Det är svårt att hålla sig för skratt när osthandlaren försöker ta mig seriöst och proffsigt, men samtidigt får något vilset irrande i blicken och mantramumlar "hushållsost". Ser hennes benägenhet och hjälper henne på traven..."frallaost".
En av handlarna överhör och noterar min närvaro och säger med hög röst "Han bara driver med dig".
Okey, efter en del skratt frågar jag efter ostar som gått tiden ut och som de inte kan sälja till andra. Den nya i disken fattar inte den galoppen utan tror att jag driver med henne igen, men det gör jag inte för jag anser att ost ibland är som allra bäst när den fått gå så länge att den knappt står ut med sig själv och jag minns några ostäventyr hemma hos Staffan Tilander på sin tid, med torra goda surskorpor till och ostar som av andra och vissa butiksägare mest betraktade som billig fågelmat och inte visste vilka dyrgripar han sålt ut för fem kronor stycket i bit.
Nej, några sådana ostar fanns inte för dagen. Bad då i stället om en "getost med ragg". En som verkligen smakade get och inte vara varit i närheten av en. Vilsen blick igen och till slut fick jag med mig en La fleur Sologne, förvisso en dussinvara, men lite övergången får den verkligt håriga getsmaker, så där som vid roten av raggen. Irriterande mjällhet vägs bort med en god syra, för dem som estmerar vin är det enkelt även om getost och vin aldrig är riktigt enkelt. Vitt kanske med kristallig lust, vad vet jag som inte smakat på över 21 år och inte längre ens minns. Nä, men syra från min syltade pumpa kanske, och visst, alldeles utmärkt. Ingen hemma gav upp osten förrän den var slut och då hade även första konserven av mina pumpor också tagit slut, inlagda med stjärnanis och svarta senapsfrön.
 |
| Några av årets egenskörd av pumpor för soppor, grytor och syltning |
Så, den ännu mer påtagliga shropshiren, mäktigt smörig och med ett lagringsbett som är beroendeframkallande. En billig köpepepparkaka som botten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar