1) Börjar med en liten bild- och ordsammanfattning över månaden i fantastiska Grez sur Loing

Ateljén 

Många av mina konstnärskollegor har redan varit där och har kommit hem och berättat om arbetslust och fantastiska omständigheter för kreativitet.

Eftersom jag varit pappa i många år och till småbarn (som vuxit upp efter vart men reproducerats om ni fattar) har jag inte haft möjligheter att söka Konstnärsklubbens vistelsestipendium.

Förra sommaren - direkt efter vår resa till Island - kom jag på att det skulle vara möjligt för mig och Kristina att komma iväg. Sökte till förra julen och tilldelades stipendiet direkt efter nyår för vistelse hela september. 

Stipendiet administreras av Stiftelsen Grez sur Loing som förvaltar Hotel Chevillon som ett centrum för konstnärer, författare, humanister, forskare, fotografer, etc.

Skönt att få hela våren och sommaren till förberedelser. Hade fortfarande en hel rad bilder att arbeta med från förra sommaren och vistelsen på Island. Tidigt i april åkte jag till Hälsingland och huset där för att arbeta, tanken är väl att det ska ända upp i en utställning så småningom och i så fall den första på över 30 år. Blev kvar i Hälsingland i nästan fem månader.

Landade i Grez den första september och hade vi en miserabel sommar vad sol och värme anbelangar här hemma i Sverige så möttes vi av 30-35 grader, en ångande Loing, en grönskande trädgård och en rasande fantastisk miljö i det hus som varit så centralt för konstnärer genom historien.

Till vår lägenhet med sovrum och stort vardagsrum med kök och bad hörde också en ateljélänga av fyra väl tilltagna ateljéer (bilderna) med ett fantastiskt överljus och hög takhöjd. Ett rum som utmanade till arbete och som skulle komma att bli en av mina bästa månader på 45 år när det kommer till bildarbete - frågan väcks då vad som var så bra för 45 år sedan? Jo, då fick jag låna Egil Weiglins ateljé i Oslo. En ateljé som tidigare tillhört Christian Krohg. Så plötsligt sluts cirkeln (tillsammans med många) för Christian Krohg var en av målarna som under slutet av 1800-talet arbetade i Grez.

Bron över Loing i Grez. Pastell på papper 65 x 50 cm

I all tid som konstnärer befolkat Grez (återkommer längre fram med lite konstnärshistoria från stället) har bron över Loing som har sitt fäste alldeles i utkanten av trädgården till Chevillon varit en modell. Kändes därför nästan som ett tvång och jag gjorde tre pasteller...eller om det var fyra redan de första dagarna. Sedan hamnade jag i minnen av det isländska landskapet och tolkar det som att anledningen var ljuset i ateljén eller bara en nöd att få bilderna gjorda.

Första teckningen, första dagen, bron 

över Loing i Grez ca 40x30 cm

Blivit känd i vår lokala butik i Grez som hårspraymissbrukare

 För inte så länge sedan var mitt hårsvall över en halv meter långt. Då kanske det hade varit en mer naturlig förklaring...eller kanske inte?

Packade ner en ansenlig mängd torrpastell till Grez sur Loing och vår månadslånga vistelse här på Chevillon. Som de flesta vet innehåller torrpasteller inte något bindemedel. Färgen anbringas pappret genom att färgkornen repas av mot papprets gräng, det vill säga kornighet, men färgen klistras inte fast. Minsta lilla skakning kan göra att färgen helt enkelt ramlar av. För att klistra fast pigmentet till pappret sprayas det med ett harts som lösts i till exempel etanol. Fixativ är skitdyrt (tycker jag). En genväg är hårspray.

Fick inte med mig något skitdyrt fixativ till Grez. Mina just nu stora pasteller skulle ändå kosta en förmögenhet att fixera med konstnärshandelns fixativ. Alternativet - som jag lärde mig under fattigåren som student - är hårspray!!!

I Grez finns en affär för det nödvändigaste och en bagare som är helt utsökt.

Varje dag knallar jag upp gränden till affären och köper hårspray. Det finns små hårsprayer av ett känt sminkmärke för 6€ och så finns det stora för 3.40€ (motsägelsefullt). I förrgår tog de stora burkarna slut och jag var ju tvungen att på min knackiga franska förklara att, nej jag använder inte sprayen till mitt hår utan till att fixera pasteller. 

-Det kommer säkert in mer av det stora burkarna i morgon eller övermorgon, svarade handlaren.

Jag såg hans misstänksamhet och andades lite av "stackars människa som missbrukar hårspray" och detta trots mina försök till att förklara.

Min vackra ateljé doftar frisörsalong!

"Island möter Grez" Pastell på papper 58 x 65 cm

"Längtan mig förbränner" Från att skära papp till att minnas Grez, bagaren och ostarna från Nemours

Står här och skär passepartouter i mitt anletes svett. Pasteller som fått ligga lösa alltför länge. Bilder från ateljén på Hotel Chevillon i Grez Sur Loing. De lyfter ytterligare något snäpp när deras blickfång koncentreras och så rullar känslan av Grez över mig, nästan så det går att förnimma doften i ateljén, frukosteringarna i lägenheten, höra ljudet från Loing, närvaron av alla de andra i sammanhanget, forskare, konstnärer, fotografer, skrivare.

Går in i bildarkivet från september 23, lika varmt i luften idag hemma i köket i Stockholm som i ateljén i Grez - älskar att bli smått övervarm. Där - brödet från bagaren i byn, pain le grain och så ostarna från den fantastiska ostbutiken i Nemours, den oemotståndliga smaken av Charolais, getost på getternas råmjölk. Allt det där flyger in.

Vad är då längtan efter sånt som redan hänt? Min vän Tommy Söderlund, han fotografen i Visby som var i Grez samtidigt sammanfattade tydligt att man kanske inte ska tillbaka utan förvalta minnet/känslan av det det som varit. Bra tänkt! 

Promenader till kyrkogården och Chevillons familjegrav, målningar, isgata och frisk luft

 Jag har försökt hitta i historien. Vem som ägde vad. Hotel Chevillon i Grez sur Loing hade många ägare, så långt kom jag. En målning i trapphallen beskriver madame Chevillon som ganska uppenbart var en av ägarna. 

Jag tog dagliga promenader i den stillsamma byn. En god vän kommenterade min närvaro efter att själv ha varit där 2010 att "byn är så jävla tyst och tråkig att det enda som återstår är att arbeta."

Det är helt överensstämmande, men frisk luft kan ju ändå behövas av och till. Jag försökte därför att i den sura januarikylan ta mina dagliga promenader och även om jag vid det här laget känner byn ganska så väl hittar jag alltid något som är nytt för ögonen. Trädgården som är helt igenvuxen bakom röda gallergrindar som tillsammans döljer ett övervuxet och som det ser ut helt övergivet hus. Det ligger efter Rue Wilson, alltså samma gata som huvudentrén till Chevillon, lite upp till vänster mitt emellan hotellet och krigsmonumentet. Övergivet? Ja jag trodde det enda tills jag såg en man som stängde grindarna bakom sig och var på väg till sin parkerade bil tvärs över gatan. Frågade honom om huset. "Ja jag bor där, svarade han.

Lite längre upp på samma gata, precis innan man helt enkelt går ut ur byn ligger begravningsplatsen övervakad av ett rent hiskeligt och jättestort krucifix. Jag vandrar med stor tillfredsställelse runt i de olika begravningskvarteren och bland gravar rikt dekorerade med små minnessaker och skulpturer, det är fantastiskt att se hur folk vårdar sina döda, men inte så värst länge. Längst uppe i området ligger de allra tidigaste döda, de som gick bort för hundra år sedan.

Väl jag spatserade bland de raserade gravhusen och  gravarna så ser jag en grav med en ståtlig sten som ett kors och en tomb med rostiga kedjor, ser helt övergiven ut, ganska illa åtgången av väder och vind och miljöförstöring, går knappt att läsa inskriptionen, men jag ser. Jag tror mig hittat familjen Chevillons familjegrav.

Om kvällen går jag omkring i stora salen på Chevillon och tittar på alla de gamla målningarna som hänger där. Tror mig hitta färgsättningar som jag känner igen mig i. Ljuset och färgerna i Grez var ju det som lpckade så många konstnärer dit. Känner omedelbart igen mig i Roger Donoho, Bruce Crane och Henry Enfield. Två amerikaner och en engelsman. Märkligt.

En svenska, Emma Löwstädt kom till Grez för att måla. Hon fick en helt annan framtid än Karin Bergöö som förlovade sig med Carl Larsson på den berömda bron i Grez och födde parets första barn på hotel Chevillon. Så snart de var gifta blev Karin tillsagd att inte måla varför hon istället ägnade sig åt formgivning, idag hyllad för just detta. Emma Löwstädt däremot fortsatte sin målarkarriär efter giftermålet med amerikanen Francis Chadwick och med stor framgång inte minst vid salongen i Paris och utställningar i Amerika. Francis Chadwick var förmögen och de tu lär ha köpt hotel Chevillon och senare också byggt hotel Laurent, närmaste granne där för övrigt bland många andra Strindberg hyrde in sig i nio månader (men stannade bara två).

Promenaderna är en lisa för själen, men en tidig morgon när diset låg som en köldmatta över Grez tänkte jag ig en promenad över bron för att se Loing från andra sidan bron. Det var så glatt av isbark att fötterna inte fick fäste. Redan i korsningen Rue Wilson och Rue Carl Larsson gav jag upp och halkade tillbaka för många timmars arbete i ateljén.

Visning av huset så vi höll oss borta (man gör så!) En 40-milatur med bilen till Hälla Leksand och Anders Ståhl.

Han är en urstyv tecknare och tillhör även den lilla rest som kallar sig friluftsmålare. Våra vägar korsades för ett och ett halvt år sedan och vi gick till Konstnärshuset och käkade lunch och pratade. Visste inte så mycket mer om honom, Anders Ståhl, än att han målade som det ser ut och att han släpar staffli och färger med sig vart än han går och befinner sig, nästan som ett tvång. Vårt samtal handlade om att se och vi konstaterade att vi såg olika och det är fullt möjligt och tillåtet. Han ser möjligheter i stort sett i varje glänta, varje gathörn och gärna med ett historiskt perspektiv som talar till honom genom skönhet, genom perspektiv eller genom färg. Jag ältar samma sak om och om igen tills jag sett färdigt, men vi ser kunde vi konstatera om än att vårt seende och arbete skiljer sig - vi har alltså sett olika. Och jag tjatar ständigt om mitt sett att se, inte som det ser ut utan som det är.

Friluftsmålare börjar och slutar med sin målning utomhus, gör färdigt bilden, det är vad man kallar för plein-air. Jag föredrar ateljén från början till slut bara med en skiss utomhus, en föreställning och resultatet måste inte alls motsvara det jag en gång sett, noterat, tänkt. Anders Ståhl är mer direkt i sitt förhållningssätt och avbildar i sitt undersökande, förmodligen är vi båda undrande inför om det är möjligt. 

Vårt gemensamma är också Grez sur Loing med intilliggande området som samlat konstnärer både förr och nu. Grez och Barbizon och intilliggande orter som befolkades av friluftsmålarna nära Paris, Bourrin Marlotte, Fontainbleau, Nemours och som av andra blev utflyktsmål bara för att sedan krypa in i ateljén och av inspiration kreera storverk.

Jag har haft förmånen att bo på hotel Chevillon i två månader, första gången som stipendiat i september 2023 och andra gången januari förra året (kallt som fan, men varmt inombords)

Anders målning från bron med solstick. (Bild från Anders Ståhls Fb-sida

Anders har återkommit betydligt fler gånger, ofta landat kortare tid men hunnit bygga ett socialt närverk. Blir väl så när man syns på byn dagligen med staffli och målarlåda. Jag dyker in i ateljén tidigt om morgonen och kommer knappt ut annat än för korta promenader över bron och sedan in igen fram till läggdags vid 23-tiden, så byggs inga relationer.

Nyligen drev han ett projekt i samarbete med Stiftelsen Grez sur Loing och samlade dryga tiotalet friluftsmålare i två veckor för att utforska byn och befolka den exakt så som den befolkades av svenska konstnärer i slutet av 1800-talet. Helt jävla spejsad tanke, samtidigt hur seriöst och bra som helst.

Min målning från samma plats (Hämtad från Goranlagerart på instagram

Igår drog jag och K iväg till Leksand. På Fb hade Anders annonserat att ateljén, ett fantastiskt fint inrett missionshus i en av Leksands många byar, Hälla. Sagt och gjort, lämnade Hovra vid 10-tiden med frukost på Wilmars i Los och sedan rakt mot Leksand genom skog skog skog, så ogenomträngligt att en friluftsmålare fått fnatt och bara haft 30 olika nyanser av grönt i målarlådan. Här och var ändå våldsamma öppningar efter kalhuggning. Känns som våldtäkt, å andra sidan är även den kompakta gröna muren av träd som kantade vägens sidor också ett slags våld med tallar i räta rader och granar som trängs i samma riktning. En skogens trädgård.

Fint möte med Anders och så roligt att se hans grejer från Grez live, målningar från friluftsmålarprojektet nyligen och målningar från tider då vi växlat boende på Chevillon Aldrig varit där tillsammans, men den tiden är jag övertygad om att den kommer.

Spännande uppackning av grejerna från Frankrike

Idag kom Grez sur Loing till vårt vardagsrum. Jag tog mig tid att äntligen packa upp alla pasteller och teckningar från vår månadslånga vistelse på hotel Chevillon. Inte utan en viss nervositet. Jag var ju så glad i dessa grejer när jag var där nere i värmen, i den exklusiva konstmiljön och det fantastiska huset och ateljén. Skulle allt detta framkallas igen nu när jag började sprätta upp det omsorgsfullt igentejpade paketet? det gjorde det, det var som att Grez flyttade in i vårt vardagsrum hemma i Stockholm.

I min iver under vistelsen blev alla bilder större och större samtidigt som jag förstod att jag inte skulle kunna få hem dem den vanliga vägen med flyg. Anders Bergman från Helsingfors som är i Grez på ett halvårsstipendium i Carl Larssonateljén kunde bistå med bra pappskivor till inpackningen, Arne Rasmusson och Moniqua förbarmade sig att trots en fullpackad bil och stort ansvar ta mitt paket med bilder till Göteborg.

För några veckor sedan reste jag ner med tåg över dagen för att hämta paketet. Utöver att jag förstått att det gått bra med bilderna fick jag självfallet ynnesten att prata med Arne en hel eftermiddag och senare också bli bjuden på indisk middag dessutom en rundvandring på universitetet och främst på teologen där Arne är professor. 

Ärligt talat har jag inte riktigt vågat öppna paketet - inte av rädsla för att allt skulle vara förgånget (trots att jag framkallat syner om natten i sömnen att den där jävla sköra pastellen inte varit fixerad utan ramlat av pappret och låg som ett stoft i ett hörn av paketet) utan snarare för att kanske platsens ande i ateljén på Chevillon varit som intagande att jag kanske skulle upplevt de mesta som bra, som hållbart som färdigt och nu varit något jag inte alls skulle vara nöjd med.

Tog upp det ena arbetet efter det andra. Oj Oj Oj, jag har varit inne på det där tidigare, när målningen man arbetar med kommer in i ett slutskede och talar om för mig att det är över, att allt är klart och man genomströmmas av en slags tillfredsställelse som är rasande skön. Just precis så översköljdes jag när jag tog fram den ena målningar efter den andra (jag säger målning om alla arbeten så blir det lättare, för jag målar snarare än tecknar med pastell, jag jobbar till en del frenetiskt med materialet och ibland ohyggligt långsamt och försiktigt) 

Det här är ju ohyggligt privat och det är möjligt att ingen annan än jag själv får den där känslan av mina målningar - huvudsaken är ju att jag gör det själv för som jag tidigare påstått så handlar mitt konstnärsskap blott om mig själv....skulle det också engagera någon annan är det ju en annan slags tillfredsställelse som i och för sig inte är mindre betydelsefull, men på långt när lika stort som när jag står där på final med ett långtidsarbete och den börjar snacka med mig...typ "sluta!" och jag tar några steg bort från staffliet, vänder mig om och det säger tjong...eller typ "har jag gjort det där...verkligen."

Nu ligger målningarna i mitt arkitektskåp i väntan på att få glas och ram - vilket kommer att ske inom kort. En underbar känsla. Nu har Grez sur Loing och hotel Chevillon flyttat hem till oss.

5) Ytan och mitt arbete i Grez i närbild, kanske också lite om varför

Gaal 2 Olja på järnplåt

Man kan fråga varför, men frågan är överflödig då arbetet är resultatet av ett behov (möjligen också begär på svar) helt enkelt en nödvändighet.

När jag för hiskeligt många år sedan var redaktör för Konstnärernas Riksorganisations tidning Konstnären fick jag en kopia på ett brev från en av medlemmarna. Brevet var från skattemyndigheten till konstnären och löd som jag minns det: "Ni har haft underskott i förvärvskälla i tre år i rad, varför fortsätter ni?"

Underliggande finns där svaret på frågan varför!

Längst upp på den här sidan finns en av mina målningar jag kallar Graal. En olja på järnplåt från 2021. Ingick i en serie där motivet återkom om och om igen och där själva graalen inte är central utan snarare bild som helhet, arbetet med ytan, med formen, till synes en enkel problematik, men som inte bara tar oändligt med tid utan också reser bildproblematiken till sitt yttersta. En ensam match mot materialet, mot färgen, mot formen på den lilla plåtbiten. När jag står där med bilden är jag helt ensam och kan ibland känna mig utlämnad i min egen lilla värld då vare sig tid eller rum existerar. (En drastisk jämförelse är väl att föda).

Berättelsen som yta är viktig i mina bilder, ytan är uttryck och ger form och rum från hörn till hörn.

Den röda ladan, pastell på papper Grez

I ett tidigare inlägg skriver jag om den röda ladan som blivit ett återkommande vagt färgfält (ibland ilsket falurött(?)) i ett annars dimmigt landskap. Den här lilla pastellen kom till i Grezateljén för snart en månad sedan där ytan är det som utgör landskapets karaktär.

Ljuset, pastell på papper Grez

Ett annat landskap är från Grez (ovan) och mer tydligt i ytarbetet. Nej, jag skriver som Magritte "Det är inte en solnedgång" (Typ detta är inte en pipa...ni vet?) där arbetet med pastellen visavi pappersgrängen är det viktiga i själva berättelsen, det och ljuset eller mörkret.

För att förtydliga ytterligare följer här en rad närbilder från skilda arbeten i Grezateljén. Arbeten som nu kommer att få en fortsättning vidare. (Klicka på bilderna och förstora gärna)

Tillbakablick till de första dagarna i januari, första dagarna i Grez och på hotel Chevillon

                               

En liten pastell med motiv över Loing ca 21.5 x 18 cm

Man kan faktiskt vara här i januari. Det är väder då också. Inte varmt alls, men väder. Ibland snö, ibland riktigt vårväder med kacklande vitkindade från andra sidan Loing och med Forsythia som är sprickfärdig. Nästa dag isbark på den gamla bron så att man inte kom över utan att slira omkull. 

Försökte komma ut i byn för promenad varje dag. Behövde verkligen pauser för ateljéjobbet är så intensivt och tidsbegränsat. Njuter därför även när det duggregnar eller är frysgrader.

Det är alltså här, hotel Chevillon mitt i Grez sur Loing

Pastell, januariväder över Loing

Står upp tidigt. Klär mig och går ner till bagaren för bröd, möter bybor. alla hälsar, så fint. Hälsar jag på samma sätt mot okända man möter på gatan hemma så blir folk skräckslagna och börjar springa eller i alla fall röra sig fortare. Bonjour!

Första dagarna pasteller i det där vädret som inte håller. Hittar rutiner för mitt arbete förvånansvärt snabbt. Behöver ramarna för att få jobbet gjort, tidsögat. Så och så och så. Smiter ändå bort ibland, hittar på att, kanske jag ändå borde gå till affären, apoteket, vänta när stänger bagare för ett pain au chokolat, dessa underbart frasiga och goda chokladbröd, eller de med mandelmassa som väl kan mäta sig med semlor. Får hålla mig fast fysiskt för att inte hitta på anledningar att smita undan. Egentligen ett jävla jobb det här, men så har det alltid varit, rädslorna hinner ikapp. Varje morgon när jag kommer ner i ateljén är jag rädd för att nattens genialitet ska ha sjunkit ihop som en sufflé. Det har inte hänt än här, de första dagarna. Snarare är jag förvånad över att så snart etablerat rutinerna och gjort bilder jag aldrig trott att jag skulle göra, aldrig i helvete!

Pastell på papper 21,5 x 18 cm

Trodde väl aldrig att jag skulle ställa mig på bron, titta motströms för att se rörelserna kring utskjutande små öar, näs och hur ljuset skiftar i januaridagen eller hur träden vattras ut i frostdimmor.

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

Halvtid och ensamheten gör mig nytta. Växer i mina bilder och förstår att missad tid i ateljén aldrig kommer tillbaka

Pastell på papper 36.5 x 20,5 cm

 

"Sista bilden för idag", skriver jag i min dagbok över vistelsen i Grez sur Loing. Det är en pastell på papper från ett ritblock. Skulle jag satsa på att åka in till Fontainebleau och köpa större eller fortsätta ett ta till med dessa på 36.5 x 20,5 centimeter. Det suger att åka härifrån, slumpa bort en hel fredag för några pappers skull.

Pastell på papper 36.5 x 20.5

Slow start morgonen därpå och det är tillåtet. Till ateljén efter en lättare frukost. Ensamheten på Chevillon är behaglig, inte en jävel som fångar mitt intresse eller stör annat än gångsteg i nattkorridorerna, slammer från stora salen och någon som tycks vara i köket, men det är bara röster ur det förflutna, ekon, inga människor, bara skuggor. Jag är med mig själv och det är ett sannerligen trevligt sällskap.

Slåss med tanken på att ändå åka in till Fontainebleau för papper. Längtar efter att få jobba i lite större format. Det som  går att ta hem i stora resväskan, väl emballerat, är 60 x 45 centimeter, fullt tillräckligt. Väntar till på tisdag, då är det matmarknad i Fontainebleau. 

Väljer att vara i mitt eget hela helgen. Känns nyttigt att vara själv med mina egenskapade rutiner och känner hur erfarenheter bara bubblar upp och växer, samtidigt som jag lider av otillräcklighet något alldeles förfärligt, men det har jag alltid gjort.

Pastell på papper 36.5 x 20.5 cm

Där ute finns det, allt samlat att samla. Landskapet i Grez. Det sorlande violetta ljuset, kalkstensdammet och skenet över vattenvägen. Det aldrig sinande flödet Loing. Färgerna som blir nästan sura av ångestkramp. Så slår det mig ändå att det är riktigt bra, som små karameller dessa pasteller. Det enda jag kan göra är att tränga djupare in i dessa fantastiska franska landskap och därmed också själv jobba vidare förutsättningslöst, slåss vidare mot skapandets demoner. 

Läs mer om mina dagar och mitt arbete i Grex januari 25 här:

http://tabberaset.blogspot.com/2025/05/forsta-halvan-av-januari-i-ateljen-pa.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/05/med-franska-fortecken-lite-mer-fran.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/promenader-till-kyrkogarden-och.html

https://tabberaset.blogspot.com/2025/03/frankrike-och-grez-sur-loing.html

17 burkar hårspray på fyra veckor med en konfunderad handlare i Grez

Fyra veckor 17 hårspray

En liter fixativ gräver stora hål i plånboken och jag gör av med massor eftersom jag just nu uteslutande jobbar med torrpastell, det vill säga pigment hjälpligt sammanhållet och som sedan lägger sig på papprets gräng. Måste alltså limmas fast med ett "klister", det vill säga fixativ.

För många år sedan fick jag tipset att hårspray går utmärkt att använda. Men gulnar det inte? Nä, inte alls! Ytan blir fortsatt torr i karaktären och håller pigmentet på pappret minst lika bra som ett fixativ från konstnärsbutiken, en sådan man kan få betala flera hundra kronor för.

I Grez sur Loing finns en livsmedelsaffär, marockanen som driver Rapid Market på Rue de Vieux Pont. När vi var där i september 23 handlade jag slut på hans hårspray. Köpte massor och tipsade min omgivning om det utmärkta fixativet vilket gjorde att fler än jag handlade hårspray. som fixativ. När vi lämnade Grez efter fyra veckor kom Anders Ståhl dit och han fortsatte handla hårspray i mängd på Rapid Market.

Nu, januari 2025 var det första jag gjorde när jag landat och installerat mig i ateljén och lägenheten på Chevillon att handla på mig fem flaskor hårspray. 

Handlaren, marockanen tittade lite bryskt på min kortklippta lugg, men höll god min och slog in sprayburkarna. 

En vecka senare var jag där igen och handlade sju burkar, än mer brydd min i kassan och tredje veckan köpte jag fem hårspraysburkar till. Då tänkte jag att jag måste förklara mig och jag tog tillfället att berätta om hårsprayens förmåner att fixera pasteller och att jag jobbade med bilder på hotel Chevillon. Han svarade att han undrat det senaste året över att folk kom från Chevillon och handlade på sig stora mängder hårspray.  

Jag berättade för Anders Ståhl att jag förklarat för handlaren och han sa att "nu är magin bruten."

Alltid ett bröd på väg hem. Man kan liksom 

inte gå förbi Benoît utan att handla bröd

Stor pastell på utsökta Fontainebleaupapper.
Loing uppströms från bron

Älskade pasteller och historien om fixativet i Grez sur Loing.

 

Se så lycklig jag ser ut i detta paradis

Varmt ute men svalt i ateljén. Tänker mig att växla mellan olja, akryl och pastell. Handlade ett antal pasteller 2025 på Maison du Pastell i Paris (bara öppet på torsdagar).

Fick den här filmen över You Tube. Fattar varför pastellerna kostar en mindre förmögenhet. En helt ljuvlig filmsnutt om pigmenten som jag använde mig av till bilderna på Galleri Cupido i höstas. Tänkte att ni ville veta. Mina sista Euros gick åt vilket jag skrev om här. Men alltså, vilka kritor.

Fortsätter mitt arbete som, efter en idérik skiss och tänkesommar, kommer att resultera i en ny utställning på Cupido i mars 2027!!! (Måste åka till Grez!) 

Under hösten står jag i ateljén i Häggvik, kom gärna och besök mig.

Oljorna jag jobbar med är på järnplåt och med ett annat uttryck än pastellerna - ligger i materialets självklarhet. Gemensamt är tiden. (det var väl filosofiskt sagt?)

Ni som inte läste det så läs det här, om handlaren i Grez när jag handlade massor av hårspray som fixativ till pastellerna, om väldoften i ateljén på Chevillon och om hur flera konstnärer som kom efter mig tog till sig mitt tips och handlade massor av hårsprayburkar. När jag var där senast och handlade 17 flaskor berättade jag för butiksägaren varför. Han såg lättad ut, för självklart hade han undrat.

Till sommaren följer ett akvarellblock, kinesiska kalligrafipenslar, tusch, pasteller från Maison du Pastell, lösa pennor, stora skissblock och oljepastell. allt för att göra anslag utan krav. Känns bra.

Vistelsestipendium i Grez sur Loing med lägenhet och ateljé i en månad

Den under decennier avbildade bron över Loing

Det blev en hel del kilo material som Kicki fick släpa till flyget, till

tågen nedför och uppför trappor. Min ischias håller i sig nämligen. 

Stark och beundransvärd partner!

Vi drog iväg igår med flyg till Paris och sedan med tåg och buss till Grez. 

Självfallet oerhört nyfikna på

vad det gamla konstnärshotellet hade att erbjuda.

Första kaffet i Frankrike, Melun mellan tåg och buss

Planläggaren som håller koll på allt, att allt är med, att rätt tåg väljs, 

att rätta väskorna plockas av bandet och att vi kommer fram dit vi ska...råkoll!

Lägenheten rymlig och ateljén en dröm. Bagaren tvärs över gatan med fantastiskt bröd. Vad säger man - kan det bli bättre?

Fick mitt vistelsestipendium till Grez sut Loing via konstnärsklubben och Grezstiftelsen efter ansökan som jag skickade in före jul 2022. Har alltså vetat om det här ett tag, men ville inte säga något andra än våra närmaste innan vi landat här som igår. Idag 29 grader varmt och strålande sol.

Trots min ischias promenerade vi idag, första riktiga dagen här, vid lunch två kilometer till en angränsande by för krogbesök. En  alldeles utmärkt flankstek på Angus och Kicki en minst lika utmärkta Ravioli, självfallet båda med tryffel. Har glömt den höga nivå enkla familjeställen håller och att man nästan alltid blir så väl bemött. Det här blir förmodligen vårt stamlokus en månad framöver, Le Chabada i Montcourt Fromonville. Jag åt enoch 

Idag har det fått vara en återhämtningsdag efter resan igår. Etablerat mig i ateljén och plockat upp den nästan 20 kilo tunga materialväskan Kicki släpat med åt mig - min våldsamma ischias påminner mig om att jag har en kropp. 

I morgon ska jag jobba med något som är grönt, hade jag tänkt mig. Ni som följer mig på instagram under goranlagerart vet vad jag pratar om och att det blivit en rad mörka bilder i sommar. 

Snart promenad ut för att köpa lite bröd och ost till kvällen. Jag och Kicki tänder ett ljus mumsar små getostar och brie. Hon med ett glas vin och jag med ett glas av mitt favoritvatten Badoit. Sedan låter vi den franska natten göra vad den vill med oss. I morgon blir det ateljéverksamhet om inte solen och värmen lockar ut oss på andra kulturella äventyr i den lilla medeltidsbyn.

Min ateljé här är väl den bästa man kan tänka sig...

...precis så utrustad som jag önskar och med ett flödande ljus.