Efter
igår kväll och premiären på ”En värsting till syster” är jag ännu mer stolt
över att få ha skrivit boken om huvudrollsinnehavaren Gladys del Pilar. Det är
en rakt igenom helt fantastisk föreställning med fullt ös från första till
sista rutan.
Gladys
är på scenen i stort sett hela tiden och det är massor av sång i lika många
olika tonlägen som låtar. Ibland som rena ballader, ofta som soul och gospel.
Jag
tror att det här är hennes stora genombrott.
Har
aldrig förr varit så road av ett musikalstycke, vi skrattade så vi grät och vi
blev oerhört berörda av sångprestationerna både av enskilda och av kören, men
främst av Gladys som visar hela sitt register. Jag minns hon sa sist vi
pratades vid att en värsting är en föreställning där hon får ge allt –
och det gör hon och jag blir förvånad över att rösten håller, att hon orkar,
att texterna sitter som gjutna inklusive hennes många talade repliker. Det är
tajming, det är ren door slam, det är magnifik körsång, makalösa solosång, en
helgjuten orkester och en armbåge i midjan mot katolicismen ”Är det så här
roligt protestanterna har det” (en nunna bara som ett konstaterande). Men det
är framförallt Gladys och otroliga Suzanne Reuter, inga ytterligare artister
nämnda därför heller ingen glömd.
Satt
och tänkte att den där människan på scenen som står och levererar så makalöst
bra har suttit hemma i vår soffa i vardagsrummet måndagar i ett år och lagt
sitt liv för mina fötter. Det blev boken ”Gladys del Pilar; Tro Hopp och Kärlek”
(Bokförlaget Mormor 2019).
Gå
och se föreställningen, men läs boken om henne innan. Och tack Gladys för igår
kväll, vilken höjdare!