onsdag 18 juli 2018

Sophantering med känsla



Vi var ju på Kreta under midsommarveckan när det var skitväder i Sverige "som vanligt", landade med solen, en sol som inte ger upp.
Efter att ha skrivit åtskilligt om svensk sophantering, om återvinning och om biogastillverkning passerade jag den här lilla fina återvinningsstationen en bit från stranden i Rethymnon. Se så rent och fint, ingen plast eller skräp vid sidan av de små återvinningslådorna. Så rent som man undrar om de inte bara är ditsatta för syns skull.

tisdag 17 juli 2018

Rikedom i frukostering och levnad


-->



Vi hade vår värmebölja när alla här hemma hade det kallt. Kreta 35+, pool och all inclusive (Kretansk husmanskost) 100 meter till medelhavet. En rent ut sagt fantastiskt lat vecka.

Sommarbalkongen mot gården är rent paradisisk i sommarhettan

Nu, lata dagar igen och vi tackar vår goda stjärna för balkongerna till lägenheten. En stor inglasad med morgonsol och svalt eftermiddagsläge, en öppen in mot kringbyggda gården. Den bjuder solläge från middag tills solen går ner. Här ligger balkongerna ganska tätt. Så här års befolkas de och man får morsa på grannarna både till höger och vänster och eftersom det är en ekande bakgård också ta del av både deras samtal och ibland också kärleksläten när balkongdörrar lämnats öppna för natten.

Vår inglasade stora balkong är som ett extrarum från april till oktober

Jag är så rustad att jag inte besväras av värmen. Minns vintern när jag gick ut med Assar på kvällsrunda (alltså Assar är vår hund) iklädd ylle och pälsfodrad jaktoverall i minus 17 och vind så snön yrde efter gatan.


Nu smörjer jag mig gärna med cocosolja och lägger mig i solstolen med en bok och en stor kanna vatten med lime och is. Bottnade ju med sol på Kreta för tre veckor sedan och mitt läge med ett virus på balansnerven har gjort att jag ordinerats vila och tar det på allvar. Från ambulansfärd till DS och världens bästa sjukvård till i dag är skillnaden himmelsvid. Visst har det varit fyllegång i tre veckor, men gången rätas ut och idag är det bara när jag blir ordentligt trött som man kan märka att något felas, eller när jag ska titta åt ett håll och gå åt ett annat.

Nyskördade grejer från den lilla odlingslotten

K hjälper! Denna underbara människa som jag lever med ser till att jag har det bra, att jag vilar och att jag äter sådant som kan hjälpa. Bärfrukostering på öppna balkongen till exempel, vackert, gott och förmodligen också närande i kombination med nybryggd franskrost.
Nu har gången blivit så pass rak att vi kan göra dagsutflykter. Och det gör vi i väntan på att styra kosan till vårt nya sommarviste i Hälsingland. Nu får vi förstås innerligt hoppas på att de italienska vattenbombarflygen lyckas släcka vid Ängra som bara är tre mil norröver från vårt nya lilla paradis.

och så här blev det tillagat. Pröva det, varma rädisor med brynt smör!

Det här med sommarhus i odlingszon fem kommer att vara mig behjälplig att sätta fokus på annat än odling nästa säsong. Allt har sin tid. Men än så länge släpar jag hem det min lilla halva kolonilott bidrar med. Efter höstgrävningen där är det slut, nästan.

torsdag 12 juli 2018

En påver lunch

Det blev en lunch även idag!

Odlingens magi, om mitt arv från morfar och en ny bok.

Bönorna tar sig fint, Sådda i början av juni. Favorit att pickla eller bara frysa in för vintern.
Serverar annars nykokta med små krasseblad, krasseblommor (pepprigheten),
ringblomma, gurkört. Blir vackert.

 Det ligger så djupt det här med trädgård. I min kommande bok (skickas till tryck från förlaget idag) ”Utanför Normen” berättar jag i ett kapitel om min morfar Gustaf Hallendorff. Han var bruksträdgårdsmästare och jag älskade att vara i landet med honom, i växthusen, i rabatterna. Förstått långt senare att han delade särligheter med mig, det är det jag skriver om. Dessutom, och det står inte i boken, menar jag att lust, handens rörelser, gester och till en viss del kunskap finns nedärvd. Jag trivs fortfarande bäst med nävarna i jorden.

Grönkålen nyper jag av lite då och då, strimlar och kokar lätt eller masserar med olivolja och citron
och lite himalayasalt för att rosta hårt i ugnen till krönkålschips
Allt har en ände, även så, nedärvt eller ej, brukandet av jorden.
Nästa sommar styr vi kosan till vårt torp i Hälsingland, odlingszon 5-6. Det stället kommer vi bara att använda som vårt otium. (möjligtvis några stånd potatis, kanske någon kål.)
Odling är förbundet med så mycket närvaro, så mycket fokus, så stora stycken av tid. Jag har inte den tiden längre.

Prydnadspumpor som är det mest tacksamma att odla, men det ger förstås inget att äta.

Svartkålen är min absoluta favorit. helst lätt stekt i smör, några sekunder på
varje sida och avslut med citron och salt
Gjorde ett försök förra året att ”slippa”, eller snarare att bryta odlingsberoendet. Sommaren då förflöt med lite balkongodling. Det var smärtfritt och bekymmerslöst. Sedan kom det där erbjudandet att odla på en liten plätt och jag fångades. Fortfarande ganska bekymmerslöst, speciellt nu när jag fått börja skörda.

Det är precis i den här storleken, 10-12 centimeter, inte större som courgettes ska skördas.
Klyvas, doppas i olivolja och grillas, lite salt på. En mat för gudar.
Fröodlar rosenskäror. Tänker strö på torpet, helt vilt och se om det funkar, det är det enda. Gråärtor mot södervägg också (fan nu är jag där igen) har ett kuvert med fina utsädesärtor.
Nej, nu är det nog, nu njuter vi av skörden.

En lite blandning (gryta) på nyskördat. Hackad gul lök, hackad vitlök, mangold, svartkål, grönkål. Alla bladgrönsaker skärs i strimlor och steks i olivolja ganska hastigt. Kikkomansoja, en skvätt före omrörning och servering. Det räcker, men några valnötter på är gott.

Vill du ha en biljett till boksläppet i augusti så mejla mig på lager(alfakrull)tabberaset(punkt)se

söndag 8 juli 2018

Daisy's Sätra i neon




På den tiden jag körde taxi kom jag titt som ofta ut mot Sätra och bort mot Skärholmen. Där på vänster hand efter Skärholmsvägen från trafikplats Bredäng räknat (avfart 142 om jag minns rätt?) lystes nätterna upp av neon.
Det såg inbjudande amerikanskt ut. ”Daisys’s” med tillägget ”Fastfood”.
Åkte förbi där många gånger, alltid med folk i bilen eller på väg för att hämta. Det blev aldrig en lucka i körningarna just där, så lång tid närde jag fantasin med hur det skulle smaka, hur menyerna kunde se ut, vilket klientel som befolkade stället, om det överhuvud var något att inhämta.
I går körde vi lillgrabben för en sommarvecka med mamma i Skärholmen. Skärholmsvägen ut mot Sätra. Och där, javisstja, Daisy’s.
På hemvägen tog vi det där beslutet som förmodligen skulle kullkasta fantasierna och önskan att stanna till och ta någon slags ”fastfood”. Har man närt en tanke tillräckligt länge brukar det räcka med den, man behöver inte bevisa någonting, man behöver inte gå vidare, men det gjorde vi alltså, hungriga, ganska trötta. Jag med mitt surr i huvudet och vingliga gång. K ganska så trött av att vara markservice sedan jag insjuknade.


Alla förväntningar infriades, en uppstoppad Elvis med gitarr i entrén, bilder på amerikanska 50-talister på väggarna, väggfasta bord och stolar som var nitade i golvet, neon, neon, neon överallt.

-Vad ska vi beställa?
”Tunnbrödsrulle med hemlagat mos”.
Så var det och så fick det bli. En choritzo och en ’köttkorv’ extra allt. K tog en likasamma men falafels istället för korv.

Alltså – bästa rullen dittills har varit Lidingö. Nu är den slagen. Jäkligt gott mos, förvisso ordinära korvar, men sammantaget och rikligheten gör att Daisy’s blev en hit. Kanske vår hunger och vår förväntan spelat in, men så är det ju alltid.

Nu har jag gjort Daisy’s och gör det gärna igen. Kul som attan.