Vår road trip i Dalarna ändade med en medicinalväxtrabatt

Nä jag ska inte uppehålla er med hur hela vår road trip i Dalarna var annat än fantastiska möten md vänner och andra, nyupptäckter inom landskap, konst och trädgård, återseenden som blev omtumlande och en hysteriskt rolig övernattning i bilen.

Jo den kanske jag ska uppehålla mig vid. August hade för sig att vi skulle spara övernattningspengar på att sova i bilen, fällde säten och bäddade med madrasser och lakan, jättefint. Så fint att han övertygade både mig och K. Efter en första anhalt i Dala-Järna hos min gamle trätobroder och vän Tomas Holt och hans Margit fortsatte vi med tankar på att landa för en övernattning vid något pastoralt ställe med sjö och enskildhet för att kunna stiga upp för morgonsimning. Det blev inte så. Vi var trötta och timmen blev sen. Till slut ställde vi oss på parkeringen bakom Gagnef kyrka och lade oss med fötterna åt kyrkogårdsmuren och huvudena mot minneslunden. Lite läbbigt, inte för platsen som sådan utan för att kanske folk skulle komma och titta in genom rutorna. Vaknade vid pass klockan sju, tittade runt och ut och hela parkeringen var full med bilar. Utanför gick kyrkogårdspersonal runt. Dagens grej för dem när två pensionärer kravlade sig ur bilen, sömndruckna och stela och sa "gomorron." Vidare nätter behagade vi oss ta in på B&B och sova hos vänner.

Vad jag vill komma till nu är Hildasholm och trädgården där som inspirationskälla och som omedelbart förverkligades i en medicinalväxtrabatt hemma.

Det är trångt i vår trädgård nu. Efter tio kilo sättpotatis, mest för att potatis är så bra för växtföljd och förbättring så är det inte så mycket plats kvar bara en rad för lök och squash och en rad för kål. Bönor och ärtor har fått stå i hügelbädden  på trädgårdens soligaste växtplats och där vi förra året hade blommor växer nu mangold, dill och rädisor mellan svart och röda vinbär och krusbär. Ängen utvecklar sig bra och förra veckan drog vi in ytterligare några meter från gräsklippningen

Vi gick runt i de olika trädgårdsrummen och fastnade i den fantastiska rundeln av medicinalväxter omgärdad av apotekarrosor (typ vi har en sådan vid dasset). Mitt i växte stol Kvanne som jag har letat förgäves efter hos mängder av handelsträdgårdar. Ganska snart dök Hildasholms trädgårdsmästare Ingemar Blomqvist upp, lite korthuggen till en början, men när han förstod mitt intresse så kom samtalet igång och rörde sig mellan allt från historiska plantager, adonis stenbrohultensis och våra stävanden upp i Hälsinglands kallodlingszoner. så kommer han med en hög medicinalväxter och sex plantor kvanne, man kan ju bli överlycklig för mindre och så visade han sin kompost utifrån en hügelbäddsidé vilket reulterade i att vi får gräva om komposten hemma på torpet och göra den mer effektiv.

Började direkt med att gräva runt grovkomposten hemma. Lång där inne bland multnande löv, rens och grenar började det surra ordentligt och humlor började förvirrat flacka omkring. Fick i alla fall ut tillräcklig hög för att det kan räcka (får sikta till höst i stället) till nya medicinalrabatten.

Spikade ihop en ram tillsammans med K. Kartong över gräset, halvförmultnad grovkompost och gödsel i botten, gammal ensilage och gräsklipp och så några säckar jord. Nu är den där med smultron som kantväxter och en rad läkeväxter i olika höjd (när de växer till sig alltså).

Oj Oj Oj, sent omsider har jag hittat en typ Falukorv som äntligen är en köttig utveckling.

Det är ju lite som att traska i ett träsk av kopior och konstiga avarter.  Ett träsk av lurendrejerier. 

Har ni märkt hur Falukorvar blivit smalare och tråkigare i smak över lag, men med ett bestående styckpris? Har ni märkt hur de skålar sig vid stekning och hur smaken blivit mer fadd och tråkig, blivit en slags högst processad bulkvara, som att "smyger vi försiktigt så märker inte kunden något."

Snart har det gått 25 år sedan jag skrev den kompletta boken om Falukorven, dess historia, innehåll och om konstfulla tallrikar den kan serveras på. Dessutom med 15 namnkunniga gästkockar som tog fram personliga recept på hur de kan tänka sig servera denna genom långliga tider älskade råvara. Boken "Femton kockar och Falukorv" (Kronvalls 2000) finns att hitta på nätet lite här och var, fortfarande gångbar trots att jag utgick från Melkers med fabriksbilder. Kommer ni ihåg? Melkers var den enda falukorvsfabriken som låg i Falun - nu finns ingen kvar. Melkers konkursade 2021.

Mina vänner Stina, Robert och Tommy Jonsson på Stenspers i Tallåsen ringde och sa att det låg en korv och väntade på mig i gårdsbutiken. What?

Jodå, där låg en korv för ett kungarike. En korv på kött från gårdens kalvar, liksom inga genvägar (64% kött) och inte en massa utfyllnad annat än det potatismjöl och potatisfibrer som SKA finnas i en Falukorv för att den ska hålla ihop och den mängd fett (kalvarnas fett) för att den ska kunna emulgera (gå ihop med vattnet i koven och bli till en slät korvsmet). Hemligheten med Falukorv är kryddningen. Nu är den inte längre så förborgad utan allmänt experimenterad med. Man känner smak av peppar, av muskot, av nejlika. Lite hemligt är det ändå, de flesta charkuterier köper kryddblandningen "Falukorvskryddor" av kryddföretag, färdigblandat, bara för att få den där speciella smaken, den som säger att "det här är falukorv."

Kan man nu göra något som är "nytt under solen?" Skar en skiva Stenspers och jo, visst kan man hitta på nytt och ta Falukorven till en ny nivå (klokt att inte köra på med en massa underligheter som chorizo eller kabanossensmak) och ändå förstå att det är Falukorv det handlar om. Här finns ett bett, en hetta som är tydligt framträdande, paprika och cayenne och det är finurligt och bra. Korven ligger still och platt i pannan vid stekning (hatar skålade skivor). 

Prövade en "strogge" och den blev bättre än allt tidigare tack vare kryddningen och fastheten i korven vid tillagning. Utmärkt också vid en svensk choucroute och gifter sig helt fantastiskt med surkålen, det rimmade fläsket och den rökta lilla biten sidfläsk.

Nä, svensk Falukorvsproduktion har tagit ett steg tillbaka genom det som jag inledningsvis pratar om avseende produktförsämring. Stenspers håller falukorvsfanan högt och produktförbättrar, det här var glädjande.

En sådan frukost räddar dagen - bra start med kaffe och Camenbert

 

Dietister och andra självpåtagna kostexperter tar sig säkert för pannan och rekommenderar en matsked gurkmeja, en skiva lingongrova och ett shot med ingefära eller något mer sansat, havregröt med lingonsylt.

"Alldeles för fett för en bra start på dagen". 

Ja, ja, ja. Men smaken, alltså smaken. Starkt mockabrygt kaffe i en oxidröd tunndrejad kopp av @Calle Forsberg tillsammans med en lite finare Camenbert är så det smäller i käften. Jag är nöjd och kosthållarna får komma med vilka pekpinnar som helst (20 kilo lättare sedan 2023!!!!)

Det är ju, vilket framgår av alla årens inlägg i den här bloggen (som jag envisas med att skriva), så att jag inte lever för att är mig mätt utan för att äta med behag. Ätning med smak är en njutning.

Bara tre ostar - det liksom räcker, och ett bröd på virvelråg

 Det blir man liksom mätt på, några bitar ost. Och man blir tillfreds i hela kroppen och i alla sinnen, Ost är en viktig del av livet, ett litet ursprung, ungefär som brödet.

Igår blev det en Selles sur Cher, en Chaource Fermier och en Petit Tourtain allt tillsammans med små klickar av svartkörsbärsmarmelad från Baskien.

