Man brukar säga att täckodling är så mycket enklare är att gräva där man står, fräsa och låta den lena finfördelade jorden rinna mellan fingrarna.
Jag har odlat i en helsikes massa år och har känslor för båda slags. Kan inte bestämma mig för vad som är det bästa, det skönaste, det enklaste eller det bästa.
Pratade med en jordodlare i Sollentuna, en kompostmästare där jag tidigare hade kolonilott under sju år. (typ han har redan kupat sin potatis).
"Det är täckodlarna i området som bär ansvaret för alla mördarsniglar och också mängden åkersniglar som nu invaderar kolonilottsområdet."
Jo, jag kommer ihåg, berättar jag för honom, när jag själv odlade på Fyndet och en tidig morgon kom upp till mitt blomster och grönsakshav som var så vackert. Där i morgonsolen glittrade daggen i den buskiga halvmeterhöga dillen. Ända tills jag kom närmare och kunde inse att det var tusen miljoner åkersniglar som invaderat de ståtliga dillplantorna och som blänkte i solen som morgondagg.
Anlade flera täckodlingar genom åren som odlare, inte minst i mina försök till nörderier bland kulturväxter och djupdykningar ner i 1700-talet och Linnés uppteckningar över vad hans pappa odlade och som samlats i den brandskadade skriften "Adonis Stenbrohultensis" (den som räddades kvar när hela pappans anläggning, hus och hem, brann upp och där man förvånansvärt hittar det mesta, till och med majs som står under 'turkiskt vete').
Nu är det sex år sedan jag gick runt i den gamla torparträdgården här uppe i Hälsingland med ett spett och prövade var den gamla köksträdgården möjligtvis varit anlagd. Det var stenhård pinnmo i stort sett överallt. Kom dock till en liten upphöjning på en solig plats alldeles i närheten av huset, spettade och det sjönk lätt ner nästan en halvmeter och jag kunde som i en bekant roman om utvandrare fritt citera och ropa in till min käresta: Kristina, Kristina här är utmärkt matjord med en alns djup. Dock övervuxet av gräs. Fanns då tre alternativ, svåla av och fylla på med matjord, vända och fräsa upp eller täckodla.
Eftersom jag åren innan anlagt en stor köksträdgård och lovat mig att sluta med odling, flytta in i lägenhet, sälja alla trädgårdsgrejer och kanske lägga krut på annat stod jag här utan ens en jordfräs.
Det fick bli täckodling som jag faktiskt blivit riktigt bra på genom åren. Sagt och gjort och genom en först ytlig (numera fördjupad) kontakt hittade jag havererat ensilage och brunnen kogödsel.
I år gick det åt två bubblor á 700 kilo var, hårt fermenterat och rötat med en doft som går mot gammal bortglömd surkål eller mot rötad halm. Två tre år gammal kogödsel att bottna med. Ett helsikes jobb men som med min läggning är utmärkt (typ allt läggs i ordning efter ett förutsatt mönster och det blir välordnat - stor tillfredsställelse när kaos bli ordning).
Gångarna mellan odlingsbäddarna brukar bli grogrund för allehanda ogräs. Väljer barkflis från en närbelägen såg. I år två lass eller totalt fem kubik. Doftar gott och går till och med att tassa barfota på.
Sådär ja! Nu förodling hemma i Stockholm. Kommer att bli perfekt. Ser naket och obrukat ut, men numera vet jag att framemot slutet av jul växer det brett coh högt så pass att jag knappast kommer in i trädgården. En fantastisk självåterhämtning i det här, en trädgårdsmeditation som räcker ända fram till första frostnatten i mitten av september eller kanske, om man har tur, tills i oktober.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar