Från gödsel till självhushåll och kultur

En kärra med skit - härligt vårbruk på kulturlandet

Det blev en av de där första vårdagarna. Vi åkte ut till våra kolonilotter (en modern och en kålgård inspirerad av 1700-talet). Det spirar redan i rabatterna. Perenner som aklejor var knoppiga och blålila, gullriset rosaknoppigt, malvan med redan utvecklade blad, rabarbern ser lovande ut knölig och vacker.
Körde tio kärror gödsel från mitt traktorlass av hästskit som ligger på andra sidan diket stort, doftande och väldigt. Varje greptag innehöll säkert 20 daggmaskar. Gödseln är välbrunnen, nu två år gammal och ska myllas ner i ett tjockt lager i odlingssängarna. Jorden har inte fått något tillskott på flera år av den här digniteten i alla fall, det är klart vi ströat kalk och algomin och lite hönsgödsel, men nu är det dag för en riktig dusör.

Jättevallmon har kommit en bra bit på väg- Den kommer snart först att blomma med röda näsdukar fladdrande bakom staketet

Gödseln är så blank och fet att det är en ren fröjd för vår ganska så styva lerjord. Mycket halm och en del sågspån gör att jorden kommer att bli ordenligt lucker. Ska "späda" med två tre stora balar torv också innan vi vårgräver och sedan fräser.
På den gamla lotten - vi kallar den så. Utöver Rodjanas lite moderna rosor är det bara kulturarv som gäller här och helst och i största möjliga mån växttyper som har en anknytning till 1700-talet.
För kålgården utgår jag från växter som omnämns i Linnés lilla skrift Adonis Stenbrohultensis där han listar alla växter som fanns i det andra barndomshemmet, pappas prästgård i småländska Stenbrohult. Ingenting finns kvar av växterna där då hela prästgården med trädgård och allt brann ner. Den efterlämnade listan är unik för den berättar i klartext om växterna jag kan odla och fortfarande vara historisk korrekt. Alltså kan jag inte ha Fragaria Ananassa. Förvisso hade Lezier redan fått fram de välsmakande stora jordgubbarna på 1700-talet men de hade inte nått Sverige och gjorde det inte förrän samtidigt som potatisen blev allmänt odlad i början av 1800 talet. Lesier utgick från de chilenska smultronen "fragaria chiloensis som var större än våra parksmultron. Han korsade dessa med rubinröda och söta amerikanska smultron "fragaria virginiara" och så korsades dessa i sin tur med de muskdoftande parksmultronen "fragaria mochata". När dessa sent omsider för 200 år sedan kom till Sverige så kallades de för ananassmultron för det var så finurligt att vi redan kallade de stora parksmultronen för jordgubbar. Dessa ananassmultron eller extra söta jordgubbarna har jag på vår "moderna" odlingslott där vi odlar en hel del Thai, Korea, Japan, majs, pakchoi, kinesisk brockoli.

Fraga vesca, smultronen sprider sig som en marktäckare under vitvinsbärbusken

Nere på 1700 talslotten satte vi de smultron som av Linné var så eftersökta, de sibiriska vita. Vi har fått dem från nordryssland efter att de mellanlandat hos en bekant i ett 20 tal år. De sprider sig med blixtens hastighet och är nu som en matta under de vita vinbären och framför björnbären. En näva sådana ger en fantastisk väldoft. (Linné räknade ut att det går 1400 bär på en liter) han åt dem som enda botemedel mot podager, alltså den våldsamma gikt som plågade honom och han fick till och med drottningen ute på Drottningholm att odla smultron i växthus för hans räkning under den tid han var överklassens stora specialist på syfilis i huvudstaden.

Gödseln har brunnit i två år och varje greptag innehåller säkert 20 daggmaskar.

Vår ängssyra har också kommit upp ordentligt och smakade förträffligt. Den blir snart en härligt frisk soppa eller tas som en brytning med till skockorna som vi grävde upp idag, riktigt härliga primörer. Eftersom vi grillade korv till barnen idag så skalade vi och skivade traditionsenligt några skockor och la på elden. Sötman är enorm och smaken vårligt gudomlig karamelligt härlig.
Timjanen breder också ut sig mot alla odds. Har inte grävt jorden där på tre år.

Jag vill ha en doftande matta av timjan och nu är den på gång efter tre år.

Och de andra perenna kryddorna tar sig jättefint. Myntan är krusig bara man lättar på jorden lite, persiljan kommer för andra året och den har varit grön under snön och blir jättefin. Ska så två nya rader bakom fjorårets. Så betade vi de första stråna från gräslöken som plirar fram bakom de snart knoppiga påskliljorna. Lavendeln är lite grå fortfarande, men den räknar jag inte med så mycket, den dränktes av skugga av rabarbern i somras och kanske dog på kuppen. En åbrodd står mitt i kryddlandet och ser också vissen ut, men fan om den inte tar sig, den har det bättre där den står nu än i leran jag flyttade den från i höstas! (används mot flintskallighet och djävulsutdrivning!!! och lades i kyrkan när stanken från liken under kyrkgolvet blev för stark).

Det ska bli längtanstillfredställelse att sätta spaden i jorden och fräsa färdigt kulturlandet.

Det är väl fantastisk att ha en egen stor gödselstack och med en smula kärrande omsätta skiten till välväxt och självhushåll och samtidigt göra en kulturgärning.
I lådan i vardagsrummet har nästan alla frön till kardon och kronärtskocka kommit upp nu. Man kan knappt bärga sig efter en sådan här dag, men ännu har inte jorden rett sig. Snart så!.