Ostarna handlade August (tillsammans med flera när han avslutat sin praktiktermin på Wijnjas Grosshandel)

Jo, en sak till, äppelblomningen är över, men fångade en Solvablomst fick jag på bild mens det varade. Och så för 14 dagar sedan började jag med förodlingen av Bergfälts och Visingsö och jo, javisst, de ska tryckas ner i jorden, jag är inte dum (!). Om en vecka är de mogna för utplantering.

"Längtan mig förbränner" Från att skära papp till att minnas Grez, bagaren och ostarna från Nemours

Står här och skär passepartouter i mitt anletes svett. Pasteller som fått ligga lösa alltför länge. Bilder från ateljén på Hotel Chevillon i Grez Sur Loing. De lyfter ytterligare något snäpp när deras blickfång koncentreras och så rullar känslan av Grez över mig, nästan så det går att förnimma doften i ateljén, frukosteringarna i lägenheten, höra ljudet från Loing, närvaron av alla de andra i sammanhanget, forskare, konstnärer, fotografer, skrivare.

Går in i bildarkivet från september 23, lika varmt i luften idag hemma i köket i Stockholm som i ateljén i Grez - älskar att bli smått övervarm. Där - brödet från bagaren i byn, pain le grain och så ostarna från den fantastiska ostbutiken i Nemours, den oemotståndliga smaken av Charolais, getost på getternas råmjölk. Allt det där flyger in.

Vad är då längtan efter sånt som redan hänt? Min vän Tommy Söderlund, han fotografen i Visby som var i Grez samtidigt sammanfattade tydligt att man kanske inte ska tillbaka utan förvalta minnet/känslan av det det som varit. Bra tänkt! 

jag är kär - i några koppar av Calle Forsberg

Jag föll pladask förra veckan när Matmaffian arrangerade en träff med Calle Forsberg och Marika Delin i deras verkstad och trädgård.

Hemma har vi några grejer av Calle sedan tidigare och nu blev det ett par till.

De stod där på en hylla i butiken och fångade blicken med den oxblodsröda glasyren. En glasyr med anor ur den kinesiska antiken och ohyggligt svår att få till. Reduceras glasyren fel kan den lika gärna bli grön eller blå och det krävs en oerhörd skicklighet att styra kopparoxiden eller kopparkarbonaten för att få till den rätta röda färgen. Tänk att stå där vid reduktionsugnen och samtidigt vara en del av en mångtusenårig tradition och samtidigt hantera den.

I flera morgnar du har vi druckit vår italienska mockabrygd i dessa koppar och det är en stor njutning, nästan en längtan efter att varje morgon ska komma snart. Tunt drejat gods med sköra öron att hålla i rytmiskt hanklade.

Man kan inte säga att jag samlar. Jag är ingen samlare men samlade ändå kokböcker några decennier. Fick en ansenlig samling både av allt det nya, men också en hel del äldre vilka är helt underbart att botanisera i. Gjorde mig av med lejonparten i min samling genom att skänka 900 volymer för några år sedan till Skopan i Upplands Väsby. Nu reducerat till ett antal meter (mestparten äldre och mina egna volymer) är jag nöjd.

Men ska man prata om att samla så är det enskilda keramiska verk jag tycker om. Några av Calle Forsberg, några av Eva-Marie Kohte och några av Thomas Stöfling. Alla tre formmästare och deras glasyrer får det att säga tjong i hela kroppen av kärlek!

Matmaffian, där jag sitter i styrelsen, arrangerar kunskapshöjande 

event för medlemmarna. Avslutning före sommaren med ett 

mycket uppskattat besök hos Calle Forsberg och Marika Delin.

Älgbogen blev fantastisk, skjuten mellan Särna och Idre av vår tidigare granne

Det handlar helt och hållet om hur man handskas med köttet. Från skott till gryta. 

Perfekt styckat och rensat från hinnor och senor fick bogsteken ligga i en marinad av krossade enbär, svartpeppar, krossad vitlök, rödvin och soja i 24 timmar. Självfallet uppbunden innan.

