torsdag 20 oktober 2016

Meat curtains - hela huset fylls av köttets lust


Man undrar hur många träffar internationell som man får på det första två orden i rubriken, och för de andra också för övrigt.
Men här handlar det om att torka kött till morgonkvällens familjemiddag, eller kanske lördagens.


Jag har suttit i Laos djungler i små byar och ätit torkad fisk och torkat kött och haft starka såser att doppa det i tillsammans med dill och andra örter. Allt sammanbundet av en kletigt liten boll kladdris (eller klibbris eller kaonieuw, kärt barn får många namn).

Gemensamt för det hela är att det måste förberedas dagen innan. Riset ska blötläggas, köttet skäras och marineras och sedan torkas över natten.
(Just i ögonblicket har jag flera lagahemmaprojekt av långsiktigt slag. Sedan i söndags kväll står bland annat en bunke på 72 graders värme, om ett kvarts kilo finskuren tobak på fermentering till snus. Har redan börjat nallat av det ett par dosor och det är en sann fröjd att stoppa i sig en ljummen, väldoftande, fuktig, tobaksstinn pris.)


Jag kör biff som köttgardiner i ugnen just nu. Skär biffen i så tunna skivor som det går, äh lite tjockare förresten. Lägg i en bunke och dränk med lika delar kikkoman och fisksås, blanda ordentligt utan att de tunna köttgardinerna går sönder. Låt stå under dagen och häng sedan på tork på ugnens grillgaller. Ställ en plåt med ugnspapper under som droppskydd. Ställ ugnen på 60 grader och håll luckan öppen med en träslev.



Blötlägg samtidigt kladdriset i en bunke. Täck med vatten och plasta bunken.
Nu på morgonkvisten är det dags att plocka ut köttet och lägga att svalna på papper. Vira in i smörgåspapper och spar under dagen i rumstemperatur.
en dryg timme för middagstid slår jag av riset i en handduk i ett såll. Koka upp vatten i en kastrull och lägg sållet över kastrullöppningen. Vik över handduken och lägg på lock. Efter 20 minuter ska riset vändas. Akta fingrarna, det är skållheta vattenångor och ett skållhett ris. Vänd och kör tills riset är kladdigt och utan kärna men fortfarande har bitighet i konsistensen.

Rör ihop lite heta röror. Jag gillar att toppa riset i en torr röra av rostad krossad chili, lime och fisksås.









Flottigt, saltigt, kryddigt, gott och inbjudande med brynta smöret. Råstekt potatis en tidig passion!



Va fan, den är ju nästan helt bortglömt och serveras bara in emellanom till Cœur de filet provençale och då lite vidbränt torraktig och blötsunkig i mitten.
Ändå har den där "Cœeren" satt bestående minnen i mig och jag har lagat den ett oändligt antal gånger själv. Hemma i föräldrahemmet var det farsan som bjöd till bords ibland till söndagar och då var det finare grejer som oxfilén med smör, vitlök, persilja och potatis. Eller hökarpanna efter Tore Wretman eller som Bullen tillredde den.

Mitt allra första minne av råstekt potatis med brynt smör som krydda jämte salt var vid den gigantiska spisen i köket på Järnvägsrestaurangen i Norrköping, som på den tiden (50-tal) drevs av min morsas faster Maja Hallendorff. Blundar jag kan jag känna glödheta värmen från gjutjärnsspisen och så självfallet doften av det brynta smöret och råstekta potatisen i tärningar. Märkligt hur sånt här sätter outplånliga spår.

Idag till lunchen efter långpromenad med Assar som numer går under namnet "Riddar blåskägg" efter att ha massakrerat en kulspetspenna i morse, hittade jag två ganska stora fasta potatisar som låg och skräpate som kvarblivor i kylens gönsakslåda. Skar den i halv-på-halv centimeters bitar. Först olja i restaurangpannan, hettade upp och så i med potatisen. Skar under tiden fint en halv gul lök. Stekte två hamburgerskivor, riggade en vitlöksstark dressing, rev parmesan, rörde i potatispannan, drog två stora flak av isbergssalladen.
I med löken och en rejäl klick smör, salta och rör runt potatisen som nu redan blivit så gott som genomstekt och bara ska ta smak av sötman från löken och nötigtheten av smöret.

Sådär ja, lägg upp, potatis och salladsbladen som fulls av hamburgare med dressing emellan, på med hemkörd ketchup och massor av nyriven parmesan, små gurkor är gott över. En inte sådär jättenyttig lunch, men man står sig på den och råstekt potatis är inihelvete gott!


fredag 14 oktober 2016

Erland Cullberg Park, en liten tyst oas i Tureberg

Hit skulle Erland säkert gått och satt sig minst en gång om dagen. Erland Cullberg Park.
Igår fick jag förtroendet att säga några ord vid invigningen där bakom Sollentunavägens nya hyreshus, Nytorpsvägens förlängning ner mot Ängsvägen. En ganska oansenlig liten trekant med EU-godkända lekgrejer för barn.


Johan Cullberg, jag själv, Thomas Ardenfors och Staffan Cullberg.

Nu är det ju inte alla som ens visste om att parken skulle invigas. Det är för er det här inlägget skrivs.
Någon bad mig lägga ut min ord, bokstavligen och som skriven text på bloggen. Så, här är mitt tal till vännen Erland:

Äntligen.
Det här har jag vänta på länge...
...och jag tror, eller snarare förstår att även Erland i sin himmel tyckt att det tagit alldeles för lång tid..
Nu får han sin park. Äntligen!

Jag vill väl egentligen inte slå mig för bröstet så här på Erlands dag i Sollentuna, men det var faktiskt jag som fick hit honom.

Nu tänker jag berätta hur det gick till, vare sig ni vill eller inte:

Vi träffades första gångerna för över 40 år sedan på en gata i Sigtuna utanför Galleri Trekanten som det hette då och jag hade varit där bara för jag ville se bra måleri, vilket var lika ovanligt då som nu.

Han var grinig och vädret var grinigt och han stod ut med mig i tre minuter högst, innan han pratade om något från det blå.
Så där var det sedan genom åren, vi träffades lite då och då och av och till. Tre minuter, det är ungefär samma slags snuttifiering som nyhetskanalerna ägnar sig åt för att få människor att stå ut. Tre minuter var det som Erland höll ut för att stå ut med alla sina inre demoner som kämpade mot allt trevligt på utsidan.

En dag ringde telefonen i min ateljé på Sänkhagsvägen i Häggvik. Det var Erland. Han befann sig i Enköpingstrakten.
-Kan jag få måla i din ateljé, frågade han.
Visst svarade jag som i dagarna skulle till Falun och konstgrafiska verkstaden för några år.
-Går det att bo där?
Hjälpligt svarade jag.
Så var det och så fick det bli efter diverse turer. Han hyrde ateljén  i andra hand och blev Sollentunabo.

Det var ju inte helt problemfritt om man säger så. Folk i trappuppgången fick karmosinröda trösklar, veronesergröna köksgolv och koboltblå parketter. Erlands färger liksom smittade av sig. Inte alla tyckte det var vackert, men det fungerade, ”Mest för jag är så genialisk”, sa han till mig.

Så blev han alltså Sollentunabo och fick så småningom ateljé i Edsberg och bostad i Norrviken.

Jag märkte att hur alla människor tog honom till sig, visste vem han var, den där målaren som alltid bar för tunna kläder om vintern, var blå i håret, gick kippskodd och doftade konst av oljefärg. Han blev Sollentunabo i själen och bland människor.

Sa jag grinigt väder, inledningsvis?
Ja det gjorde jag.
Det var titeln på en fantastisk målning av Erland. Jag skulle vilja säga att det var en titel på hela Erland, han var väldigt mycket det där griniga vädret inombords och inte sällan utåtriktat med vilket menas att vår långa vänskap och relation alls inte var någon rosengång. Han ringde ibland på nätterna, jagad av sitt inre och var inte helt lätt att tas med, men det funkade, för bakom det där fanns en sårbarhet, en sprödhet, en komplicerad sammansatt människa med ett ständigt malande, ett malande som han kallade ”handens längtan efter vitalitet” och som han förtydligade med att säga ”Kalla det gärna en strävan efter fullkomlighet”.
Det var lätt att bli kär i alla dessa förklaringar. Som den om varför han målar: ”Någon måste ju sikta mot fullkomlighet i allt detta helvete. Det är därför jag målar, det är längtan. Det är genitavlor, men tyvärr har Ingmar Bergman tagit patent på genialitet så jag får väl vänta ett tag och fortsätta måla min egen ångest och min egen smärta.

Äntligen och i grinigt väder, helt perfekt, får Erland sin egen park i Sollentuna och jag är så väldigt glad över detta tilltag.
Det går aldrig aldrig att göra sig till tolk för Erland och våga gissa vad han själv exakt skulle säga en dag som det här, förmodligen något helt oväntat som när vi målade ihop en gång i ateljén och hans pensel för ett ögonblick kom att dansa till över till min bild och han konstaterade: ”Nu fick du en bit av det dyrbara flämtet”
Nu har sollentuna fått en bit av det dyrbara flämtet, inte som penselstreck utan som park.
Tack