fredag 31 augusti 2012

Tack och lov, men ändå ett helvete.



Dagens prover visade en långsam, men dock förbättring och överläkaren som följt mig på resan mellan hopp och förtvivlan är nu säker på sin sak, leverutslagning av blandad kolestatisk-hepatocellulär typ med av vilket kan uttydes om jag förtått det hela rätt att det uppstått en slags strypning av gallgångarna så att bibrubin tagit fel väg och att leverfunktionen nedbrytningsfunktioner satts ur spel. Följden är att fett rinner rakt genom kroppen. Bilirubinen får huden att gulna, ögonvitorna att mörkna och förorsaker en extrem klåda. Tillhopa orsakar sjukdomen en förödande trötthet.

Hur fick jag nu då allt detta?

Och det är detta som läkaren nu är säker på efter uteslutningsmetoden som började med att utesluta cancer i bukspottskörteln. En penicillinkur jag fick i slutet av juli mot en infektion i armbågen.




På bipackssedeln står också uttryckligen att penicillinet kan ge exakt de symptom som kunnat redovisas hos mig. När jag tittar närmare och googlar på medicinen hittar jag just det här medlet bland de 20 farligaste.


Är nu lagom långtidssjukskriven med eget ansvar att lämna prover efter ett uppgjort schema tills alla nivåer bland körtlar och annat normaliserats.


"Firade" att orsaken till mitt taskiga allmäntillstånd hittats genom att gå och klippa av mig håret. Med tanke på att jag också gått ner nästan tio kilo blev det en lustig total makeover.





torsdag 30 augusti 2012

Vårrulle, palt, dumpling och kroppkaka



En vårrulle är en slags pirog liksom pitepalt, finsk kallikokko, kinesisk dumplings Jiaoze,  japanska degknyten, öländska kroppkakor, gotländsk ugnstrull och estniska brödpiroger.

Jag skulle änka mig...eller snarare vet att det är så, att dessa "färdiginpackade" rätter var ägnade att ta med till skogen och till fältet.

På min andra permis från Karolinska, och det har väl lite med längtan att göra, att man ligger där fjättrad vid en droppflaska och drömmer om det man verkligen vill äta, gick jag förbi och köpte ingredienser till lite vårrullar hipp som happ och med detta menas precis så jag vill ha dem.



Tyvärr hittade jag inte färsk shitaake vare sig på konsum eller willys. Nödlösningen som blev en lycklig smakförstärkare blev  Christina Frohms och Bengt Pernholms torkade svarta trumpetsvampar några stycken. Annat blev karamelliserad rödlök, hastigt stekt vårlök, köttfärs, glasnudlar och så alla kryddor med såser som lime, pojkesoja, svampsoja, worshestershiresås (uttalas wörstershirsås), vitpeppar.



Det blev ett häftigt kok med vackra vårrullar. Gjorde för länge sedan ett step by step på hur man viker och klistrar ihop vårrullar, det hittar du här. Ett grundrecept som inte skiljer så värst finns här.

måndag 27 augusti 2012

Permis från sjukan, då blev det glaserade spjäll med Hasselbacks





Jag frågade överläkaren idag: Kommer jag att dö? Han svarade, "Ja", men inte av det här.
Så sakteliga har man isolerat olika faktorer som kan ha spelat in för min pajade lever. Mest troligt är en penicillinkur jag tog för en dryg månad sedan. "Det ger exakt de här symptomen och då ska du veta att du kommit lindrigt undan".

Biblisk trött skickades jag hem på permission. Ska vara tillbaka onsdag morgon för ytterligare prover. Jag är gulare än en postlåda och med en fruktansvärd klåda.

Okey för lite käk?


Tänkte när jag låg på andra dygnets dropp att om jag blir befriad så ska jag hem och köpa revbensspjäll, koka 13 minuter efter första pyset i tryckkokaren och sedan glasera en dryg timme i ugnen.



Hasselbackspotatis direkt på och sedan en sås med ankpastej. Satt som en smäck. Nu Lasse Åbergs släkthistoria på SVT 1, återhämtning med barnen runt omkring mig. Va skönt


söndag 26 augusti 2012

Detta har hänt.

En liten första tröst i ögonhöjd.
Min första lärare på Konstfack, guldfolierad grafik av Matti Nurmi.
Hänger i korridoren utanför mitt rum.
Sluta aldrig med konstinköp till offentligheten, viktigare än man tror.