Sedan vackad och ner i sousviden på 57 grader i 24 timmar. Hastigt brynt därefter. Oj Oj Oj, vilken mörhet, vilken smak. Idag med gräddsås, gelé, sockerstekta morötter och potatismos för ovanlighetens skull på King Edward, Stor njutning.

Steken kom grannen över med tillsammans med en del älgfärs. Så tacksamma. Tyvärr flyttar han Roger och huset säljs.

Mellan Hägg och Syrén då skomakaren var ledig

 

Ja, stämmer verkligen det? Att skomakare förr tog semester mellan högg och syren, den korta tiden det tar för syrénen att typ komma ifatt häggen.

På senare år har det inte varit någon tid alls, i alla fall inte i södra Sverige, men där vi häckar i norra Hälsingland är det fortfarande någon vecka det handlar om.

Dofterna är oemotståndliga när solen går ner och den sena stilla timmen infinner sig vid pass 21.

Kollade med Institutet för språk och fornminnen och där menar en artikelförfattare att det inte finns några säkra källor till uttrycket och att skomakaren höll stängt mellan hägg och syren. Kunde väl tidigt varit någon skomakare som spikat upp en skylt utanför verkstaden med den ordalydelsen, dock inte källor.

Vad vi, eller snarare jag, ändå kan slå fast är att just den här tiden är en av de väckraste jämte alla andra tider. Slog mig att där uppe i april pulsade vi i metertjock snö, nu har krusbärsbuskarna till och med blivit gröna, tuplanerna slår ut, påskliljorna vissnar, mosippan är blyg i rabatten och rabarbern har givit två storfrukostar med rabarberkompott serverad med den goda filen från Dellenmejeriet av mjölk från lokalt betande kossor.

Smått och gott från Hälsinges horisont

Framför mig ligger några frökapslar som jag hittade i ett kuvert. Spansk körvel som jag plockade på Linnés Hammarby för flera år sedan. Plötsligt dyker de upp. får se vad jag gör med dem, lite sent att sätta dem nu - tar mellan en och tre månader att gro.

Tar in några stänglar rabarber. Flyttade rabarberplantorna för två år sedan från ett skuggläge där de säkert stått i generationer. De har tagit sig bra i änden av täckodlingen. Första lilla skörden och en kompott till lunchen att serveras med fil från Dellenmejeriet. Detta lokala mejeri hämtar mjölken från lokala kor (!) och det är klart vi väljer den framför stordriftsmjölk från stormejerier, mjölkprodukter som åkt lastbil helsikes många mil.

Vår parvel August blir bara bättre och bättre (jo han var bra ända från början) på pizza. Nyligen var pizzaugnen i drift och helst pizzor av lokalt mjöl från lokalt belägna kvarnar, mjöl med kultstämpel. Kalljästa degar över natt och dag före bakning om aftonen och med fantastiska "pålägg."

Förresten, jag har glömt att berätta om pumpafröproducenten jag träffade på matmässan nu i vår. Jäkla trevlig fyr med en hel armada av pumpafröprodukter. Bland annat en alldeles svart lite kärv pumpafröolja som ger en boom i sallader kompletterade med rostade pumpafrö. 

En sak till, i förra veckans Fokus skrev jag om ost. Fick rapport nu på morgonen att det är den femte mest lästa artikeln. Läs den du också, den är bra!

Täckodlar - men i år var jag beredd att istället få igång jordfräsen

Man brukar säga att täckodling är så mycket enklare är att gräva där man står, fräsa och låta den lena finfördelade jorden rinna mellan fingrarna.

Jag har odlat i en helsikes massa år och har känslor för båda slags. Kan inte bestämma mig för vad som är det bästa, det skönaste, det enklaste eller det bästa.

Pratade med en jordodlare i Sollentuna, en kompostmästare där jag tidigare hade kolonilott under sju år. (typ han har redan kupat sin potatis). 

"Det är täckodlarna i området som bär ansvaret för alla mördarsniglar och också mängden åkersniglar som nu invaderar kolonilottsområdet." 

