Den
där mannan, eller fjanten som han kallades, var helt olik, främmande, lite
äldre, osvensk och pratade för sig, en smula elegant var han också. Fick andra
unga män i hans närhet att känna blygsel och bli generade, till och med tycka
att de inte skulle duga vid närmare syning.
Tog
sig fram med småprat, småskratt, och småsmek här och var där det gick och han
kom åt.
Det
gick lätt, verkade för honom som att skjuta på sittande fåglar, ett nej var
aldrig ett nej. Händer och tunga överallt. Det som för andra tog dagar, kanske
veckor av överväganden, telefonsamtal, ömsesidighet, tog sällan längre än tio
sekunder. Den ena efter den andra och sveken tycktes inte bekymra honom. Som
från en främmande planet med en överlägsen självklarhet där ögonblickspartnern
bara drog sig undan som i skam när kränkningen var fullbordad. Bort och in i
mörkret.
Unga män svarade med en blandning av avund över enkelheten och ilska
över respektlösheten. Men ingen sa något, ingen försökte stoppa eller säga
sanningen. De motsatta sa ingenting, var tysta över det som hänt sådär
blixtsnabbt att de själva inte funnits med. Några sa att han inte ens frågade,
att han plötsligt bara var överallt och inne och ute och säd där de inte ville och
fasthållning och hårt egoistiskt. Men ingen skrek, ingen gjorde motstånd, ingen
vågade. Några blev övertalade att inte säga något, skrämda av auktoriteten.
Sexmissbruk fanns inte i vokubulären på den tiden.
Kunde
inget om dramatik annat än den han skapade själv mellan sig själv och sina
utvalda ”offer”.
Frågade
runt och han hade varit på alla, på samma sätt, njutningslöst, tömning. Och att
det hände något i ögonblicket, en ilska, ett psykiskt sexuellt övervåld.
Sökte
sig till grupper där unga kvinnor fanns. Salonger med konst, med musik, med
kultur, där fanns de som var attraktionen. Uppdraget var inte huvudsaken, det
var omgivningen, aktörerna, de unga, hans offer, skalper.
En
eller annan såg bristerna i kunnandet och bad honom gå någon annanstans för att
mötas av samma inledande entusiasm och som slutade med kaos, utnyttjande.
Skämdes?
Fanns inte som hos många av hans sort, fanns inte förståelse, empati eller
insikten. Märkligt att de utnyttjade, de som kastats undan som begagnade skitar
ställde upp till hans försvar i den mån de antingen inte vågade annat eller
antingen var så skämda att de såg försvaret som en upprättelse.
Hos
många var det som ett medberoende till alkoholisten en tydligare missbrukare,
de älskade våldsverkaren, de var inkännande med den oempatiske, maktlösa. Fastlåsta.
Alla
dessa var småoffer i en betydligt större plan med akademiska övertoner. Och det
eskalerade, fick vi höra på alla vägar inklusive omvägar.
En
av dem, Hon. Den minst anade Insögs, inlemmades, blev ett i en karusell av
beroende medberoende. Han - En att sköta om, kanske få att tillfriskna…eller så
sa hon aldrig, så tänkte hon inte ens, bli bättre, det var så hon sa,
förändras. ”Som en kalv mot eken stångades”, Någon annan människa kan aldrig…
”Hons”
projekt började och tog aldrig slut. Inte ens när alla andra sa att ”Nu är
hennes botten nådd”. Å andra sidan vet dom inte riktigt heller, inte ens
omvägsvis. Det kan ju ligga en livslögn vilande. Det kan ju vara en ömsesidig
överenskommelse. Det kan ju vara en upphetsning i botten. Men medberoende likt
förbannat oavsett namn.
Och
alla de andra medberoende som med det bråddjupa tvivlet såg på, de som
befolkade samma salonger, vänskapskorrumperade ”vänner” som inlemmades, gjordes
betalningsskyldiga känslomässigt, mänskligt och socialt. Så satt de där envist
sprattlande i hans garn och visste vare sig ut eller in, satt i samma ensemble
med ett envist beskydd, ett envist medkacklande för det var bäst så, det var
för mycket att betala igen och de kallade det för trohet, det som föremålet för
deras uppskattning inte ens kan stava till.
Hon
som var så fylld av inre leende och njutning av ordens värde då innan. Hon
måste vara helt tömd och samtidigt mitt uppe i den värsta av förnekelser. Nu
som treklöver fast i fållan och inte komma loss, nu när omvärlden sett och
förstått hur riktigt illa det är, då drar den där skammen sin skämmiga violetta
filt över anletsdragen, då kväljs de själva i våldsamma försvar, elaka ord och
våldsamma viftningar. Hon om någon borde sett, förstått, förmått, men det
gjorde hon inte och nu är det försent. Förnedringen är total.