Heyerdahl med onödigt starka uttryck

Alma med en av bronserna på Marian Heyerdahls utställning på Edsvik

Det låter väl kryptiskt det där. Jag menar att Marian Heyerdahl blir övertydlig i uttrycken. Möjligtvis för att bli trodd, övertygande sann - det behövs inte småfix på de ohyggliga terrakottaskulpturerna, det blir övertydligt med pyssel ovanpå, blomster, leksaker, prylar. Det behövdes inte för soldaterna i Xian ochn det behövs inte för de säkra uttrycken i Marian Heyerdahls terrakotaparafraser heller. Det är skulpturerna utan tillägg i formen som är de starkaste, de som lyser med en sorg, en personlighet, en karakär inifrån istället för karaktär pålagt utifrån - de griper tag - fångar.
Var på invigningen igår med den norske ambassadören Odd Fosseidbråten och den kinesiske ambassadören Chen Mingming. En lysande tillställning när för en gångs skull Edsviks konstcentrum hittat en utställare med tyngd.
Kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth invigde utställningen och öppnad samtidigt den ny konsthallen väst som visade en öppningsutställningen kallad "Tingens talan i teoriernas tid" och jag vet inte om det var för att jag först såg "The terracotta woman" som gjorde att den nya konsthallens konstföremål upplevdes som tämligen ointressanta gester i ett trångt rum eller om det helt enkelt är en samling konstföremål ditsatta av något slags politisktkulturellt ansvar (att ge konstnärer som inte syns i andra sammanhang möjlighet att bli sedda.) Jag är blasé, trött på bilder späckade med yta eller ytliga gester - "konst"-allergisk.