Jo, jag kommer ihåg, berättar jag för honom, när jag själv odlade på Fyndet och en tidig morgon kom upp till mitt blomster och grönsakshav som var så vackert. Där i morgonsolen glittrade daggen i den buskiga halvmeterhöga dillen. Ända tills jag kom närmare och kunde inse att det var tusen miljoner åkersniglar som invaderat de ståtliga dillplantorna och som blänkte i solen som morgondagg.

Anlade flera täckodlingar genom åren som odlare, inte minst i mina försök till nörderier bland kulturväxter och djupdykningar ner i 1700-talet och Linnés uppteckningar över vad hans pappa odlade och som samlats i den brandskadade skriften "Adonis Stenbrohultensis" (den som räddades kvar när hela pappans anläggning, hus och hem, brann upp och där man förvånansvärt hittar det mesta, till och med majs som står under 'turkiskt vete').

Nu är det sex år sedan jag gick runt i den gamla torparträdgården här uppe i Hälsingland med ett spett och prövade var den gamla köksträdgården möjligtvis varit anlagd. Det var stenhård pinnmo i stort sett överallt. Kom dock till en liten upphöjning på en solig plats alldeles i närheten av huset, spettade och det sjönk lätt ner nästan en halvmeter och jag kunde som i en bekant roman om utvandrare fritt citera och ropa in till min käresta: Kristina, Kristina här är utmärkt matjord med en alns djup. Dock övervuxet av gräs. Fanns då tre alternativ, svåla av och fylla på med matjord, vända och fräsa upp eller täckodla. 

Eftersom jag åren innan anlagt en stor köksträdgård och lovat mig att sluta med odling, flytta in i lägenhet, sälja alla trädgårdsgrejer  och kanske lägga krut på annat stod jag här utan ens en jordfräs. 

Det fick bli täckodling som jag faktiskt blivit riktigt bra på genom åren. Sagt och gjort och genom en först ytlig (numera fördjupad) kontakt hittade jag havererat ensilage och brunnen kogödsel.

I år gick det åt två bubblor á 700 kilo var, hårt fermenterat och rötat med en doft som går mot gammal bortglömd surkål eller mot rötad halm. Två tre år gammal kogödsel att bottna med. Ett helsikes jobb men som med min läggning är utmärkt (typ allt läggs i ordning efter ett förutsatt mönster och det blir välordnat - stor tillfredsställelse när kaos bli ordning).

Gångarna mellan odlingsbäddarna brukar bli grogrund för allehanda ogräs. Väljer barkflis från en närbelägen såg. I år två lass eller totalt fem kubik. Doftar gott och går till och med att tassa barfota på.

Sådär ja! Nu förodling hemma i Stockholm. Kommer att bli perfekt. Ser naket och obrukat ut, men numera vet jag att framemot slutet av jul växer det brett coh högt så pass att jag knappast kommer in i trädgården. En fantastisk självåterhämtning i det här, en trädgårdsmeditation som räcker ända fram till första frostnatten i mitten av september eller kanske, om man har tur, tills i oktober.

Grävde djupt och i en stor meny från Paul Bocuse ramlade vernissagekorten ur. Ger lite råg i ryggen inför en eventuellt kommande utställning, den första på över 30 år!

Håller på med inramningar av de senaste två årens långsamma stretande i ateljén och från den otroligt viktiga månaden på Hotel Chevillon i Grez sur Loing.

Passade på att gå genom alla bilder i mitt arkitektskåp, minst sagt dåligt sorterat, men varje gång jag bläddrar i lådorna dyker det upp nostalgi, bilder från vänner som är borta, riktigt jävla bra samlarobjekt, allt vid sidan av mina egna strävanden.

Det är klart att självförtroendet sviktar, det har det alltid gjort och det har varit ett lidande i alla år men inte låtsats om

I en meny jag fick personligen av Paul Bocuse för en hel del år sedan hade jag lagt en hög utvalda vernissagekort, de trillade ur och som att det var meningen att jag skulle se. Känns skönt att de finns kvar.

Inget skitsnack eller kallprat, bara väsentligheter och en magnifik middag, vad blir bättre?

Lisa, tack!!!

