Morsan Ewy och farsan Ingemar, bilden är en gammal polaroid förmodligen tagen på Kanarieöarna dit de återvände år efter år. Tänk vad fort det gått, det var ju alldeles nyligen de var där sista gången och ändå inte alls.Sköra trådar, morsan 86 ligger med dropp på Danderyd och är knappast med ett uns närvarande.
Farsan 90 ligger under uppsikt på geriatriken på Löwet och har repat sig hyfsat efter att ha varit i graven och vänt efter en lunginflammation.
Igår stod mina tre småungar vid hans säng och höll honom i samma stora hand.
"Det var det finaste", sa han och bjöd choklad ur sin Alladinask.
I samma rum låg en lika gammal man och såg död ut.
Om möjligt och om det vänder för morsan, vilket jag i och för sig inte tror, ska jag försöka förhandla mig till ett gemensamt korttidsboende för dem att vara tillsammans i den sista tiden.
Det är märkligt hur förberedd man är. Under snart två år har jag fått förmånen att ha dem nära i eget boende och tillbaka där jag själv bor efter deras flera decennier lång utflykt till Viken i Skåne.
Dags att summera kanske - men i ögonblicket kan jag inte ta på vår snart 60 år långa tid tillsammans. Oroande klartänkande.
Farsan, som ätit alla sina luncher, under sina jobbår, mest på Teatergrillen eller annars på något annat av Tores näringsställen, hyllar nu maten där han ligger. Alltid något, tänker jag, och så viktigt. På avdelningen säger de att de erbjudits matlådesystem, men eftersom det är en geriatrisk institution har de tillbakavisat erbjudandet till förmån för direktlagad "riktig" mat - tack och lov!
Morsan på Danderyd har svårt att svälja, men lyckades äta en munfull med kräm igår, för smakens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar