Grön potatis är Rättviks Röd

Varje gång jag sätter eller sår - man kanske ska söka för det - är jag övertygad om att "intet skall komma ur jorden". Så blir jag varje gång lika förvånad att det funkar, att det verkligen blir något.

Där ligger jorden alldeles svart, nyfräst, nygödslad och lagd i lämpliga växtbäddar. Det är lite magi - två och en halv månad senare kommer jag knappt in för all växtlighet - då har de linnéanska halvalnsbreda gångarna blivit för trånga - växter rankar sig och skickar ut snärjiga grenverk.

Det är samma sak varje år - en väldig glädje - med tanke på min nojja att intet ska bli - när så den första lilla gröna bladrosetten från potatisen sticker upp. I år ännu mer förvånande än förr då det bara är några veckor sedan jag satte dessa historiska potatisar, Leksands vit, Rödbrokig svensk, Rättviks röd.

Dillen, upptäckte jag, har kommit en bra bit på väg i örtlandet - men min älskade franska dragon "gick te helvete", inte av vintern utan genom en alltför våldsam flytt precis i uppvaknandet för några veckor sedan.

Åbrodden klippte jag ner brutalt liksom förra året och den kommer i ljusgröna tofsar i samma land som också byggts ut med en bädd för koriander. Det var för övrigt det första jag lärde mig på Thai för en god del år sedan Meiao pakchi krap (ingen koriander tack). Jag förstår mig helt enkelt inte på smaker som tar över allt och gömmer allt annat och som dessutom smakar som något rakvatten av Gaultier doftar. Ändock och för sakens skull (Rodjana och barnen äkskar Pakchi) så passar de i kryddträdgården.

Mitt i mattan av olika sorter timjan dök det upp massor av vitlök, klyftor som inte blivit upptagna förra året, tack för det!