Vår vedspis gör tjänst och utmanar samtidigt som det blir så jävla gott. Det är nåt alldeles speciellt.

Det är en konst det här med vedspis, en konst att laga mat som jag men håller på att glömmas bort och försvinna.Finns liksom inga manualer. Hur skulle det finnas det när alla vedeldade gjutjärnspisar beter sig så unikt och självständigt? Det är "learning by doing" som gäller, eller som vi brukar säga här hemma "Instant learning"!

Vår gamla Skoglund & Olsson från Gävle har över 100 år på nacken och är i fruktansvärt god kondition. En grinig madam att starta, men väl där en troget värmande källa och en utsökt spis för matlagning.

I murstocken som är kraftig finns en dold kakelugn dessutom. Ett rörsystem som visst är väldigt typiskt för vedspisar i Hälsingland. Kakelugnen kan man ställa av om sommaren genom ett system av spjäll och låta vara verksam som nu under vintern. Då värmer vår Skoglund & Olsson hela huset ända till morgonen trots att hon slocknat vid tiotiden på kvällen och inte tänds förrän tolv timmar senare. 

Att starta henne är en procedur med små ansjovislådor med T-sprit som jag tänder i både spisens sotlucka och den dolda kakelugnens sotluckor ända tills skorstenen liksom suckar till och trycker ut kalluftsblåsor i virrvarret av rökkanaler.

Ett knippe kvistar invirat i näver och så några tjärvedbitar av tall, sen är det bara att köra på med torrved vilket vi har gott om.

Sen det här med att laga mat på vedspis. Forna generationers kvinnor rakade eld och glöd fram och tillbaka för att leda värmen exakt dit som de ville. Försökt klura ut hur och lyckats ganska bra. Har också klurat ut hur man höjer temperaturen från trean till sexan lika fort som på en induktionshäll. Bara att lassa in några tunnhuggna vedrän efter principen att större yta fattar eld snabbare och ger omedelbar energi. Vill jag sedan sänka värmen snabbt lägger jag in ett tjockhugget trä av björk så är vi nere på trean igen. Rakar jag elden längre in och till höger har jag liksom rejäl hetta på de båda bakre plattorna och i mitten extravärme åt ugnen. Ja sådär håller jag på och det fungerar alldeles utmärkt. Sedan vi kom upp på juldagen har vi inte använd elspisen en enda gång. All mat - stekt torsk, potatisbullar, äggröra med tryffel, bacon från Björks, grönsaker till ljummen sallad, indiskt gryta på kyckling, isterband, allt det där blir liksom godare än hemma. Elden gör sitt till, vetefan hur det går till, men godare blir det, genuinare och historiskt skönt

Doften är förförisk också beroende på vad slags ved jag använder, Syrligt för sälg, bastudoft av björk, tjära av tall och jul av gran, blandad med det lilla oset från maten i gjutjärnspannorna blir det nästan svindlande.

Ska bli en köttfärssås som får sjuda lite försiktigt i spisens utkant några timmar

"Tändningspaket" om morgonen.Torra pinnar, lite tidningspapper och näver.

...så matas det hela på ganska snabbt i ordningen nerifrån och upp.

Svingod fransk löksoppa på vedspisen

Först ett viktigt styrelsemöte över Zoom - praktiskt när man sitter i skogen på landet och eldar vedspis. Och därav datorerna på laddning.

Det blev en svingod löksoppa.

Innehåll, tre gula lökar, salt och rejält med svartpeppar, smör, en järnspis och en järngryta, hönsbuljong, en skvätt madeira (!!!!) lite japansk soja - jamen hur gott kan det vara.

Så skriver de flesta garnering om sådant som faktiskt är en betydande del av en löksoppa, nämligen osten och framförallt brödet.

Smörsteker några skivor av mitt eget ljusa surdegsbröd och lägger på löksoppan vars lök först fick småputtra utan buljong och smaksättare i nästan 35 minuter och under omrörning då och då. Trixet med vedspis är att elda exakt så man vill ha det, raka elden åt rätt håll och styra grytan exakt så där värmen är som bäst. Det är engagerad matlagning när den är som allra roligast (att skruva på en platta är ingen konst!)

Sådär då ligger bröden och flyter och på dessa häller jag drivor av riven vällagrad os. Grillgallret i ugnen på 275 grader. Räcker med fem minuter och så äta direkt. Stor njutning.

Murre på taket - fritt fram för att elda

 

Vi är bortskämda med en vedspis av rang, en stor härlig Skoglund & Olson från Gävle och som säkert  är hundra år gammal.

I sommar har vi ägnat oss åt att göra ordning murstocken och samtidigt sotade jag spisen rejält.

Idag kom sotaren Pontus hit för översyn av skorstenspipor och spis. Pipan utmärkt och ingen sot i spisen (eftersom jag redan sotat). Med beröm godkänt mao!

Men fy fan för att gå på taket när det regnar. Jag får svindel bara genom att titta på.

Riktiga fläskkotletter

Sällan nu att man hittar riktigt styckade fläskkotletter, tyvärr. I förrgår dock ett undantag, styckat med fett och svål kvar och rejält tilltagna för 98 kronor kilot.

När jag var barn kom fläskkotletterna exakt sådär med så mycket fettburen smak medan morsan ojade sig över oss som tog en bit fett och en bit kött i samma tugga. "Ät inte fettet" ryade hon, men vi åt och njöt allrahelst farsan. Och så såsen som blir av stekfettet, alldeles underbar bara tillsätta lite soja och massor av grädde.

Vi grillade härligheterna och stekte långsamt färdigt i panna på vedspis till en innertemp av 68 grader. Sååå gott och gammeldags!

Vedspis och Muurikka - man är liksom en prepper på landet, om krisen kommer kan vi ändå laga mat

 Men det är ju inte bara att vara "prepared" som jag är så förtjust i vedspisen eller Muurikkan. Det handlar i första hand om smak och teknik (som påverkar smaken), men det går i inte att förbigå att ge oss möjligheter att klara oss om elen försvinner, om en kris kommer över oss, om kriget kommer (som myndigheterna förvarnar om i diverse foldrar).

Om kärleken till vår Olsson & Skoglund har jag skrivit en hel del om tidigare. Läs det här!

Så plockar vi fram Muurikkan när vädret är tjänligt. Köpte den för halva priset på en viltutställning i Nacka av en säljare som inte ville släpa med den hem igen efter att haft den som visningsex. Efter en kladdig inbränning för några år sedan fungerar den problemfritt och drar minimalt med gasol.

Nu senast blev det  nudlar med räkor, men det går ju att laga i stort sett vad som helst på en Muurikka. Utmärkt att ställa in värmen olika på stekhällen, ytterkanten för att hålla varmt och innehällen för att steka.

Här lite av det som jag använde senast:

Ett gäng stora godkända thairäkor, och ta i ordentligt, finns inte värre än thaikrogar som räknar fem räkor per man. Antalet räkor ger gästfriheten ett ansikte.

Äggnudlar som fått ett snabbt uppkok i vatten och sedan spolade i kallvatten.

Morötter julienne.

Små hårda squash skurna i tänrningar.

Gula lökar skurna i tunna båtar

Fint hyvlad spetskål.

Små buketter brockoli

Thaichili

Fisksås

Healthy boy soja

Fiskbuljong

Kikkoman soja

Muurikkan värmdes stenhårt och och räkorna fick en snabb stekning tills rosa och lades år sidan.

Häll i mer olja och så fräs några chili kort innan kål, lök och morötter får steka mjuka under ständig omröring. Brockoli och squash lägger jag i lite senare. Vill gärna att brockolin ska ha lite bett och att inte squashen smälter bort.

Löst upp en tärning fisksås i några deciliter kokande vatten. Späd med det under omröring.

Alltså, allt det här går jättesnabbt och kräver kvicka händer.

Häll över nudlarna och blanda väl och krydda med sojorna och fisksåsen.

Sist får räkorna blandas i. Servera direkt.

Halvfärdigt jobb är också ett jobb! Ramverkstad i 13 minus...burr

Tillbringade veckan i Hälsingland - skönt med sprakande vedspis i köket och god mat. Vårrensade, ja inte var det fjorårslöv eller ogräs utan skrot. Sådant som samlats på hög och som staplades på verandan för vidare transport till återvinningen asap - vintern kom emellan.

Isbark och en halvmeter snö som täcker över allt, inte minst över släpet, men med spett och spade  fixade vi det på en dag, lastat och åtspänt fick vi bort skiten,  grejer utan funktion, en gammal elspis som när den användes fick propparna att poppa ända ut till stolpen, en TV som bara visade psykedeliska streck, järnskrot och några säckar hårdplast. Fyllde hela flaket. 

Världens bästa återvinningsstation ligger i Ljusdal, bara så ni vet, välorganiserad och med personal som alltid är behjälplig vid sorteringen.

I veckan var det tänkt att mina Franskrike/Islandsbilder skulle hamna bak ram och glas. Skurit passepartouter som en galning senaste tiden hemma (gått galant tack vare Rolle på Indigo Art som generöst lånat ut sin skärmaskin). Ingen värme i verkstaden (måste fixa det till nästa vinter!) krävde utomhusarbete för ramtillverkning. Det var åt helvete för kallt!!!! åtta till 13 minus, inte öppet för finlir då.

Jag har en viss fäbless för vissa ramar - inget guld eller silverbjäfs - som jag tycker passar till mina bilder som är sköra och därför behöver kontrast med lite kraftigare lister, som att de ska hållas i fokus. Pastell som jag jobbat med den sista tiden och speciellt i Grez Sur Loing i september är ju i sanning färgdamm organiserat och sedan fixerat på papper. Skört och ömtåligt med ett om inte tyst så i alla fall ett återhållsamt uttryck. Snickrar ramarna av planhyvrad furu 20x50 och med ditlimmad trekvartsstav på insidan av listens högkant och för at hålla glas och bild.

Kom så långt att listen är ditsatt med superkraftigt trälim och tunn trådspik - sedan var fingrarna blåfrusna.

Har alltså en del att göra nästa långhelg här uppe. Sågas och monteras samman i exakta mått och sedan målas off white. Lokala glasmästaren skär till exakt efter ramens mått Liksom en väsentlig del i själva den kreativa processen. 

"Julig" ärtlunch med saffransgul pannkaka

Torsdagars klassiker, ärter med fläsk och pannkaka igår på torpet, Fyra minus och snötäckt, domherrar i trädet vid fågelautomaten.

Vi bjöd vänner på lunch på torpet igår, värmande vedspis, vit glögg, pepparkakor, ärter efter konstens alla regler med hemsyltat fläsk vid sidan om och grovt bröd bakad av faster Karin vid en kurs i surbröd på Järvsö bageri häromdagen.

Pannkakor hör till, men jag bekymrade mig inte om tunnisar utan gjorde en ugnspannkaka med saffran som en hint om att, ja ni vet vad som är i faggorna om en dryg månad.

När ärtorna serveras brukar jag slänga in pannkakan i ugnen. Ärtorna tar längre tid att äta än pannkakan att gräddas. Det är bra för pannkakan ska ha 10 minuter att stilla sig ute i rumsvärmen innan den skärs upp i bitar för servering.

Så här:

1 pkt saffran ½ gram

4 dl vetemjöl

1liter röd mjölk (Hälsinge mejeri Delsbo!)

1 dl grädde (från samma mejeri)

6 ägg

½ tsk salt

25 g smör till stekning

Och så här:

Ugnen på 125 grader. Mät upp mjölet och rör ut i hälften av mjölken och all grädde. Låt stå tio minuter och vispa sedan hårt. Vispa i äggen ett efter ett. Salta. Strö i saffran och vispa tills allt löst sig och att ”degen” är klumpfri. Häll över resten av mjölken och låt stå tills ugnen är het.

In med en långpanna. När den hettats upp ta ut och släng på smöret. Det ska vara så hett att smöret direkt bryns. Passa på att köra runt smöret så att även kanterna blir smorda. Ge smeten en sista uppvispning och häll i formen. Håll sedan tungan rätt i munnen och balansera in allt i ugnen igen på racken precis under mitten. Stäng och sätt klockan på 23 minuter. Kolla efter vart (alltså det är så olika ugnar) om pannkakan blåser upp sig. Ibland behöver den här 35 minuter för att få fin färg. Den ska vara blåsig och brungräddad valkig.

Det blev vispad grädde och lingonsylt från skogen i Hälsingland till, sedan kaffe.