måndag 10 februari 2020

Däckade och förförda av Operans La Traviata

Bild: Kungliga Operans pressbild (Ida Falk Winland)


Jag tror vi fått ytterligare favoriter bland tenorer, sopraner och barytons.

Gick på sista föreställningen av  Verdis La Traviata i kväll och vilken käftsmäll det blev. Alla var i högform, orkestern och kören. När jag tänker efter var det länge, länge sedan jag hörde en operakör så sammangjuten som idag.

Och så dessa solister där Ida Falk Winland sjunger med sådan lätthet och sådan gråt att det suger musten ur en. Svindlande vackert och svidande i uttryck. Vi blev kära.

Tenoren Bror Magnus Tødenes har gjort kometkarriär. Norrmannen som först spelade piano innan han upptäckte sin naturliga tenor och att den bar bättre än hos många andra. Tenorer brukar ju vara lite senfärdiga i röst och tonbildning. Den här människan spelade in en hyllnings-CD till Jussi Björling redan som 21-åring och fick strömmande lovord och rosande kritik. Och nej, han är inte så mycket äldre nu. Bara 27 och med en röst som om det vore enkelheten själv att sjunga Verdi. Frankt uttryck om dessa två, ”Fy fan så bra”. Vi satt naglade och förförda La Traviata rätt genom och i slutscenen, eller snarare titt som tätt fick vi ta till näsdukarna, inte att vifta med precis.

Jo, för att göra hela föreställningen så bra som vi tycker så sjöng Stockholmsoperans Karl-Magnus Fredriksson pappa Germont och snacka om att ta ton. Återigen ”Fy fan så bra”.
Synd att det var sista föreställningen, hade gärna skjutsat dit alla mina vänner och gärna sett den igen och igen och igen.