fredag 31 januari 2020

Språkfel på kommunens jättevepa



Sollentuna senaste offentliga information. Då sparas det inte på krutet. Då tar man fram kommunens vassaste kommunikatörer och så formulerar man sig och sedan…
…ja, sedan upptäcker man att allt gått i dass.

Idag sattes den gigantiska vepan upp på kommunalhuset – det några klåfingriga bestämt ska heta ”Turebergshuset”.

Under en och en halv timme sattes skynket upp på kommunalhusets fasad.
Vepan informerar om att huset nu ska repareras och hur man får tag i ansvariga på kommunen under tiden (fram till 2022).

Och DÄR, nedersta raden (Alltså, det är inte många bokstäver att hålla reda på): ”Vi renover nya Turebergshuset”

Åter igen överbetald inkompetens. Återigen några som sov på lektionen i svenska. Återigen någon som inte har koll. Återigen några som skippat korrekturläsningen för att det kostade några kronor extra. ”Vi renover…” och ”nya”Turebergshuset. ”Renover” fel. Och om Turebergshuset varit nytt hade det näppeligen behövts renoveras.

Tankarna går självfallet till tidigare och liknande slarv i kommunens anda. Slarv som den med "Cullenbergparken." Slarv som efter påpekanden senare rättades till.

Frågan är om det här kommer att rättas till eller om vepan nu får hänga där i två år som en skämskudde över tillkortakommanden”

tisdag 28 januari 2020

Gå och se Candide, en sinnenas resa!


Blandade reaktioner på Candide.
Ibland undrar man om det är samma föreställning vi sett och varför inte recensenter är mer fyllda av resurser, alltså har förmågan till ett bredare abstrakt tänkande. Allt ska vara så begripbart, handfast och klassiskt förståndsmässigt. 

Hur skulle världen se ut om konsten bara suttit innanför konvenansens ramar?

Vi såg en föreställning fylld av leklust, av tänk och av helt fantastisk musik. Vi såg en föreställning med 1700-talets satir omvandlad till färskvara. Och vi såg en föreställning med lust, humor, skönsång och fantastiska kostymer. Helt enkelt operaunderhållning som sträcker sig bortanför det förväntade. Roas stort av det vanvördiga i Candide ända från Voltaire och till alldeles nyss i Operahuset i Stockholm, det vanvördiga innehållet, det vanvördiga i manustilläggen och i översättningen (sjöngs på engelska)



Jag älskar när gränser sprängs och det rister i fasaden och det gjorde det. Speciellt det absurda var oerhört roande med en Candide som lurats ut i ett gistet skepp och simmar i havet under ytan och med en dräpt Pangloss förvandlad till sjöjungfru. Eller ciceronen genom hela Operan ”The Old Lady”, hon som förlorat halva aschlet, fenomenalt och komiskt gestaltad av Miriam Treichl. Hennes duett med Kunigunda, Elin Rombo stillnade allt, det blev allvar om livet, döden och förgängligheten, så vackert och berörande.

Nu är det tredje Operan i rad vi går på allt i akt och mening att få lyssna till Joel Anmo, först Karmelitsystrarna, sedan Trollflöjten och nu i huvudrollen som Candide. Den rakaste av raka operatenorer. När han öppnar munnen flödar det så enkelt och utan gester. I botten ligger samma tonbildning som hos Jussi. Favoriten på Operan just nu bara 31 år gammal och en så utvecklad vacker röst.

Stort också Lena Lindgrens dräkter, över 250 byten, en ansenlig del i hela den surrealistiska stämningen genom hela operan.

Förstår inte riktigt att inte DN och SVT förstår, kanske för avskärmade av det som är och därför inte omfattar det som går utanför.
Gå och se Candide, en sinnenas resa!

fredag 24 januari 2020

Sidensvansen jag aldrig glömmer




En av mina stora favoriter är sidensvansen. Intensiv, flyktig, snabb och en jäkel på att äta röda bär. Dessutom oerhört vacker med sina färger, sin sidenfjäderträkt och temperamentstofsen på huvudet.

När jag var barn för en sisådär 60 år sedan flög en sidensvans på fyllan efter att ha ätit jästa rönnbär i morfars trädgård in i vardagsrumsfönstret och föll ner död bredvid hans spaljerade persikor (han var trädgårdsmästare!)

Varsamt plockade han upp sidensvansen från marken. Lindade in den i en tidning och åkte iväg med den till en konservator för att få den uppstoppad.


Jag var föremålet för hans besvär och när jag fyllde år det året fick jag sidensvansen som uppstoppad sittande på en träkvist och med vakna ögon så levande som om den aldrig flugit fel.

Den där fågeln hade jag med mig när vi flyttade till Stockholm och många, många år därefter.
Plötsligt var den borta en dag. Inte ett spår. Borta. Morsan sa att hon slängt den.

”Man kan inte slänga en fullt fungerande fågel”, sa jag och hon svarade att det kommit småkryp i den vilket jag än idag tvivlar på för långt innan dess hade hon varat mig för att ens stryka med handen över den fantastiska fjäderdräkten av risk att bli arsenikförgiftad för det var just det som fåglarna impregnerades med för att just inte riskera att bli malars rov. Jag sörjde verkligen och fortfarande den där barndomens sidensvans.


Och idag vid lunchtid tittade jag upp mot en klarblå himmel efter att ha hört ett svirrande. Där var de i hundratals dessa små papegojor. Så slog de sig ner i en oxel utanför vårt hus. Snöt bär och så upp i luften igen i en hejdundrande gruppuppvisning, så vackra.