Ibland är man knäpp, eller i alla fall framstår man som
knäpp till och med för sig själv.
Fick för mig att jag skulle återkalla minnet av den goda
smaken, få hela barndomen ramlande över mig. Smaken är ju en ytterligt viktig
del av minnet. Jag brukade säga så när jag föreläste om äldrematen (märkligt
ord men ni förstår vad jag menar) att när allting glömts av en eller annan
anledning så lyser ögonen upp vid minnet av en smak och då minns man allt, vad
man åt, med vilka och alla omständigheter. Smakminnet väcker.
Alltså, kokkaffe. Det var kokkaffe jag lärde mig dricka vid
12 års ålder. Drack det varje morgon utan socker eller mjölk innan skolan. Har
sedan genom åren vimsat fram och tillbaka med olika slags kaffe, ett slag
turkiskt ytterligt finmalt, ett tag bryggt efter alla konstens regler, annars i
bryggmaskin. Självfallet espressokaffe och motvilligt latte ibland. Ett tag, faktiskt under många år, drack jag frystorkat och i en
sådan utsträckning att jag vande mig, till och med inte kunde tänka mig annat
kaffe. Det var under mina år i London, i Ateljén på RCA, ständigt
kaffepimplande, mens de andra ständigt drack te.
Påminner mig en väldigt snäll
ateljékompis som en dag kom med en lite present till mig; han skulle koka
riktigt kaffe. Och det var så godhjärtat. Han fyllde en kaffepanna med vatten
och hällde i hela kaffebönor och så sa han att det var lättrostade bönor så det
inte skulle bli för starkt.
Nog om det – jag är en kaffemänniska och numera öppen för
alla slags olika metoder att framställa det (har till och med råa bönor hemma
för egenrostning). Mest blir det pressat kaffe som just i denna stund när jag
skriver det här.
Men åter till det där med att vara fullständigt knäpp. Vi var
bjudna på kaffekalas hos våra nya grannar, Margit och Birgit. Här vankades
kokkaffe och utöver allt hembakat doppa så var kaffet en sådan njutning. Smaken
lyfte mig tillbaka till tiden då kaffet introducerades mig vid 12 års ålder och
jag mindes till och med köksfärgerna, bordet jag satt vid och alla runt omkring
mig som då var levande men nu är döda. (nu drog jag lite extra på det där!)
Beslutade mig i sittande stund för att skaffa en
visseljohanna, en sådan farfar (som egentligen var min pappas morfar, men det
kan vi ta sedan) hade på Kyrkslätten i Skutskär och som gav ifrån sig ett nu
nästan nu utrotat ljud när kaffet kokade.
I flera dagar nu har vi stannat till vid olika loppmarknader
här i Hälsingland i akt och mening att hitta en visseljohanna för att tillfredsställa
mina närmaste historiska lustar, men se, ingenstans fanns de att finna.
Tredje dagen, som var igår, kom K ut i trädgården där jag som
bäst planterade rosor; Jag har en grej till dig. Vänder mig om och där på
torptrappan står hon med en visseljohanna i handen. ”Vad i självaste….”.
"Den har stått här på vedspisen hela tiden, vi har bara inte
sett den". Kvarlämnad av de förra torparna (som bodde här i tre generationer,
kanske fyra och som lämnade efter sig en ansenlig mängd inredning och utstyr).
Jag utbrast ”Helvete!” jag måste vara knäpp.
Det lustiga i kråksången är också att jag redan i Stockholm
köpte med mig kokkaffe att ha här uppe i sommar…så hörrni, nu blir det snart
kaffefest till utrotningshotad visselsång från Johannan på spisen.