När jag bodde med familjen, alltså originalfamiljen med morsan, farsan och två syskon var det bästa med matjulen antingen sent om julnatten, låångt efter julbordet som oftast åt som en lång lunch, alltså kanske halv ett på natten så alla andra låg dästa och sov efter julklappar och alkohol och Norén. Då var det en lycka att med bara en lampa tänd i köket hämta en tallrik och tyst öppna kylskåpsdörren och ta för sig av kylskåpskall hemkokt kalvsylta, av flottigt feta revbensspjäll, av skinkskivor och grovkornig senap, av kallnad rödkål och stela bruna bönor. Där i tystnad sitta ner och njuta av stillheten, granens ljus och doft från vardagsrummet, paketpapper i en stor påse, fläckar på duken från jullunchen, slattar i glasen som doftade brännvin. En utspilld vinfläck på damasten.
Då, i ensamheten var det lugnet självt som kom över mig, utan förväntningar, utan längtan efter The Tempest, bortanför relationer och gunst och att vara tillags. Njuta av skinkan med stingslig senap, rödkål och bruna bönor i en och samma tugga, Girigt bli flottig om läpparna av de griljerade revbensspjällen kanske kylskåpsnapperade med kallnad gräddskysås. Mumsa och njuta och höra ingenting, alldeles tyst och njutningsfullt - det var julen för mig, drömmen när allt stillnat och allt så gott som var över, detta hemska.
Idag om morgonen, som igår när hela världen och vi firade jul stilla i enskildhet, men tillsammans, var det stilla och och 20 minusgrader utanför fönstren. Köksspisen tänd som ger en alldeles ju(v)lig värme. Dukade upp till frukosten av rester från det sparsamma vi ätit till juls på juldagen. En så balanserad och god frukost, med lågmält samtal om ditt och datt. Sedan horisontalläge med julklappsböcker, skavfötters i soffan i biblioteket. Försjunker i Morgon og Kveld av Fosse på nynorsk - med så mycket poesi att det fullkomligt rinner över sidorna och som en hyllning till långsamhetens lov. Återkommer till den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar