Jo, men den är ju efterlängtad, den här sammanhållna utställningen som Olof Svanberg "curerat". Ett litet axplock ur den stora mängd bilder som postiljonen Gösta Ask överlämnade till Sollentuna kommuns bildarkiv där samlingen av klipp och bilder nu utgör stommen i beskrivningen över kommunens moderna historia och framväxt.
Gösta Ask var ingen amatör, kameran var ständigt med. Han var heller inte en renodlad dokumentärfotograf vilket är befriande. Många av bilderna har en rent svindlande närvaro med en stark realism, speciellt när han fotograferar människor med blickar som söker sig ut i rummet och möter den som tittar.
Jag träffade Gösta under mitt första konstfackår och då jag jobbade extra på posten för att finansiera studierna. Det var på den tiden man cyklade runt med postcykeln i två vändor varje dag och knäckte extra med lördagsutdelningen på kvällstid kunde man jobba med att stämpla frimärken och sortera paket.
Olof Svanberg och Ia Stadell vid invigningen
Gösta var på brevbärarexpeditionen och chefade, såg till att alla distrikt var bemannade och såg till att alla brevbärarna kom ut i tid och hem i tid. Han var bra på det, lite lagom grinig, lite lagom barsk och ständigt hängde hans kamera där eller låg på skrivbordet.
Ganska många år senare, jag jobbade då som journalist på Huvudstadspress på lokaltidningen Norrort, fick vi anledning att ses igen. Han bjöd hem mig för att titta på det omfattande fotoarkivet han hade i källaren och inte nog med det, här fanns nogsamt katalogiserade klipp från alla lokaltidningar och reklamblad. Han hade mer ordning på vad jag skrivit i tidningen genom åren än jag själv. Jag stannade i flera timmar i hans bild och klippvärld. Jag tror vi hann med två kaffepauser i köket den gången och det blev många fler fikastunder genom åren, möten som jag kom att uppskatta mycket.
Ska man använda ett slitet och modernt uttryck för de "svärtigaste" bilderna så är det "magiskt". I så gott som varenda bild finns ett starkt och medryckande uttryck, i några nästan förföriskt. Stor konst att få en täkt med hövolmar att lysa och lika stort att låta kornigheten i en pressad TRI-X spela med i det konstnärliga uttrycket så att grinigheten i svärtan och lättheten i gråskalan skapar en uttrycksfull form. Tacknämligt, det man förr kallade, mörkrumsarbete, men som idag är skanning och printning.
Lite lustigt också att vi blev hyllade tillsammans en gång för länge sedan med kommunens kulturpris och middag på Edsbergs slott. Det var tio år innan Gösta gick bort.
Sedan dess har jag fått anledning och förmånen att kunna använda några av Gösta Asks bilder i olika journalistiska publikationer jag ansvarat för och som glimrande och självständiga illustrationer till olika texter.
Gå och se utställningen oavsett om det finns ett Sollentunaintresse eller ej, bilderna är gränslösa.
