lördag 14 juli 2007

Ryska smultron - svensk lyxsylt


Carl von Linné skriver om de svenska smultronen, hur de botar han podager (gikt). Mer om min smultron i ett bloggeriinlägg från den 25 mars.
Smultronen kommer för såvitt jag förstår från Sibirien, dessa vita ständigt oskuldsfulla bär som ger ett lika ständigt omoget intryck (därför får man ha dem ifred).
Linné skrev om en bål på smultron och Cajsa Varg har en sylt.
Jag gjorde min egen idag på mina vita bär.


Smultronsylt
142 g bär
60 g syltsocker.

Rör försiktigt sockret med smultronen. Sät under tiden på en spisplatta på högsta. Rör bestämt och jämt och sätt kastrullen på den heta platten. Låt koka upp omedelbart och raskt. Rör i exakt en och en halv minut från det att sylten kokar.
Ta av och svalna snabbt. Häll upp i en liten skål och sätt in i kylen för förvaring. Eller skeda omedelbart upp den avsvalnande sylten på tunna skivor av rumstempererad Kvibille Ädel.

Kinagott i thaiformat


De slinker alltid med, dessa sötiga kaloribomber som egentligen inte är annat nöje än färgen - förmodligen livsfarlig. Kan inte rå för att gilla det överfärgade bara för att det är så surrealistiskt. Thailändarna är specialister på det och när deras egen färdighet inte räcker till så lånar de av kineserna och då blir det riktigt maxat.
Kolla den här kexchokladen; En apokalyps i rosa!

Vad den heter?
Det står "Sienghai" på paketet, ett foliefodral kring varje liten sockrad rosa kexbit och 20 i packen med cellofan kring. "Sienghai" = Shanghai för att understryka den goda smaken...kanske?

Sne på Hurtigs Cafe


Jag blir så djädrans hungrig ibland och förbannar mig själv dessa utsvävningar i lortigmatens utmarker.
Skulle bara uträtta ett ärende på köpscentret Stinsen norr om Stockholm. Det är ett bra centrum för de verkar inte som om andra människor åker dit - det är för det mesta folktomt och inga köer.
På etage två ligger ett café med servering av luncher och vedeldad pizzaugn. Hurtigs!
Då slog suget till - trots små varningsklockor som klämtade att jag varit där förut, betalat ohemult mycket för en pizza som inte var god.
-En calzone med mycket vitlök, hör jag mig själv säga och betalar frivilligt 96 kronor inkl en burk Ramlösa.
Pizzan kommer efter pliktskyldigast "femton minuter cirka en kvart".
Den är hård, så hård att ovandelen spricker i flagor. Vid sidan om ligger kall tomatsås som att påizzakocken visste med sig att det här var djävligt torrt. Kall tomatsås med örtkryddor till varm calzone. Eftersom fodralet spricker i stora flagor blir innanmätet synligt och avslöjar en röra med grå skinka i strimlor på en geggig blandning av tomatsås (varm) och mozarellaost. (Tunnelbaneperrongen en sen lördagnatt!)
Jag tar misstänksamt en tugga av pizzan...den smakar ingenting - inte ett dugg.
Vitlöken då?
Obefintlig!!!
Jag fångar kassabiträdets uppmärksamhet och säger "Glömde Du vitlöken"?
Han tar sig för huvudet och säger något ohörbart.
-Du kan få lite strimlat och lägga på nu, försöker han
-Nej svarar jag jag vill inte ha färsk vitlök på en varmbakad pizza, jag vill ha vitlöken bakad i pizzan det är det som är meningen.
-Men det är samma sak, svarar han.
-Nej, det är inte samma sak, säger jag bestämt.
-Ta det lugnt, säger han.
Jag ger upp och ber att få tillbaka pengarna samtidigt som jag trycker på med att pizzan faktiskt inte smakade någonting och att den var så sprödbakad att man riskerade att skära sig i munnen på flagorna.
-Ha, ha, Du får inga pengar tillbaka, försvinn, säger kassabiträdet som nu blivit assisterad av två pizzakockar som med tanke på den pizza jag serverades borda skaffa sig en annan yrkesinriktning.
Så förlorade jag hundra spänn på ren dumhet, att inte lyssna på mina inre varningsklockor och att ge efter för det omedelbara suget.
Varning alltså för det här stället:
Orevlig, okunnig personal och flagiga pizzor med obestämbart innehåll som inte heller smakar ett skvatt.