Jag skyller mina oreglbundna tider på taxinätterna, som är intressanta i sig, men som de facto skapar oredan i ordningen, den som jag alltid förnekat och därför tolkar som nattaångest.
Jamen, vi skulle gjort allt i går kväll. Riddagborgen skulle bakas, veden som var kvar skulle spräckas och så skulle vi ut och käka. För en gångs skull var det bara Lillaugust och jag hemma, tjejerna hos kompisar för övernattning och då skulle vi göra grejer ihop.
Summan av kardemumman blev seg köpeentrecote, sallad och fullkomlig och gemensam koma i soffan framför TVn redan klockan 20.
(köpte köttet i en affär på Malmvägen som jag vet brukar ha riktigt bra kött. Det här var den fullkomliga besvikelsen och jag anade redan i butiken att... ja ni vet, förbannar mig själv att jag inte bara gav fan redan där och då)
Så, nu sitter jag här tvärvaken sedan 02:00 och pligar i en kyla som tar grepp om den gamla statarlängan. Det knäpper i väggarna och det är lika bra att lägga på ett par pinnar extra i kakelugnarna.
Blir våldsamt sugen på en kvällsstänkare, ja, nej inte det Ni tror. En riktigt brännhet thaimat som bryter vakenångestens nattagrepp. Så är det och så fick det bli. En pla kapong na rog.
Om jag nu inte somnar om igen i värmen från August så skivar jag köttet och marinerar för torkning. Så förvandlas sand till guld.
Och vid lunch igår så väckte August mig med kaffe på sängen och Lovisa och Alma gjorde amerikanska plättar. Då är det så gott att leva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar