Ett träd ramlar ner av vinden, lägger sig raklångt nio meter, nu upphugget och staplat.

Den nya veden

Hade det inte varit för vännen Nils Björkén så hade nog staplingen sett annorlunda ut, veden hade inte varit kluven, men av honom fick jag låna en vedklyv. Och tack vare Pär Hebert, vän och förvaltare, blev den fallna aspen sågad i kakelugnslängd.

Så hade jag några kubik gammalved, som den tidigare hyresgästen tydligen inte maktat med att klyva och som låg knastertorr men hård och seg i vedbon staplad som stock.

Den gamla veden

Nu är nästan allt fixat och jag kommer att ha några kubik att elda med kanske redan till senvintern (väger för att se torkningsprocenten). Gamla veden kommer att räcka fram tills dess (inbillar jag mig).

Det är  en slags meditation att krossa ved, en monotoni som känns befriande när man kört tre taxinätter på raken. I går på dagen, efter att ha sovit ikapp, mediterade jag vid klyven och lyfte och bar och staplade och gjorde långa listor i huvudet över sådan som behövdes, förträngde direkt, tänkte annat, suddade och fick upp nytt och oväntat.

Tändved

Vedpinnarna låser varandra, och ändå luftigt, staplade efter system så att man även hittar i vedkammarens mörker om så skulle vara.

Vedboden

Vedstapling och vedklyvning smittar. Jag smittade August förra helgen, han var med och krossade i flera timmar, staplade och tryckte på krossens starka påskjut, om och om igen, tyst och koncentrerad. Jag tror minnet kommer att vara med honom hur länge som helst och påspädas redan nu i veckan när vi kör det sista och kapar de mindre pinnarna som inte alls behöver spräckas bara sågas och staplas.

Märker att jag vill veta mer, beställer Myttings bok om ved nu i veckan, ska vara rena rama poesin för den vetgirige. Och har man två kakelugnar att köra i vinter så känns den här boken helt rätt.

Rosenstörbönor

Igår kväll tände jag kakelugnen i köket till middagen, den sprider en sådan väldoft och go värme utöver att den är en miljöskapande faktor när luckorna är öppna. Värmen höll ända fram till nu på morgonkvisten. Klockan åtta satte jag ett fång ved till.

Den varmaste av värme

Läste för många år sedan om brunabönorproduktionen på Öland och Gotland, hur lokala bönder sådde för husbehov och hur man om senhöstar och vintrar satt och handtröskade bönorna framför brasen:



"Det knastrade skönt när de torra bönskidorna kastades i elden, de flammade upp och gav intensiv värme". Igår ville jag se och uppleva det jag läst och som skrevs någon gång för hundra år sedan. Det stämde! Satt med rosenstörbönor jag sparat för utsäde, spritade och kastade de fnösketorra skidorna på elden, de flammade upp som om de varit toppade i något kemikaliskt och värmen studsade ut ur ugnen. Knastret var påtagligt.