Det började egentligen långt tidigare. Någon gång för en månad sedan. Tänkte att jag väl ätit någon skit. Man äter ju en del som i många människors ögon är väldigt konstiga. Till och med ostron kan anses som konstigt att äta för många.

Janne och jag hade suttit i var sin taxibil och så strålade vi samman. Vi gick på en av förorternas mest riggade fiskrestauranger medan polarna gick på vardagssylta. Vi ville äta med förstånd och god smak och tänkte oss torskrygg, flikig och nice och vi startade med några ostron var.

Men det var inte ostronen konstaterades mycket långt senare. Några dagar efter fick jag besvär med magen (ni vet vad jag menar, sådär att man måste ha ett avträde inom en 10 sekunders avstånd ständigt).

Tänkte: Det är väl bara som det brukar att det går över av sig självt —  det gjorde det inte, det var envist och ska jag göra ett endaste avsteg från principen att inte skriva om sådant här på min matblogg så hade det som hamnade i avträdet antagit en kittfärg och blivit så fettfyllt att det inte gick att spola.

Googletime! Hepatitcancer så som den smyger sig på och när alla symptom samlats var detta just det som jag led av. (Googla aldrig på egna sjukdomar, eller snarare; googla aldrig på sjukdomar) När symptomen visat sig på detta sätt är det redan för sent! Tiden är ute.

Åk in NU! Sa min bekantskapskrets.  Ignorerades bestämt. Det var nog inte alls som det såg ut att vara eller som man i besatthet ofta säger; Äh det är inte så farligt. Inåt grep ångesten tag som i ett iskallt strupgrepp och det släppte inte.

August, min lille femåring är väldigt bra på att klia pappa på ryggen, jo, de andra barnen i min barnaskara också för att vara rättvis.

På Arlanda gick jag på toaletten och tog en stående. Det var som att pissa saffran. Tänkte; det där är också ett av de symptom som går in i den exakta bilden av mitt förmodade och googlade sjukdomstillstånd.

Första grytan efter droppet.

Jag sa; Äh jag har inte druckit tillräckligt med vatten under dagen. Man ska ju dricka så att urinen aldrig har någon färg. Ändå så var jag inombords i fullständig panik och jag memorerade listor över allt det där som inte gick att ta med sig och hur det skulle fördelas. Märkligt, jag som alltid haft rädslan för döden som följeslagare, den rädslan var som borta. Hade inte en tillstymelse till ett igångsättande av någon flyktmekansim, jag stod där och förstod att jag var tvungen att acceptera även sådant jag inte kunde förändra.

Klådan, också ett av symptomen som resultat av ökad utsöndring bilirubinet i kroppsvätskorna. Kommer ihåg att jag tänkte, kroppen är så fylld av garvämnen att jag kliar ihjäl mig snart. Det var långt innan jag ens googlat på varför, trodde det var framkallat av för mycket att göra och för lite sömn.

Allt det där var inte förra veckan utan veckan före det. Alla bitar kom liksom efter varandra, det var förfärligt. Allt blev eftersatt, jobb, städning, barnen, maten. Men det var inte ångesten som var primära orsaken, det var en förlamande trötthet —  jag var i ett sjukdomstillstånd.

På tisdagen i veckan som gick var jag med Lovisa på kvartssamtal i skolan. När vi kom ut i ljuset tittade hon på mig och sa: Vad du är gul i ögonen. Sista pusselbiten till en dysfunktionell lever och galopperande Ikterus (gulsot) Ingenting stämde. ALLT STÄMDE!

Samtidigt hade jag ett uppdrag. Hela 90 elever vid en gymnasieskola skulle ges en duvning i vår närmaste och mest upprörande historia, de skulle vallas på en närliggande avrättningsplats och jag skulle föreläsa utomhus i över en timme. Jag kan väl säga att jag var helt slut efter det. Åkte hem och sov, förstod att jag skull söka hjälp.

Stucken överallt, räknat till nio tapp och
dropphål o ett tjugotal blodsockerprovsstick.

Onsdagen fick gå, hela dagen. Vid femtiden kom min kollega Jane och hämtade mig, akutintaget KS. Blev omedelbart satt i dropp. Mängder av prover togs, ingen läkare dök upp, tog det som tecken att jag i vart fall inte skulle dö omedelbart, levern ur funktion!

