Antingen en stadig lunch och sedan lättare på kvällen som ost eller en tidig middag.
Igår blev det hemlagad hummersoppa med melon och torrskinka som förrätt. En skiva pavé från bagaren med stekt blandsvamp och rödvinsbräserad endive. Tillhopa skitgott.
Idag flydde vi värmen...ja alltså lite svårt, men ateljén är alldeles för varm under dagen när solen ligger på takfönstret. Vi tog bussen till Fontainebleau. Egentligen för att handla stora papper, vilket visade sig bli lättare sagt än gjort. Köpte elva av de största som materialbutiken kunde erbjuda. Nöjda satte vi oss ner för tidig middag eller sen lunch. Moulefrites! Yea, här vill vi vara och här vill vi bo. Himmelskt gott med små intensivsmakande musslor serverade ur en var sin jättekarott.
Efter att ha promenerat runt den napoleanska gräddbakelsen Chateau Fontainebleau och tagit en runda i stan som är helt fantastiskt - alltså det var ju så jag tänkte i morse, att jag vill reflektera lite kring en tanke. När jag var ett halvvuxet barn blev min farsa Vd för en stor trävaruagentur med kontor i Paris. Hans resor dit var många. Inte dåligt av en arbetargrabb från Harnäs med några år i folkskola. Efter varje resa pratade han sig varm om just Fontainebleau, så varm att man nästan började misstänka. Efter varje resa låg det limpor Gitanes i ett av köksskåpen vilka jag gärna nallade av, ett brett blått paket med 20 tobaksintensiva cigg i varje. Men vad var det han såg i Fontainebleau? Han hade ju berättat om bilköerna ut i Fontainebleauskogen där köpekvinnorna hade sina tillhåll. Kommer ihåg hur han visat kort på sig själv och sina vänner både från Pigalle och Moulin Rouge, men alltså, tveksamt - möjligen någon stationär fransyska att återkommande besöka inne i själva staden. Hursomhelst, Fontainebleu har sin egen dragningskraft kan vi intyga efter några timmar i hettan där idag.
Nu svalnar dagen så jag går ner till min undersköna ateljé och spänner upp nyköpta och svindyra papper.
