söndag 10 maj 2009

Haverrot och palsternacka



Det här är slutet på skördesäsongen om man bortser för övervintande kryddörter som finns där ständigt och som förser oss med smaker vintern genom och som kryddprimörer från vårkanten.
Haverroten blev inte den odlingssucce som jag tänkte mig. Satte en stor mängd frö förra våren, men grobarheten var 1 på 10. Taskiga frön alltså. TRill i år har jag fått tag på riktigt bra utsäde och så har jag djupgrävd jord.
Det gäller för alla mina rotsaker. Persiljeroten, haverroten och palsternackan liksom mina blåa morötter.
IOdlingsbäddarna är luckra och perfekt arrangerade. Sår i veckan utöver de haverrötter jag satt på förgroning under glas tillsammans med brysselkål och palmkål.



Hämtade hem en hel hink med det sista av palsternackor. En del illa åtgångna av nematoder och några med skador. Det får man accdeptera om man skördar det sista så här sent. I mars och april var de perfekta. Nu blir det en hel del att skära bort, men det som är kvar ska får gå sockersött i ugnen 110 grader tills de är mjuka. Goda att göra ett mos av eller äta som de är.,
Just nu vankas thaimat i köket Kaoniew och marinerad fläsk som hårdsteks och så nam prig bon, söndagsmat.

Sista haverroten från landet

Heyerdahl med onödigt starka uttryck

Alma med en av bronserna på Marian Heyerdahls utställning på Edsvik

Det låter väl kryptiskt det där. Jag menar att Marian Heyerdahl blir övertydlig i uttrycken. Möjligtvis för att bli trodd, övertygande sann - det behövs inte småfix på de ohyggliga terrakottaskulpturerna, det blir övertydligt med pyssel ovanpå, blomster, leksaker, prylar. Det behövdes inte för soldaterna i Xian ochn det behövs inte för de säkra uttrycken i Marian Heyerdahls terrakotaparafraser heller. Det är skulpturerna utan tillägg i formen som är de starkaste, de som lyser med en sorg, en personlighet, en karakär inifrån istället för karaktär pålagt utifrån - de griper tag - fångar.
Var på invigningen igår med den norske ambassadören Odd Fosseidbråten och den kinesiske ambassadören Chen Mingming. En lysande tillställning när för en gångs skull Edsviks konstcentrum hittat en utställare med tyngd.
Kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth invigde utställningen och öppnad samtidigt den ny konsthallen väst som visade en öppningsutställningen kallad "Tingens talan i teoriernas tid" och jag vet inte om det var för att jag först såg "The terracotta woman" som gjorde att den nya konsthallens konstföremål upplevdes som tämligen ointressanta gester i ett trångt rum eller om det helt enkelt är en samling konstföremål ditsatta av något slags politisktkulturellt ansvar (att ge konstnärer som inte syns i andra sammanhang möjlighet att bli sedda.) Jag är blasé, trött på bilder späckade med yta eller ytliga gester - "konst"-allergisk.