Till kolbullens lov

Det är några dagar sedan nu som vi var uppe i Hälsingland, till torpet. Det var den första november som affären gick igenom och torpet blev vårt och vi kunde botanisera likt torpararkeologer i det gamla 1800-talshuset.

Dörren till vårt torp.

Det var kärlek från första steget in när vi var på rundvandring i somras. Vi bestämde oss över tröskeln. Och kärleken har inte blivit mindre nu sedan vi boat in oss lämpligt och gjort det till vårt. Ska återkomma om det senare och vid tillfälle, om det här hur tankarna på hur man bevarar, konserverar, behåller och rensar ut, för anteckningar, bok över förändringar och fynd, framgångar och upptäckter.

Då, i veckan från den första november åkte vi till Ljusdal för att köpa en frostvakt åt vattenpumpen och hamnade mitt i en Ljusdalsmarknad där det bland annat serverades kolbulle. Jag är såld på denna skogsarbetarmat. Amerikafläsk i bitar (saltad sida av sugga för att vara frank!) som slängs något till varje portion i en het järnpanna. När fläsket fått färg och släppt lite av fettet så hälls själva bullen över, från en blandning av 5 dl vatten, 5 dl vetemjöl och en tsk salt. (räcker till cirka fyra kolbullar). 

Får steka tills ytan stillnat då kolbullen vänds och sedan vänds igen och igen och igen (fyra ggr) så är den klar och serveras med rårörda lingon. Sådär ja, nu är vi Hälsingland och lite hör kolbulle ihop med skogs/soldattorpet vi begåvats med.