Laris Strunke på Edsvik

Laris Strunke tog sig före att handfast
illustrera sitt eget måleri genom att måla för publik

Det är många år sedan. Jag hade Laris som lärare i mina första stapplande steg mot staffliet. I över 40 år (då var Laris själv 40 och jag snart 20, det är lite märkligt för då, på den tiden var Laris dubbelt så gammal som jag själv - det är han inte längre) har jag burit med mig hans röst i hans ganska tuffa, men underfundiga pedagogik som byggde på att själv se och byggde på krav på insikt och utsikt. Han röst har återkommit till mig ständigt om envishet och fokus som krävs i kalligrafin och jag såg hans oändliga rad av block med det tunnaste papper med tusentals upprepningar av samma ansats, samma streck och samma uttryck (som ständigt förändrades så litet att det inte syntes förrän långt senare).

Den mannen ställde sig på utställningen på Edsvik och nu 80 år gammal hade han inte förändrat sitt uttryck och krav, sitt sätt att se och att berätta om det, hans senighet och blick för det som är viktigt, iögonfallande, så bestämd.

Hans målningar är upprepningar utan att vara seriella, de står solitärt, men är samma rum, utan samma rörelse, samma inre och yttre, eller som Strunke uttrycker det, "Porträtt av mig själv i ögonblicket jag målade dem"!

Jävlar va bra!