Man blir lite lycklig när man bjuds till en middag och allt är precis så som man önskar, en middag som inte bara smakar fantastiskt och är mitt i prick vad gäller lust och längtan utan också är en middag där samtalet kretsar kring väsentligheter och klokskap. 

En middag där samtalet liksom omfamnar maten. 

Exakt så var det som en final på helgen igår kväll. Fem timmar vid bordet och där det enkla är det goda. Drink först med riktiga oliver. Halstrade pilgrimsmusslor. Confit på anklår med ankfett som sås och mer ärtor och morötter. Fransk ost, magnifik dessert på ricotta, vispad med grädde, citronsaft, zest och råsaft från röda vinbär.

Rakt genom mina smakvänner, ingen som läst den här bloggen tvivlar på min fäbless för anka kokad i sitt eget fett, confit. Middagen kompad med minnen, sorger, glädje och skratt, djupheter och tankeställare.

Så bra avslut på helgen och en så bra start på den här veckan.

Viktigaste målet för dagen - gröt! Meeeen...

Vad mår jag bäst av? Att vakna upp till något kladdigt i munnen eller till smaker som jonglerar sinnena? Det är klart att dagen blir roligare med en rolig start, ett gott bröd (typ en bra gröt i stelnad form) och med pålägg som får alla sinnen att vakna och med konsistenser som gör en nyfiken på dagen som komma skall.

Lördagsfrukosten bjöd två smörgåsar på virvelråg från en närbelägen kvarn och bakad på surdeg. En sallad på majonäs dill och handskalade stora räkor. En getost som mognad i rumsvärmen sedan kvällen innan och som har en mild men genomträngande smak, lagd på krispig sallad dressad med pumpakärnolja och ekfatslagrad äppelcidervinäger.

Se där! Tillsammans med moccabryggt kaffe på uteslutande Robusta blir det en bra start på hela helgen.

PS Gröten? Inget fel på gröt, men möjligtvis till lunch då DS 

Utrotad smak som vore kulturskymning om den försvann - jag pratar om böckling.

                           

En industrifiskebåt fångar upp lika mycket strömming på en dag som en kustfiskare fångar in på ett år . Strömmingen är i sig utrotningshotad och med böcklingen är det följaktligen etter värre då kustfiskare efter kustfiskare slås ut. Industrifiskarna tappar över minimalt med fisk till försäljning över disk, Mestparten går till hundmat via kina eller till att föda upp laxar i fångenskap. Kustfiskarna rökte strömming till böckling så det bolmade över kusten och gärna över granris - då blir den bäst.

I helgen som var stannade vi till hos Bergmans Fisk för att äta stekt strömming med potatismos (bästa jag ätit på år och dag om inte över huvud!). Förvisso hade butiken stängt, men den öppnades för oss så vi kunde få köpa sex böcklingar med oss hem, Rökta för fyra dagar sedan då. Själv vill jag ha dem så, kanske liggandes lite längre (lärde mig av fiskaren och böcklingexperten Sture Nordin i Bönan för en helvetes massa år sedan när jag intervjuade honom i Meny i P1 men som jag fortsatt skriva om även i nutid.). Även Tore Wretman ville ha böcklingen lite torkad efter rökningen så den blev fastare i köttet och faktiskt lättare att rensa. Av Tore fick jag med mig ett recept via farsan, som för övrigt höll bönaböcklingen som den absolut bästa, på typ inlagd böckling. 

Där rensas böcklingarna och läggs i en bred form. En lag rörs ihop av fransk senap, olja, vitvinsvinäger, kapris och vansinnigt fint hackad purjolök, men mest av allt berg av fint skuren persilja. I den där guckan fick böcklingen gosa sig i minst två dygn. På den tiden jag drack öl så var den här böcklingen ett självskrivet tilltugg. Idag, över 30 år senare är böcklingen lika självskriven utan öl!!!

Nu rensade jag böcklingarna och lade på tallrik i kylen bara för att kunna smöra en bit bra bröd och lägga en hög på inklusive den rom jag självklart också sparat. Otroligt bra sälta, finstämd rökighet och en behaglig känsla i munnen.