Kort intervju, väntan på provsvar som dröjde, ingen ville säga någonting, kväljande.

Dropp på natten, kunde inte sova mycket. Dividerade om liv och död med mig själv, trots allt lugn, förvånad.

— Du får inte äta något nu för vi ska göra några undersökningar som kräver fasta.

Ultraljud senare nästa dag, visade ingenting oroande primärt, men var svårtolkat då en massa bukfett gav konstiga ekon. Visste själv att det inte var bukfett, var övertygad om att dessa skyar som sågs var skuggor av tumör, har för mig att det brukar se ut som konstiga ekon. Påspädd angst.

Konsulterade ”min” husläkare över sms. Hon är på jubilumsturné på en annan kontinent. Lugnande och övertygande, det finns mindre farliga sjukdomar som ger samma symptom och framförallt vanligare. Bad till Gud!

Det här serverades idag, färsbiffar med sås ärtor och potatis,
med salt var det riktigt gott, men det är klart ögonfröjden.

Ingen mat, utredningen skulle gå vidare. Väntade i ett halvt dygn på plats i den ultramoderna datormografen och lades in i den, skärrad, hungrig, fullkomligt uttröttad. Kontrastvätskan höghastighetssprutas in i varenda blodkärl, känns som en eld genom hela kroppen. Kommer ihåg att jag tänkte när lasern ilade runt  mig att nu, nu kommer de att se allt, snart kommer domen.

Här landade jag när traumaenheten var nyinvigd,
Jobbade på Efter Tre på SR och gjorde reportage.

Det blev liksom att man struntar i allt, det får gå som det går, Ske Din vilja inte min, jag blev en obetydlig fjärt i universum. Samtidigt smattrade helkoptern utanför med människor mellan liv och död till traumaenheten, lade dessa på min motsatta vågskål och det stjälpte över. Ingen läkare kom, ingen, bara tyst, tystnad bruten av helkoptersmatter.

— Vi ser ingenting av det här som Du kan lida av på skiktröntgen.
”Inte ens cancer”?
— Hmm, nej cancer är det inte.

Jag tog läkaren i handen. Tack sa jag. Bönhörd?

— Nu ska vi går till botten av det här, men du är inte längre av intresse för oss på kirurgen så vi kommer att placera över dig i morgon till Huddinge sjukhus, men du får ligga kvar här i natt och sedan till en annan sal här på KS för vidare utredning.

Jag ville belöna mig själv med kaffe och skorpa, eller ringa till Björn Frantzén och be honom skicka en nyss slaktad havskräfta som tartar övertäckt med smältande fett från egen linderödsgris —  jag vet han gjort det om jag bett om det.

Vi låter droppet sitta kvar tills vi analyserat skiktröntgen ordentligt, det är möjligt att vi gör en gastroskopi i morgon och går ner i tolvfingertarmen för att se vad som händer i dina gallgångar och gallblåsa.

Morgonen kom verkligen och med den också ronden. Läkaren sa att de nu kollat vidare på skiktröntgen och sett det mesta så någon ny undersökning behövdes inte i nuläget. Så började han tänka högt tillsammans med mig om möjliga orsaker till att levern bara klappade ihop. Han sa också att levervärdena hämtat sig vilket kan tolkas som ett tillfrisknande och att systemen började komma igång igen.

Strömming med smörsås.

Han nappade på att jag fått penicillin som i sällsynta fall av ett specifikt märke kan ge exakt en sådan reaktion jag bar på. MEN det finns 100 andra grejer som kan vara orsaken. Du får vara kvar på en annan avdelning och vi kommer att ta en massa prover och testa oss fram.

En läkare kom någon dag senare, överläkare till och med. Han var förtröstan själv och boten personifierad.
En annan läkare längre fram styrde provtagningarna, rör på rör som ivriga läkarstudenter, hur bra som helst, kom och tappade av mig och som skickades med rörpost från avdelningen till labbet. Fortfarande koll efter hepatit E, visste inte ens att den fanns men skulle kunna etableras på mina symptom, ett virus som sprids via griskött.
— Äter Du griskött frågade läkaren?
Varje dag i någon form, kokt, stekt, torkat allt.

Proverna tar tid.

Blivit hospitaliserad tycker jag, sover när jag känner mig trött, äter när jag är hungrig. Maten på avdelningen är märkt med ett E som står för energikost. Ser fullständigt oätlig och blek ut, men smakar förvånansvärt bra om man saltar rikligt, njuter av att få äta, njuter av att vara ångestfri, Duschar, rakar mig, tänker klippa mig när jag kommer ut.

Läkaren var här alldeles nyss. Hon tittade på mig och sa att ”Du blir nog utskriven snart”.
Tänkte; Hur ska jag förhålla mig till det här?.

Klådan fortfarande inensiv —  ger sig om några dagar. Värdena normalisers så sakteliga.

Nyss fick jag en fråga: Får vi använda dina blodprov till forskningen.




fredag 17 augusti 2012

Nudelsoppa i hastigheten



Det är ju så enkelt och funkar till och med under oket av LCHF så länge man använder sig av mungbönebaserade nudlar (glasnudlar) och som här i stora flak som man bryter och som när de värms rullar ihop sig till vackra rör.

Ibland får vi en sådan längtan efter hetta i maten och jag hittade chilli att rosta och det är klart att hela frukterna, rostade och starka, nästan nötiga i smaken, ska ingå i en nudelsoppa* med fläsk.

Har alltid lite fond hemma och utmärkt till till exempel en nudelsoppa med kyckling är fiskbuljong. Här har jag använt fläskbuljong från ett läggkok.

Kinakål, denna misshandlade och förtalade salladskål** är ett måste jämte lök skuren i båtar och mjukkokt. Fläsk i bitar.

* Mer om nudelsoppor här

 **  Jag noterar att några matskribenter ondgjort sig över kinakål omedvetna om vilken stor roll denna alldeles utmärkta råvara spelar för en hel matvärld utanför deras egna trånga och utan att förstå hur nödvändig kålen är som stomme i mängder av asiatiska rätter.

torsdag 16 augusti 2012

Ett försök till en cliffhanger - det handlar om det godaste knäckebrödet


Snart kommer det här brödet att finnas närmare Dig än Du anar, i alla fall om jag får klartecken från några kollegor som egentligen bara behöver uttrycka sitt gillande.

Brödet bakas till en del av vindmjöl.

Den 20 augusti inleder jag allt som behövs för att kunna sälja brödet i september under en speciell dag och sedan fortsättningsvis.

Nu säger jag inte mer än att brödet har en tuff krispighet, påtaglig sädsmak och en tydligt härlig beska och syra, ett snart sagt perfekt knäckebröd.


...Jo, en sak till, brödet bakas av en av våra mest namnkunniga bagare som också signerat brödkakorna...ja inte i själva brödet utan på förpackningen...äsch, ni förstår nog?

Fadern bättrade sig på 24 timmar och serverades anka confit alldeles nyss


Trots en hastigt tilltagande förkylning. Ni vet; onormal trötthet, dimma över pannloben, rinnande näsa, nysningar, käkspänningar, huvudvärk, magproblem, tungrotssmärta, svalgirritation, sveda bakom ögonlocken, upplevd feber, ännu mer huvudvärk, ipren och alvedonlängtan som kombo.

Så där känns det och att då få till en ankconfit till middag är väl lite av bragd, eller hur?

Egentligen börjar äventyret med en ankconfit redan kvällen innan. Ankan styckas i bröst utan ben, vingar och lår med ben och skrovet hugget i bitar. Skrovet får koka länge i en skyla vatten, smälta ur sig allt fett vilket silas från. Köttiga bitarna gnids med salt och får rimma under natten plastat i kylen.

Hetta upp fettet och lägg ner sköljda ankbitar och låt så confitera, koka i sitt eget fett, tills köttet släpper fint från benen. Ta upp och rosta hastigt under grillen i ugnen. Fördela gärna köttet som på bilden och servera med pommes och fettet som sås eller som vi som kör LCHF med en grönsallad. Säg ankconfit, det räcker!

Mer om confitering här

Fruktsallad till middag i brist på en ansvarstagande middagslagande far



"Men du kan inte ligga här och sova, vi måste laga middag"

Jag var så himla trött efter 50 mil i stadstrafiken, trött eller snarare loj.
Hemma låg massor av frukt, bananer, apelsin, persikor, päron, kiwi.



Lovisa tvättade, skalade och skar. Det blev en alldeles förträfflig fruktsallad som mättade och tyvärr också fruktsockersockrade oss till sömns.


tisdag 14 augusti 2012

Mellanrummet, 86 år, men inte särskilt stort



Farsan är på sitt 91a och August på sitt sjätte. 
Idag var hemma hos farfar på hemmet. August riktigt längtade efter att trixa med fingrarna så som farfar försökt lära honom - nu kan han. Så ställde de upp för parbild.

I morgon ska vi tillbaka med rödvin och varma mazariner!

Inget är heligt, saftspäckade vinbär i fruktomaten! Eller vinbär och potatis från landet




Har aldrig sett så saftfyllda röda vinbär och med en enorm sötma, kanske djävlighetens djävlighet vad sommarvädret anbelangar plågat bärbuskarna till stordåd?

Så plockade vi av en av våra vinbärsbuskar igår, klasar. 

Bästa, eller snarare bekvämaste, sättet att ta vara på skörden är att låta bären ligga till sig ett tag så eventuella insekter kryper upp till ytan och kan plockas bort och sedan bara köra i råsaftscentrifugen. Vill man kan man koka eftersaft på fnaset som blir över - jag gör det inte. Råsaften paketerar vi i kvartsflaskor av plast och fryser in direkt. Sedan, bara att tillsätta socker om nödvändigt och späda med vatten, kanske värmas och drickas medan vinterns snöstormar rykler utanför husknuten.


Javisst ja, en potatisbild också, blandpotatis av två sorter. Amerikansk rosenpotatis vars historia jag tecknat här i diverse inlägg och Leksands vit som är en svensk originalpotatis från Ahlströmers dagar och som jag bland annat skriver om i boken Frantzén Lindeberg.

Igår avsteg från LCHF med dessa mandelmassekonsistensiga och välsmakande potatissorterna. Skördepremiär!

Inblickande utblick, "Dagens outfit" om man lyckas träffa rätt i spegeln


Jag lovade efter andra gången att inte återkomma med fler "outfits", men provocerad av hela bloggvärlden gjorde jag ytterligare ett försök efter det första som fick hur många besökare som helst och det andra som var lite grinigare.


Tredje gången gillt missade jag spegeln och det enda som syns är en skräddarsydd skjorta med lin i varp och bomull i inslag.

Andra som bloggar om lite mat hit och outfits dit, mest outfits bortiväg hittar du här:
New Orleans
Fractions
Modellen
Juristen
Rostat mode

Forstättning på tryckt fläsk, tramsat med ända in i oändligheten



Fläsket brinner...nä, inte riktigt, snarare brinner jag för fläsket och då gärna fläsk från grisens framdel. De dallrigt sköna feta läggarna med limmig smak har vi nutit av i flera dagar med grovkornig hemgjord senap och lite av buljongen som sås. Tryckkokarkokt fallet köttet bara sönder, man skulle kunna säga att köttstycket filéar sig självt och kroppen tar emot det mäktiga utan större ansträngning.

Njutningen kan alltid varieras, i stort sett i det oändliga. Som att gå till Sydostasien eller kina med detta köttstycke och få det som Paa Loo Moo till exempel kryddat med bland annat kanel. Ett närmare eget recept finns här!


I veckan som var åt vi urbenad fläsklägg med tryfferad vitkål. Och lite senare var det bara jag och Lovisa hemma och då festade vi på kokt baconinlindad lägg som rostades i ugn och fick riven västerbottenost över sig och som sedan serverades med kokt lök och mungböneglasnudlar.

måndag 13 augusti 2012

Intim och gemytlig allsång på Hersby, Detta ska hädanefter bli en kär tradition!

Björn Johansson, Anita Strandell, Claes Janson och Louise Raeder. Tack ni alla för att ni var med och gjorde Allsång på Hersby möjligt
Man kan, helt befogat, ställa sig lite undrande över vad allsång med artister har på en hembygdsgård att göra?

Så här är det, att vi gärna tror att en hembygdsförenings enda mål ska vara att vårda och förvalta föremål, vanor och traditioner. Som att lägga tiden i en  konservburk, i hopp att den ska hålla i evighet.


I själva verket är det mötet mellan människor som är utgångspunkten inom hembygdsrörelsen och också den enda förutsättningen för att kunna förvalta, bevara och hämta kunskaper och erfarenheter. Mötet mellan människor och gemensamma aktiviteter.

Därför måste vi finna varje anledning vi kan att mötas. Inom Sollentuna Hembygdsförening gör vi det dels genom våra "Öppna Hus" i stort sett en gång i månaden och dels genom våra många olika arrangemang, våra temadagar, där Hembygdsgården på Hersby, vindmöllan på Överby, kvarnen och sågen i Landsnora och Herrgården i Viby blir scenerna för möten mellan människor. Alla människor är bärare av erfarenheter, kulturer, kunskaper - därför är mötet det absolut viktigast för oss.

Så blev helgens "Sommarkväll på Hersby" med Allsång, ett sådant där varmt välkomnande evenemang där man kände gemenskap och värme liksom sippra mellan alla besökare och allsångare, eller som en mailskrivare hävdar i ett mail direkt efter arrangemanget: "Det här var otroligt roligt, jag hoppas verkligen att en ny tradition skapats!"

Vackra Rotsundastugan från början av 1800-talet.

En del av initiativet till "Allsång på Hersby" kom från en bland våra 6000 midsommarfirare, artisten Anita Strandell. Hon blev vår drivande kraft och tillsammans med Hembygdsföreningens Hanna Ström och deras gemensamma artistkontakter fick vi en gedigen allsångsensemble till scenen, utöver Anita Strandell själv, Björn Johansson, Claes Janson och Louise Raeder.


Kvällen började med allsång för barn. För många ungar var det nog första gången att få stå på en scen och visa upp sig. Senare präglades kvällen av enorm publikkontakt och med allsång varvat med solouppträdande.


Allsång tillhör de där kollektiva sysselsättningarna som jag, jämte att vara publik på idrottsevenemang, personligen har svårt för. Efter helgens Allsång på Hersby får jag nog omvärdera min syn på fenomenet och kasta mina fördomar på någon närbelägen soptipp.

torsdag 9 augusti 2012

Det "tryckade fläsket" och den tryfferade kålen




Nu finns det inga gränser längre. Den usla sommaren tvingar fram bättre kosthållning än lättsill och pärer och annan typisk sommarmat. Ska man stå ut måste man ha något rejält, traditionellt, fett och kolhydratsnålt.

Tidigare idag skrev jag om tryckkokaren och hur jag varsamt lade ner två urbenade och nätade grisaskånkar. Körde dem med minimalpys i en dryg halvannan timme och lät sedan svalna på spisen tills trycket utjämnas.


Dagens finurlighet läses tre stora champinjoner som fick koka med under tryck. Man skulle kunna tro att de uppgår i atomer, men icke så. I stället tilltar de så småningom i spänst efter att givit ifrån sig en rejäl dusör umami.

Så strimlades kålen tunt och fick mjukna i kokande smör. Lite fet buljong doftades över och sedan grädde och tryffel. Samtidigt kokade svinbuljongen ner något, klarades och silades i chinois direkt ner i soppskålarna.

Se där, en rejäl vinterspis mitt i sursommarn!

Tryckkokarvardag

Här kom två av mina klassiska köksredskap
 med i samma bild,
 den röda gjutjärnsgrytan och tryckkokaren,
idag oumbärligt hemma hos oss

Det är skillnad på helgdag och vardag, sa man alltid förr och klädde upp sig till helgen. Då vankades "finare" mat också. Hemma hos oss var det höns med curry och ris - inte illa på 50-talet.

Tryckkokaren användes flitigt - det har jag skrivit om tidigare. Nu, sedan jag själv begåvats med en tryckkokare, efter att envist ha nekat till både tryckkokad och mikrad mat under ett kvarts sekel, står den på titt som tätt och pyser hemtrevligt och lågmält.

Just nu med en "grisaskånk" som sprider en angenäm doft i radhuset. Skuren i generösa skivor och äten ljummen med en fransk cidersenap blir det kanon framvid åtta-niotidens enklare middag i kväll.

Ett annat lustigt 50-talsminne jag har är doften av kaffekok, inte lattevälling och inget syrligt bryggt utan riktigt kokt på grovmalet. Nu är jag begåvad med en riktig restaurangkaffekvarn (fått av samme gynnare som försåg mig med tryckkokaren) och har därför möjlighet att nymala exakt så grovt jag vill ha det och nuter därför i denna stund kaffe på riktigt.

onsdag 8 augusti 2012

Hallon är en LCHF-ares desserträddning



 En av mina bekanta var tidigt ute med det här med LCHF (Low carb high fat). Han tyckte som många andra att kosten gärna tenderade att bli lite enahanda och att man saknade i första hand brödet, sedan potatisen följt av ris och pasta. Underjordiska övriga rotsaker saknade han inte alls, men mest av allt saknade han desserterna.


