Jag tillhör ju det där släktet av människor som tvivlar på själva livet, det vill säga att det kan slockna när som helst (och det kan det ju!!!) Men särskilt efter åkommor som smyger sig på som ångest och/eller skapar paniktillslag bara för att de ökar i styrka efter det allra första lilla tecknet.
Det betyder att jag har corona 24/7 eller i alla fall symptom TROTS att jag försöker låta bli att träffa folk och om jag tvingas till affären så gör jag det då jag är övertygad om att det knappast befolkas av andra eller är åtminstone två meters lucka och då med spritade händer före och efter och munskydd på. Ändå, lite halsont, en kvällsfeber på 37.2 (vanligen 36.6) svullnader i luftvägar, öronvärk etc.
Så här är det ett helvete för jag går hela tiden och känner efter. Senast, för en dryg vecka sedan beställde jag hem ett provkit vilket bara några timmar senare meddelades vara negativt och under hela veckan var vi härligt isolerade i torpet långt bort i skogen. Alltså det jag känner nu är förmodligen en vanlig förkylning på samma sätt som jag kände det när jag beställde provkitet.
Tror jag lägger mig med en badbomb i ett hett bad och börjar läsa de böcker jag så länge traktat över att få tillräckligt med ro för att läsa, men fan känner mig inte helt kry...men det har jag ju inte gjort på över 60 år. I morron ska jag ringa läkeriet, har ett öra som trasslar. Visst är man som ett skämt?
Snart på denna plats något upplyftande om lever Anglais med torrsaltad bacon. Och domherrarna från förra veckan i Hälsingland är ett gott minnessällskap. Älskar det där körsbärsträdet året om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar