Helvetets fullmånenätter. Trädens grenas korsar månen försöker skugga utan att det går.
Det rasslar i vinden av fjorårslöven, ibland utan vind, småkryp, möss som vaknat, råttor där de finns mat.
Febrig, men hunden måste ut. Snörvlar, förkyld som av influensavirus.
Assar lystrar, hör rådjuren i medvind och känner deras starka dofter. Månljuset avslöjar dem i grannträdgården. Han, Assar, ställer sig helt vakande och stel tills jag blåser av honom, lockar med godis, säger det räcker.
Hemma väntar den fuktiga mareritten. Går inte att somna, hjärtats ljud i hela kroppen, svetten, domningar, allt kommer krypande, andnöd, tror det är själva döden. Går upp, det är halvljust av månsken, avslöjande kallt och speglingar i asfalten. Aspirin. Dricker sodavatten, rapar, kanske hjälper.
Melatonin? 2 mg, 4…sex. Borde somna nu. Assar har redan krupit upp vid fötterna i sängen, grymtar inte särskilt förtjust när jag tar plats. Skäller på honom så där tyst så ingen ska höra, ingen annan ska bli väckt. Bekant dåsighet, slappnar av, melatoninen säger till att det är natt på riktigt oavsett månen. Balanserar ångesthormonet.
Så kommer solstormarna mitt i allt, elektroniska urladdningar, håret blir risigt, reser sig på armarna, himlen får stråk av oroliga strimmor, norrsken som böljar och försvinner innan man hittat fokus. Sömnhjälpen, sömntåget, nu rullar det in på perrongen, kliver på. Klockan är halv sex – det är morgon.
