 |
| Bild: Kungliga Operans pressbild (Ida Falk Winland) |
Jag tror vi
fått ytterligare favoriter bland tenorer, sopraner och barytons.
Gick på sista
föreställningen av Verdis La Traviata i
kväll och vilken käftsmäll det blev. Alla var i högform, orkestern och kören.
När jag tänker efter var det länge, länge sedan jag hörde en operakör så
sammangjuten som idag.
Och så dessa
solister där Ida Falk Winland sjunger med sådan lätthet och sådan gråt att det
suger musten ur en. Svindlande vackert och svidande i uttryck. Vi blev kära.
Tenoren Bror
Magnus Tødenes har gjort kometkarriär. Norrmannen som först spelade piano innan han upptäckte sin naturliga tenor och att den bar bättre än hos många andra.
Tenorer brukar ju vara lite senfärdiga i röst och tonbildning. Den här människan
spelade in en hyllnings-CD till Jussi Björling redan som 21-åring och fick
strömmande lovord och rosande kritik. Och nej, han är inte så mycket äldre nu.
Bara 27 och med en röst som om det vore enkelheten själv att sjunga Verdi.
Frankt uttryck om dessa två, ”Fy fan så bra”. Vi satt naglade och förförda La
Traviata rätt genom och i slutscenen, eller snarare titt som tätt fick vi ta till
näsdukarna, inte att vifta med precis.
Jo, för att
göra hela föreställningen så bra som vi tycker så sjöng Stockholmsoperans
Karl-Magnus Fredriksson pappa Germont och snacka om att ta ton. Återigen ”Fy
fan så bra”.
Synd att det
var sista föreställningen, hade gärna skjutsat dit alla mina vänner och gärna
sett den igen och igen och igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar