söndag 7 mars 2021

Kycklinglever Anglais



Det finns sådana dagar och så finns det andra. En av dessa många skriker liksom kroppen till efter inälvsmat. (är väl olika balanser i kroppen som styr dessa skriksinnen)

Idag skrek kroppen till efter Kycklinglever Anglais stekta i ankfett med confiterad charlottenlök och torrsaltat bacon samt kokt potatis och kapris.

Steker levrarna till 52° och häller över lite åldrad vinäger och mycket salt (!). Jämte det torrsaltade baconet, kaprisen och den lite sötare löken är kombon oslagbar.

(Bilden nedan är en liten fäbless jag har ända sedan det kom Robinhoodfigurer i plast med paketen sisådär 1958. Tillsammans med råfrysta lingon från Hälsingland och extrafet filmjölk så blir det här nattamat på riktigt, vet bara inte vad min dietist säger om saken, men det man inte vet har man ju intet ont av!)

Coronaspöket förmörkar varenda dag

Jag tillhör ju det där släktet av människor som tvivlar på själva livet, det vill säga att det kan slockna när som helst (och det kan det ju!!!) Men särskilt efter åkommor som smyger sig på som ångest och/eller skapar paniktillslag bara för att de ökar i styrka efter det allra första lilla tecknet. 

Det betyder att jag har corona 24/7 eller i alla fall symptom TROTS att jag försöker låta bli att träffa folk och om jag tvingas till affären så gör jag det då jag är övertygad om att det knappast befolkas av andra eller är åtminstone två meters lucka och då med spritade händer före och efter och munskydd på. Ändå, lite halsont, en kvällsfeber på 37.2 (vanligen 36.6) svullnader i luftvägar, öronvärk etc.

Så här är det ett helvete för jag går hela tiden och känner efter. Senast, för en dryg vecka sedan beställde jag hem ett provkit vilket bara några timmar senare meddelades vara negativt och under hela veckan var vi härligt isolerade i torpet långt bort i skogen. Alltså det jag känner nu är förmodligen en vanlig förkylning på samma sätt som jag kände det när jag beställde provkitet.

Tror jag lägger mig med en badbomb i ett hett bad och börjar läsa de böcker jag så länge traktat över att få tillräckligt med ro för att läsa, men fan känner mig inte helt kry...men det har jag ju inte gjort på över 60 år. I morron ska jag ringa läkeriet, har ett öra som trasslar. Visst är man som ett skämt?

Snart på denna plats något upplyftande om lever Anglais med torrsaltad bacon. Och domherrarna från förra veckan i Hälsingland är ett gott minnessällskap. Älskar det där körsbärsträdet året om.

Skotsk högadel på tallrik, hamburgare med smak av Aberdeen.


Kanske mitt skotska ursprung (Highlands) eller vad vet jag. Det finns en viss förkärlek för de skotska köttraserna. Det som vi gärna kallar Black Angus är i rakt nedstigande led desamma som skotska 1800-talsrasen Aberdeen Angus.

Och se på tusan, för en tid sedan var vi i Tallåsen och på hemväg mitt i smällkalla vinterlandskapet (-17 grader) vandrade Black Angus på kö mellan utlagda håvor av ensilage.

Inte visste jag att det fanns en så stor besättning nästgårds och dessutom med köttlådeproduktion och försäljning till privata kunder.

Av en liten lustig anledning kom vi över några hamburgare förra helgen. För surt för att grilla ute tyckte vi så det fick bli grillpanna på spisen. Glödhet panna, penslade hamburgarna med lite olja, salt och så stekning till en innertemp av 48 grader, upp för att vila på tallrik. 

Åååå, äruinteklok!!! Det är ju rått.

Ja jag vet att ute på restauranger så ska köttet i hamburgare ha en innertemp av minst 70 grader, men det är ju inte klokt, då är köttet förstört.

Köttet då, dessa angusburgare från Stenspers Gård i Tallåsen med de vackra vinterkorna?

Försvinnande gott kött! MEN, trots exakt stekgrad lite hård textur. Mer fett, absolut, men det är ju bara hur jag vill ha det, njurtalg (!) vilket också bär köttets egen smak.

Till våren blir det mer kött från Tallåsen och Stenspers, absolut.