säga att detta var andra till varnagel.
Detta med dödsstraff upphörde offentligt först 1876 - det är inte längre tid tillbaka än att jag tagit den i hand. Min pappas morfars mormor var en ung kvinna då. Kyrkohistoriskt är det inte lång tid tillbaka alls och än idag finns det präster som hyser tankar om att Guds rätt bör skipas fortfarande på samma sätt som då med öga för öga och tand för tand, de mosaiska ränderna går aldrig ut. Påven, guds sändebud på jorden, förnekar sig inte och när jag bad kontraktsprosten närmast att tillsammans med mig åka till en avrättningsplats där jag har namnen på 14 av de avrättade och namnen på prästerna som deltog. Jag ville att prästen skulle lysa frid över de stackars satar som fått halskotpelaren söndertrasad av en yxa och fått gudsord till livs det sista de hörde. Men tänk han ville inte - inte innan han pratat med ärkebiskopen om det - så känsligt är det fortfarande och dödsstraffet var den sista frågan som övergavs innan ståndsriksdagen upphörde. En svensk sharia runt hörnet i den närmaste historien.
(inledande bilden är Vatikanstatens flagga)

Rodjanas Pad thai i kväll!

Hackad rödlök, bönost, groddar, vitlök, torkade räkor, salladslök, lime, nudlar

Det blev en Pad-Thai - afton i all enkelhet hemma ikväll mellan "Hemma hos dig kanske hos mig,..halv åtta...." eller vad den nu heter, ungarnas nya matlagningsfavoritprogram, där "vanligt" folk bjuder hem varann på trerätters.
Jag har ätit en hel del pad thai genom de många årens resande i Thailand och jag har upptäckt att den tyvärr kan bjudas med största möjliga fusk.
Hemma i Sverige på "thairestaurang" har jag till och med fått den med gammal lunchskinka som kött och paprika som utfyllnad...fi-fan, vämjeligt! "Papparicka"

Alltså, varje gång vi äter den hemma så förstår vi varför vi alltmer sällan beställer den ute.
Jag upptäcker att Pad thai också varit föremål för intresse här på Tabberaset genom åren, samlat av det jag tidigare skrivit finns här

Räkorna tar vi från Thailand och fryser, de är små fantastiska, sega, smakbomber

Tillagas á là minute till var och en, kryddas med torkad rostad och mortlad chili och limejuice, kanske lite fisksås för den som inte tycker att räkorna sältar nog. Fantastisk smak, men det förstår ju inte Ni. Inte förrän Ni fått nya perspektiv och blivit inbjudna på Pad Thai hos oss!!!!

Mina små döttrar är besatta - fiol besitter kraft



Alltså - Lovisa sjunger i kulturskolans kör. Hon gör det som förberedelse efter att ha kommit in på Musikklasserna till hösten och där huvudinriktningen är just körsång (landets största folkrörelse - betydligt större än idrotten tillhopa).
I förrgår hade Kulturskolan öppet hus för barn som vill prova på.
Öppna rum med trummor, trumpet, fagott, tuba, valthorn, piano, oboe, klarinett etc etc.
Min dröm har alltid varit att få spela bastuba. Har varit på någora konserter med tuban som soloinstrument, fantastiskt. Drömmen har varit så sann att jag trott mig kunna spela ganska enkelt. Nu slogs drömmen i kras - fruktansvärt svårt, erfarenhet rikare illusion fattigare!
Men döttrarna kastade sig in med liv och lust. Mesta lusten i rummet med fiol och cello med tree underbara pedagoger som fick barnen att hjälpligt och gnälligt fila fram "Blinka lilla stjärna".
Alma fastnade på två minuter, storasyster likaså. Alma släppte helt enkelt inte fiolen, Lovisa satt med en cello. Plötsligt vad det klart - det här var deras instrument.



En timme satt de och tyckte det var magiskt och pedagogerna sa att det händer med ett eller några barn varje öppet hus att de liksom sugs fast och förstår att de bara måste finnas en fortsättning.
Alma spelade sedan luftviol när hon kommit hem ända tills hon grät av trötthet, utmattning, fiolkoma. Lovisa som är trygg, lugn och eftertänksam bara sa att cellon var ett med henne.
Nu ser det ut som att Alma börjar spela fiol redan nästa vecka, hon brinner, hos ömsom trånar och ömsom skrattar. Lovisa ska få spelar så fort pedagogen hittar en tid.
Påminner mig om Gaston, store, store Garren, när han sjöng i gosskör och jag satt i bilen och körde honom till repetition och pustade väl lite stressat för jag hade egentligen annat att göra. Då sneglar han på mig och säger syrligt: "Var glad du för att jag inte är en sportkille, för då hade du fått köra mycket".