Eftersom jag varit pappa i många år och till småbarn (som vuxit upp efter vart men reproducerats om ni fattar) har jag inte haft möjligheter att söka Konstnärsklubbens vistelsestipendium.
Förra sommaren - direkt efter vår resa till Island - kom jag på att det skulle vara möjligt för mig och Kristina att komma iväg. Sökte till förra julen och tilldelades stipendiet direkt efter nyår för vistelse hela september.
Stipendiet administreras av Stiftelsen Grez sur Loing som förvaltar Hotel Chevillon som ett centrum för konstnärer, författare, humanister, forskare, fotografer, etc.
Skönt att få hela våren och sommaren till förberedelser. Hade fortfarande en hel rad bilder att arbeta med från förra sommaren och vistelsen på Island. Tidigt i april åkte jag till Hälsingland och huset där för att arbeta, tanken är väl att det ska ända upp i en utställning så småningom och i så fall den första på över 30 år. Blev kvar i Hälsingland i nästan fem månader.
Landade i Grez den första september och hade vi en miserabel sommar vad sol och värme anbelangar här hemma i Sverige så möttes vi av 30-35 grader, en ångande Loing, en grönskande trädgård och en rasande fantastisk miljö i det hus som varit så centralt för konstnärer genom historien.
Till vår lägenhet med sovrum och stort vardagsrum med kök och bad hörde också en ateljélänga av fyra väl tilltagna ateljéer (bilderna) med ett fantastiskt överljus och hög takhöjd. Ett rum som utmanade till arbete och som skulle komma att bli en av mina bästa månader på 45 år när det kommer till bildarbete - frågan väcks då vad som var så bra för 45 år sedan? Jo, då fick jag låna Egil Weiglins ateljé i Oslo. En ateljé som tidigare tillhört Christian Krohg. Så plötsligt sluts cirkeln (tillsammans med många) för Christian Krohg var en av målarna som under slutet av 1800-talet arbetade i Grez.
I all tid som konstnärer befolkat Grez (återkommer längre fram med lite konstnärshistoria från stället) har bron över Loing som har sitt fäste alldeles i utkanten av trädgården till Chevillon varit en modell. Kändes därför nästan som ett tvång och jag gjorde tre pasteller...eller om det var fyra redan de första dagarna. Sedan hamnade jag i minnen av det isländska landskapet och tolkar det som att anledningen var ljuset i ateljén eller bara en nöd att få bilderna gjorda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar