söndag 9 september 2012

Djefla skitsommar, men ganska lustig ändå.

Den här lille sensommargynnare, en grön vårtbitare , Tettigonia viridissima, mötte oss härom eftermiddagen på ytterdörren

Just den här sommaren fick gå dit den själv ville. Våren otimades med grävning, fräsning, sådd och skisserna till växelbruket förväxlades och blev inget med. Annat jobb var så intensivt att hela trädgården i stort sett glömdes. När väl den var aktuell var det för sent och väldigt oplanerat. Jag gillar inte alls denna oordning, men lät den ske.

Så förlöpte sommaren åt alla olika felaktiga håll. Sniglarna tog groddarna av hundratals bruna bönor, gurkorna tror jag var dålig i utsädet. Annat var det antingen för kallt eller för varmt, för blött eller för skuggigt för.

Ändå kommer jag inte in i landet annat än med machete och då torde det väl vara som vanligt, men nej, det är några enstaka kraftiga bondbönor som lagt sig med tistlarna, det är tätt snårvindande ogräs som snärjer, det är liggande gråärter med ett mycel av förgreningar och det är ståndaktig grönkål som väntar på en frostknäpp. Allt annat är vildvuxet, rosor, buskage.

Mitt kubbvete bakåret, år två

Noterade att mina olika slags potatis ruttnat bort. Ovarsamma människor i grannskapet tar som vanligt "underdiskbänkenpotatis" med sig och sätter ut och då är bladfarsoten i luften på ett ögonblick. Väl i området tar det högst två dagar innan alla är smittade på samma sätt som hände på Irland i början av 1800 talet då 600000 människor dog av svält och en miljon flydde hungern till USA.

Det som ruttnat kastar jag på vår offentliga kompost som blir till parkeringsplats snarare än jordförbättring. De potatisar jag lyckas rädda är inte större än unga champinjoner.

Så nu, tänkte jordförbättra med fint grus och hästskit, men vem orkar kärra det och höstfräsa ner innan vintern? Jag är ju dränerad på kraft mitt i sjukdomen. Rensar ur allt som växer om det så är fröigt och ilsket ogräs och lägger på komposten varvat med höstskit (färsk hästskit) från Överby. Jag menar, alla förutsättningar till överlevnad i det växtmaterialet försvinner i hettan, spelar roll om det är kvickrot eller kirskål. Så småningom, förmodligen till våren, ska perenna rabatterna rensas och gallras, västgrupper ska delas och sättas runt. En perennrabatt ska får fortsätta ut över ena sidan och den andra ska hallonen få ta över.

Snart, förmodligen i sjukskrivna veckan, ska jag skörda mitt kubbvete och för hand skilja agnar från vetet och sedan mala. Utslaget visas här inom kort.


Maran rider - en kort liten text om att inte kunna sova



Det är natt. Kom i säng hyfsat vid midnatt. Lillgrabben hade värmt sängen, han är som ett batteri. Jag lade mig för att läsa ett gammalt hyfsat manus som det inte behövs mycket ansträngning för att lyfta igen och fortsätta med.

Slöt si så där kvart över ett. Det kändes gott.

Bara några timmar senare vaknar jag och är med ens helt klarvaken. Tittar efter sköterskan. Hon tycks utgången. Letar efter markeringsstaven hon skulle slagit ner i sängen, en ten med en vitmålad ände - hit men inte längre, eller snarare här i från och bort över.

Vad hade hon sagt? Hon visade papper, var ligger dessa? Och, hade hon inte med en droppställning med en stor påse vit kontrastvätska.

"Du är inskriven igen på KS från 11/9 och Du får inte äta eller dricka på tre dagar. Den stora kontrastpåsen ska vi sätta igång redan på söndag"

Jag glider ur sängen, går runt. Får för mig att sjukhuset glömt kvar två stora sandsäckar i plast. Dessa lägger man på nedfallande täcken och lakan på var sin sida om bädden för att det ska se slätt och fint ut vid ronden då överläkaren kommer. Jag hittar inte de tunga sandsäckarna, inte heller droppställningen. För för mig att jag drömt.

Det ovanliga är att jag lägger mig igen och drömmen fortsätter mala på.

"Eftersom vi egentligen inte vet vad Du lider av så ska vi göra en stor gastroskopi. Vi gör den under narkos då den är så omfattande och svår för Dig."

Men...?

Det går ansenligt med tid. Jag fortsätter drömma och ifrågasätter. Frågar lillgrabben bredvid om han sett eller hört något. Han mumlar och drar mer täcke över sig.

Vaknar, det känns tungt. Tar inte det här slut? Reflekterar inte att klockan bara är halv fyra om söndagsmorgonen. Tänker, det kanske har kommit ett brev, eller sköterskan lämnade ju papper.

Inser nu att det som sagts i natten inte kommer att ske. Att jag bara är kallad till provtagning på tisdag och läkarsamtal på onsdag. Bläddrade snabbt upp sjukskrivningspappren, läkarna vet visst vad jag lider av! Konstaterat!

Men hur ska man kunna sova på det här?

Tittar på en dramatiskt dokumentär om sillrom för japan som ska levereras exakt i rätt ögonblicket för att kunna gagna barnalstrande.