De eländiga (true story)

Den där mannan, eller fjanten som han kallades, var helt olik, främmande, lite äldre, osvensk och pratade för sig, en smula elegant var han också. Fick andra unga män i hans närhet att känna blygsel och bli generade, till och med tycka att de inte skulle duga vid närmare syning.

Tog sig fram med småprat, småskratt, och småsmek här och var där det gick och han kom åt.

Det gick lätt, verkade för honom som att skjuta på sittande fåglar, ett nej var aldrig ett nej. Händer och tunga överallt. Det som för andra tog dagar, kanske veckor av överväganden, telefonsamtal, ömsesidighet, tog sällan längre än tio sekunder. Den ena efter den andra och sveken tycktes inte bekymra honom. Som från en främmande planet med en överlägsen självklarhet där ögonblickspartnern bara drog sig undan som i skam när kränkningen var fullbordad. Bort och in i mörkret. 

Unga män svarade med en blandning av avund över enkelheten och ilska över respektlösheten. Men ingen sa något, ingen försökte stoppa eller säga sanningen. De motsatta sa ingenting, var tysta över det som hänt sådär blixtsnabbt att de själva inte funnits med. Några sa att han inte ens frågade, att han plötsligt bara var överallt och inne och ute och säd där de inte ville och fasthållning och hårt egoistiskt. Men ingen skrek, ingen gjorde motstånd, ingen vågade. Några blev övertalade att inte säga något, skrämda av auktoriteten. Sexmissbruk fanns inte i vokubulären på den tiden.

Kunde inget om dramatik annat än den han skapade själv mellan sig själv och sina utvalda ”offer”.

Frågade runt och han hade varit på alla, på samma sätt, njutningslöst, tömning. Och att det hände något i ögonblicket, en ilska, ett psykiskt sexuellt övervåld.

Sökte sig till grupper där unga kvinnor fanns. Salonger med konst, med musik, med kultur, där fanns de som var attraktionen. Uppdraget var inte huvudsaken, det var omgivningen, aktörerna, de unga, hans offer, skalper.

En eller annan såg bristerna i kunnandet och bad honom gå någon annanstans för att mötas av samma inledande entusiasm och som slutade med kaos, utnyttjande.

Skämdes? Fanns inte som hos många av hans sort, fanns inte förståelse, empati eller insikten. Märkligt att de utnyttjade, de som kastats undan som begagnade skitar ställde upp till hans försvar i den mån de antingen inte vågade annat eller antingen var så skämda att de såg försvaret som en upprättelse.

Hos många var det som ett medberoende till alkoholisten en tydligare missbrukare, de älskade våldsverkaren, de var inkännande med den oempatiske, maktlösa. Fastlåsta.

Alla dessa var småoffer i en betydligt större plan med akademiska övertoner. Och det eskalerade, fick vi höra på alla vägar inklusive omvägar.

En av dem, Hon. Den minst anade Insögs, inlemmades, blev ett i en karusell av beroende medberoende. Han - En att sköta om, kanske få att tillfriskna…eller så sa hon aldrig, så tänkte hon inte ens, bli bättre, det var så hon sa, förändras. ”Som en kalv mot eken stångades”, Någon annan människa kan aldrig…

”Hons” projekt började och tog aldrig slut. Inte ens när alla andra sa att ”Nu är hennes botten nådd”. Å andra sidan vet dom inte riktigt heller, inte ens omvägsvis. Det kan ju ligga en livslögn vilande. Det kan ju vara en ömsesidig överenskommelse. Det kan ju vara en upphetsning i botten. Men medberoende likt förbannat oavsett namn.

Och alla de andra medberoende som med det bråddjupa tvivlet såg på, de som befolkade samma salonger, vänskapskorrumperade ”vänner” som inlemmades, gjordes betalningsskyldiga känslomässigt, mänskligt och socialt. Så satt de där envist sprattlande i hans garn och visste vare sig ut eller in, satt i samma ensemble med ett envist beskydd, ett envist medkacklande för det var bäst så, det var för mycket att betala igen och de kallade det för trohet, det som föremålet för deras uppskattning inte ens kan stava till.

Hon som var så fylld av inre leende och njutning av ordens värde då innan. Hon måste vara helt tömd och samtidigt mitt uppe i den värsta av förnekelser. Nu som treklöver fast i fållan och inte komma loss, nu när omvärlden sett och förstått hur riktigt illa det är, då drar den där skammen sin skämmiga violetta filt över anletsdragen, då kväljs de själva i våldsamma försvar, elaka ord och våldsamma viftningar. Hon om någon borde sett, förstått, förmått, men det gjorde hon inte och nu är det försent. Förnedringen är total.