Leve böcklingen och en kulturgärning idag är att rädda den kvar till eftervärlden genom att ständigt efterfråga den i snabbköpet.

Från strömming på Bergmans fisk till confiterad anka och inkokt röding på Nationalmuseet

 

Strömming Norrsundet

Bästa strömmingen? Alltså det är ju en fråga som är väldigt svår att besvara. Jag hade en väldigt god vän, vi brukade fiska strömming i skärgården. Den strömmingen hände det att vi saltade in och sedan grillade som sotare, fruktansvärt gott och ett smakminne från en tid som var lycklig. Med en annan vän brukade jag åka till Ulla Winbladh och äta strömming Bellman på gruset. Också jäkligt gott. Själv lagade jag till KB:s örtgravade strömming för en tid sedan. Åt sådan strömming för över 40 år sedan på Konstnärsklubben som på den tiden tog sin mat från KB.

Alltså att välja är jäkligt svårt eftersom strömming är en så mångfaldig råvara. Men okej, håller vi oss till stekt strömming med rårörda lingon och potatismos då åt jag den bästa av den slags i helgen hos Bergmans Fisk i Norrsundet och med utsikt ut från gattet av Saltharsfjärden. Perfekt stekt, perfekt sälta och med tillbehör som också var perfekta. Jo, det ä'r en mil ner till fjärden och det slösande välkomnandet, men som man säger, värt en omväg.

Anka National

Igår söndag blev det körsbärsblommans dag i Kungsan. Inte så imponerande, en massa folk som armbågade sig fram till små stånd och så selfisar under blomsterträden som inte riktigt ville slå ut i full blom i kylan.

Promenerade till värmen på Nationalmuseum istället. Hungriga satte vi oss till bords på  Fredrik Erikssons museirestaurang. Knökfullt även här men det märktes inte på service.

August beställde en inkokt röding och jag en confiterad anka. Inte alls dåligt, men, men, ofet anka som confiterats lite för kort tid och en fisk som kanske gått för länge, bra smak, men för att citera August, "kanske inte det allra bästa, men hyfsat gott ändå."

Röding National

Det blev konst och designhistoria de närmaste timmarna och en insikt vilken stadsmakt vi lever under. Inträde 160 :- p.p. Ingen studentrabatt, ingen pensionärsrabatt. Alla igenkänningar, alla möten i den svindlande konsten - fantastiskt att Sverige har denna enorma samling som tjänar till insikter och förstånd och ger oss förmågan att titta rakt in i både historia och framtid.

Ett av de äldre måltidsstillbenen, 

Jacob Fopsen van Es 1600-talsfrukost.

Har förmånen att laga mat på vedspisen upp i Hälsingland, en trogen aldrig fallerande vän. Att få en stektfläsk och blodpudding till frukost lagad över eld och gjutjärn är minst lika fint som ostar, frukt och vin av Jacob Fopsen van Es frukostering för 400 år sedan. 

                                                     

Rabarberknopp

Allt tar så mycket längre tid här än söderöver. På några dagar har värsta snön dragit sig tillbaka och omedelbart knoppas den, vår rabarber. Snart så!

Virvelkvarn - Stenkvarn eller valskvarn?

Virvelmald råg signerad Olov Jönsson

Som jag förstått det (nej jag uttrycker därmed inte tvivel på det jag hävdar) börjar vi inte bara snegla utan ta både småskalighet, renhet, smak och kunskap på allvar när det kommer till kulturspannmål, malning, innehåll och bakning. 

Under de senaste 20 åren har jag själv odlat grön- och rotsaker med tradition och historia från 1700-talet. Jag har jagat bönor och ärter från den tid det fanns ett 50-tal olika på utsädesmarknaden och som nu sorteras i endast bruna och vita böner eller gröna och gula ärter. Tidigt upptäckte jag hur de svarade olika på kokning och hur smaker kunde vara svindlande jämfört med fryspåsen med industriärter köpta i butik.

Kulturgrönsaker är viktiga, låg avkastning, men fantastisk i användning och smak, odlade utan en massa tillväxtmedel eller växtskydd. 