Då finns det två säkra utgångar på den sista saknaden. Den ena stavas ost och aldrig till förne har vi väl ätit så mycket god ost hemma (rekommenderar ostbutiken i Sollentuna centrum). Den andra stavas "HALLON". Förvisso är det precis i säsong för hallon och själv skördar vi det vi kallar "restauranghallon", sprängfyllda med sötma och hallonsmak*. Men igår använde vi oss** av fryst billigt alternativ***.

2 stora matskedar rysk fet yogurt (17%)
3 dl vispgrädde
2 dl sodavatten
1 nypa salt (läs f.ö. Hagdahls kapitel om nypor hit och dit i Kokkonsten)
1 mixer fylld med frysta hallon.


Pumpa ihop till en rosafärgad glass. Fyll upp med vispad grädde om så önskas och riv gärna lite bitter choklad över (80%)

Annars, fördela färska hallon, hur mycket som helst, i en skål och vispa grädde till.


*När smaker börjar närma sig den specifika råvarans ikonsmak, det vill säga den syntetiska kopians, det är väl då man kanske ska börja känna sig nöjd som odlare.

**Vi=undertecknad och Lovisa och det är Lovisa som sköter alla smoothisar hemma hos oss, socker och kolhydratsfria!

***På tal om alternativ har vi hittat ett jättebra alternativ till potatis i biff rydberg eller biff greta eller vanlig enkel pytt, nämligen tärnade bitar av kronärtskocksbottnar, testa det.

tisdag 7 augusti 2012

Om nykokta kräftor på Radio Stockholm P 4 - eller - "Bland nykräkta koftor"

En gammal härlig kylskåpsmagnet
som säger mycket om vad Sveriges Radio är...
...och vad det inte är!

Ibland händer det att jag medverkar i Radio fortfarande...och jag tror det märkts att jag gillar det, efter många år inom public service. (Debuterade på Radio Gotland 1980 med en egen morgonsändning)

I förmiddags handlade det om kräftor.
Lyssna själva, följ länken bara!

måndag 6 augusti 2012

Kustnära picknick där resan dit var det sköna



Kryptiskt egentligen, men ändå inte alls. Jag tycker det är djävligt obekvämt att picknicka. Flugor, getingar, kringflygande skräp, hårt att sitta, söligt när man inte har ett bord och inga stolar heller för den delen*.


Nu slumpar det sig inte bättre än att hela picknicken** igår var ett delmål för resan och att det var resan till målet (maten) var det sköna, en seglats i Peter Holstads havskryssare Sjöugglan. Eftersom det var tredje sommaren i rad och tillhopa med barnen så är det alltså numer en tradition där stora barnen vant sig vid att båten lutar av helvete vid kryss, men där August ser att undergången är helt nära och då övertygar man lite med att säga "August, det ska vara så här annars kommer man inte framåt...eller August, det är inget farligt"




Till traditionen hör att vi ska ligga vid en speciell berghäll och vi ska bada från akterspegeln på båten, vi ska gå till affären och vi ska uppröras över maten som vi alltså inte äter och så ska vi hitta en ny aktivitet. I år var det nya att besöka, Hemsöbornas alteregon, Bergs på Kymmendö.


Där längst ut vid den obebodda stranden dit bara skogsmän, skärgårdsfolk och en och annan tacka hittar, där vårdas ömt ett beläte till stuga, mer att likna vid ett gistet dass. Detta vindpinade skjul en gång hyste August Strindberg och det var väl Strindbergsåret som pockade på denna uppmärksamhet.


Shit!! 




Det är märkligt heligt med detta relikartade grånande lilla hus. Läste om Jerusalemsyndromet häromdagen, tänkte...nu är jag Strindberg, där ute på de slipade strandhällarna...men då väckte barnen mig under lunkens dagdrömmeri.

Journalistkollegan Peter Holstad (Captain!)



*Picknicken blev superlyckad, mycket tack vare Peter Holstads grillspett på bitar av tjocka revbensspjäll och Lovisas ostfyllda och baconinlindade champinjonhattar!


**Mer om hur jag ser på "picknickandet" förmedlade jag i P4 Stockholm när det begav sig. Vill Du höra mer om mat som jag förmedlar i pratiga samtal så lyssna i morgon helv tio på förmiddagen då jag pratar kräftor.