fredag 22 februari 2019

Appropå "De första svenskarna" i SVT




Finns det ett enda belägg för att människor för 11000 år sedan, i det vi kallar Sverige, över huvud taget ägnade sig åt riter och målade sig på kroppen som en följd. Finns det ett enda jävla belägg annat än antaganden baserade på vår tids uppfattning, vårt jox med mystik och myt. Detta vi sedan applicerar på historien bara för att vi tror att våra beteenden måste ha ett ursprung. 

I alla fall är det detta, och mer därtill, som påstås i SVT nya serie om "svenskens ursprung" i programmet "De första svenskarna".

Det börjar väldigt trovärdigt om landhöjning och hur inlandsisen drar sig tillbaka, jättebra illustrerat, allt vetenskapligt belagt och det fortsätter med berättelserna om folkvandringar och möten mellan olika kulturer. Det finns visst DNA att gå efter och det är trovärdigt och historiskt intressant hur olika grupperingar blandade sig. Men så kommer man till en hop stenyxor och då blir förklaringarna svävande. Vad kan en sådan mängd stenyxor månne använts till…a ha. "Det är klart att de är offer," så kommer en rad ytterligare svävande förklaringar som slutar i människooffer. Saken är att vi inte vet ett skit om detta, ingenting alls, tabula rasa.

Jag har varit på så många utgrävningar och på så många historiska platser i olika sammanhang och det är fan inte klokt hur en del akademiker (arkeologer) kan låna ut sig åt spekulationer byggda på luft och fria fantasier. Ständigt ,när fakta inte räcker till, så broderas berättelser ut ifrån det som ligger för handen och det tycks helt accepterat i den akademiska världen.

Såg med tillförsikt fram mot den sanna historien om Vikingar, berättad av Dick Harrisson och han insisterar, redan i början av boken, att han inte kommer att hänge sig åt spekulationer. Det lät bra, men sedan staplas: ”Kanske man kan tänka sig…”, Kan det ha varit så här…” etc.

Priset, inom den genren, snubblade jag över i somras när jag läste en avhandling om gamla Uppsala som skulle ge en rad förklaringar till fenomen som grävts fram. Här staplades vetenskapliga fakta från utgrävningen. Ohyggligt intressant om stadsbildning, om vägsträckningar och breda gator. Utifrån dessa basfakta som är oemotsägliga broderas sedan sanslösa historier om kanibalism, offer, ond bråd död och annat, spekulationer som inte ger oss ett bättre värde än sagans. Alltså ett i sanning högst oakademiskt värde men tydligen värt en doktorshatt.

Problemet är att de här "forskarna" sedan sätter samman sina antaganden i kedjor så att de tangerar varandra och resultatet blir en historia som inte är sann (tyvärr företer den sig sann när den upprepats tillräckligt).

Bilden är från utgrävningen av Estrids gravplats i Täby där ett av skeletten som togs upp antogs vara den gamla vikingaanmodern Estrid som det pratas om på runstenarna i trakten och utifrån henne broderas historier om det vikingatida livet trots motsägelser i den vetenskapliga bevisföringen. Bara yterligare ett exempel på vad jag menar.

Assar friserad

Höger i förrgår, vänster igår.



torsdag 21 februari 2019

Brunchen en helgstomme

Hemmabrunchen SKA ha ostron på bordet i vårt hus

 Alltså, finns det något härligare än en brunch.
Förrförra helgen var vi på Steninge Bruk och åt en alldeles förträffligt rik brunch som bara saknade en sak – skaldjuren. Annars Sveriges längsta grill, mängder av grönsaker i de där formerna som överraskar; tre olika rödbetor i olika smaksättningar, röda morötter, sallader. Steninge var förresten med i inslaget av 

Vårt eget brunchbord
Mästerkocken igår och när vi var där satt en av de tävlande kockarna och skroderade vid bordet bredvid. Tävlingen är ju avslutad för länge sedan, men eftersom han var där och läst sig väl smaka kan man misstänka att det var han som vann – vi får se, ett tag kvar till finalen.

Amerikanska pannkakor närmast (missade att handla lönnsirap men rårörda bär är inte fy skam.
Förra helgen hade vi vänner på besök på vår egen brunch. Hemmabrunchen kan självfallet inte bli lika rik som bortabrunchen.


Vi bakade bröd och semlor, skar fruktsallad, knaperstekte bacon och lagade en krämig äggröra. Rårörda blåbär, rårörda lingon och en söt sylt på sommarens plommon till jästa amerikanska pannkakor, smothie på banan och lingon på hemgjord isad havremjölk och framförallt ostron med grillad citron.

tisdag 19 februari 2019

Efter de Oroliga - kalvlever och strömming på KB




En sådan helg!
Att hinna med allt bara för att det är möjligt.

Efter ”De Oroliga” på Dramaten hamnade vi på mitt gamla, och Ks också, vattenhål, KB. Kan inte ha varit där på minst 15 år, förmodligen längre, för nu var diskrummet utbyggt till matsal och enligt uppgift byggdes den matsalen för 14 år sedan. Men samma karaktärer på serveringspersonalen, rustika, närvarande, udda, rediga och över måttan trevliga och välkomnande. Annars allt sig likt och vi satt i soffan längst in. Undrade hur många gånger jag suttit där, hundratals? Och hur mycket pengar som gått åt till rödvin, mat och champagne genom åren. Får säga som Klas Östergren myntade på pissoaren på Prinsen; ”Hörredu, här har man stått och pissat ur sig några förortsvillor!”



Sitter med K och minns alla människor från den tiden för mer än 30 år sedan, om profilerna, om galningarna, om alla människor som doftade terpentin och linolja, om alla som lämnat scenen timmarna innan och inte kunnat sluta spela sina roller, om poeterna som deklamerade högt och ljudligt och hur innehållet blev sämre vartefter rödvinet inmundigades och blev till skrän över det allmänna sorlet. Människor som inte finns mer.
Bråken, grälen, skriken, bufflingarna.


Hursomhelst så tog K KBs strömming, alltså den stekta inte gröna örtmarinerade gravade (se nedan) och jag tog kalvlever anglais exakt så den ska vara, rustik med rediga bitar rimmat fläsk, syra och sälta från kapris.

Det var helt nödvändigt att komma iväg från Dramaten och landa i något annat. Nu har vi närmat oss "de oroliga" från flera håll, vi har lyssnat till dramatiserad uppläsning, läst boken och så i lördags de oroliga gestaltade (lilla scenen). Någon skrev, jag tror det var Borås tidning, om föreställningen att man inte ska eller kan göra teater av en roman – det är klart man kan och den här föreställningen visar med all önskvärd tydlighet att det fungerar. Oerhörda skådespelarinsatser, fantastisk dekor, uppfylld och fokus i en timme och femtiofem minuter, bättre blir det inte – gå och se den.

Fyllda av oron satt vi där och njöt av miljön och av maten och tänkte att det här kanske ska få bli vårt stamlokus igen. Älskar KB förstår jag och mitt sällskap också förstås.





KBs gravade strömming (Efter Örjan Klein)





De här behöver Du:
1 kg avskinnad strömmingsfilé
1 1/2 l vatten
3 dl 12% Faluättika (min egen favorit)
Blanda en lag av ättika vatten och salt och lägg strömmingen att grava i 12 timmar - rör ibland runt.
2 dl hemlagad majonäs
4 dl gräddfil
2 msk svensk senap (ljus)
3 vitlöksklyftor (stora)
1 rejält stånd med dill plockad och "skuren" /hacka aldrig dill/
1 handfull plockad persilja som hackas
1 knippe gräslök, skuren.
salt och peppar.

Gör så här:
Häll av strömmingen och låt den komma ifrån all gravningslag. Rör ihop alla ingredienser till såsen. (kör i matberedare eller med mixerstav). Det ska vara så pass mycket kryddgrönt i såsen att det blir "veronesergrönt blandat med en gnutta zinkvitt". 
Vänd ner strömmingsfiléerna i såsen och ställ i kylen några timmar att ta smak.
Servera på (som vi gjorde vid boksläppet) hastigt stekta kantfria skivor av Skogaholmslimpa och ovanpå några ljumma skurna färskpotatisar eller som idag på lunchen på en söt nybakt kavring likaledes med ljummad potatis.