Men, frågar sig vän av ordning - hur ska man kunna försörja oss med mat med odlingar som ger låg avkastning?

Bland mycket annat så har det visat sig att de gamla kultursorterna är tåligare mot klimatförändring, kan odlas på vilken jordplätt som helst. Ger småbruken chansen, det vill säga att vi börjar förstå förmånen och framtiden när småbruken själva genererar allt från utsäde till gödning. Den kulturutövande bonden har en utrotningshotad kunskap som måste tas tillvara. I en kris är det första som slås ut de som odlar "industriellt" över stora arealer och som är avhängig både importerat utsäde, bekämpningsmedel och kemiskt tillverkad gödning.

Kulturbönderna ingår i en kedja av småskaliga förädlare, mjölnare, distributörer och försäljare. När det gäller bröd har kunskap om malning av kulturspannmål, mjölnare som tar emot och maler på mindre kvarnar blivit en viktig länk i produktionen. I industrin använder man supersnabba valskvarnar som i processen hettar upp mjölet vilket naturligtvis sätter sig i förmågan vad gäller jäsning, näring, smak och ibland kräver olika tillsatser för att kompensera. Kulturutövarna stenmaler eller kör hela korn i virvelkvarnar som förmår att mala alla beståndsdelar så fint att det lätt kan användas i alla sorters bakverk.

Innan krisen kommer, rädda denna viktiga beståndsdel i vår vårt kulturarv så vi klarar oss i kristid. Handla av dem, inte minst för smakens skull.

 

Söderhamn! What?

Röding

Varför ständigt denna hets? Alltid max hastighet och alltid skylla på att längtan är så stor, skyndsamt upp till landet. Men spelar roll om det tar en timme extra trots rekord på tre timmar och 9 minuter. Låt det ta fyra eller till och med fem timmar och njut av resans väg.

Inte sällan har vi tagit matpaus efter en matkrog som Hackegård eller Tönnebro. Vi har ju åkt och ätit här några år nu och tröttnat, dels på enahanda utbudet, dels på den rutinmässiga tillagningen, dels på att maten har blivit sämre och sämre, slafsigt och inte alls gott.

Igår blev det andra tankar. Vi Googlade på bra krogar som var öppna i Söderhamn och vi högläste menyer och fastnade för Eat & Meet! Sagt och gjort, så var det och så fick det bli. Mitt i centrala stan. Alltså vilken fin stad, med i stora drag samma stadsplanering sedan 1600-talet och Gustav II Adolfs dagar och trots ett flertal bränder. Synnerligen vackra trähus som starkt påminner en om att man är norr om Dalälven. Söderhamnsån som inte ändrats ett skvatt utan som fått bestämma hur bebyggelsen ska anläggas, här i ett klassiskt rutnät. Vi blev lite förförda av den här fiske-, trähanterings-, smedje-, vapensmides- och flygvapenstan. Av det nämnda finns ingen verksamhet kvar. Men här finns Eat & Meet!

En ljus lång paviljong med park, Söderhamnsån och parkering. Omedelbar service och minimalt krångel. Köksrökt röding, övernattenlagad oxkind och risotto med kyckling.

Rödingen var fantastisk, exakt tillagad med en riktigt bra vitvinssås och så en pepparrot i en krämig stor klick

Oxkind

Risotton med kraft kvar i riskornen, mild med svamp och så kycklingbröst som är en konst att få så saftiga. Kanske lite onödigt med en hel hög friterad sötpotatis på toppen.

Oxkinden i en sky och ett tyvärr lite för avsvalnat potatismos, men köttet var rakt igenom helt underbart smältande och en genuin kraftig smak. Tyvärr (nummer två) på den rätten var att den serverades med senapspicklade skivor kålrot som skar sönder helheten - petade åt sidan efter första tuggan.

Risotto

Men vilken succé för oss och tack och lov för att vi kom på idén. Lite överambitiöst i köket, men bra i grunden.

Vo kom till torpet i hyfsad tid ändå. Alltså varför alltid ha så jävla båttom?