fredag 26 november 2021

Med vännerna på upptäcktsfärd i östanled



Det är 44 år sedan jag var där senast. Då skrev jag en serie om "Kyrkor i Norrort" i den tidens lokaltidning som hette Norrort. De här var så bra, tyckte en del att de samlades i ett särtryck och gavs ut till prenumeranter.

Omslaget till mitt särtryck om Kyrkorna i Norrort. Lite skrynkligt, vet ni varför? Jo det låg i ett likadant kuvert som ett vigselbevis och människan jag var gift med då gick från blixtrande elak tanke till våldshandling, ryckte kuvertet ut bokhyllan och försökte riva det i tusen bitar. Lyckades rädda skriften dock inte utan än att den fick lite skavanker. Och hur gick det sen? Alltså med vigselbeviset? Jodå det upplöstes av tingsrätten!

Det där särtrycket försvann för många herrans år sedan tills jag av egenlust Googlade på mig själv. Där utan förvarning dök det lilla särtrycket upp på ett antikvariat för 100 spänn. Åkte bums dit och köpte min lilla klenod, för det var det då och är fortfarande.

1977 senast alltså var jag i Österåkers kyrka för att skriva om familjerna Banér, Kurk och Oxenstierna som plöjde ner rikedomar för att bygga om kyrkan efter egna behag och barockens ideal. 

Nu åkte vi dit under förespegling att hitta en vapensköld över en specifik släkt. Vi brukar ju ändå samlas och äta lunch om fredagar så nu tog vi hela fredagsförmiddagen i anspråk för denna viktiga utflykt.

Och som vi letade efter vapenskölden, men icke fann. Fick tag på en vaktmästare och visade en bild. "Nej, den där finns inte här."

Undran! och Googling.

Ajdå, den finns i Österåkers Kyrka...i Vingåker. Fel kyrka, fel alltihop. Men ändå rätt, för vi fick en kulturhistorisk upplevelse och fick uppleva de ansrängningar som vidtagits för att bygga graven åt Gabriel Gabrielsson Oxenstierna, där hans hustru Birgitta Kurk slantat fram byggkostnaderna och de blev dyra!!!

Det slumpade sig inte sämre än att när grävningarna för gravkoret började så rasade hela kyrkväggen, eller i nalla fall delar av den. Trycket utåt var alldeles för stort för att kunna hålla taket, minsta skada i muren fick långhusväggen att brista.

Sagt och gjort, långhusväggen byggdes upp igen och hölls ihop av ankarslut med det Oxenstiernska vapnet på och gravkoret byggdes upp till långhusväggens nock och som "grädde på moset" byggdes en bastant strävpelare för att stå mot eventuella försvagningar i konstruktionen. Tänk så mycket omsorg om de döda och så liten omsorg om församlingen där de flesta levde under tvång och i armod.

Vi fick sedan en titt på såväl Österåkersanstaltens arkitektur och på den gamla 1100-talskyrkan i Össeby Garn, kanalhusen efter Åkers kanal samt Österskärs havsbad. Därefter lunch på vårt stamlokus. Jag tror det är 17e året vi är lunchinne på.

tisdag 16 november 2021

Mitt bland alla flyttkartonger fick jag Anders Lindström som övernattningsgäst - hur kul som helst!

 

Två dygn med Anders Lindström är en gåva. Det har varit alltför länge sedan vi fick bolla minnen, åsikter, musik och gemenskap.

Första kvällen gav vi inte upp förrän klockan slagit halv tre på morgonen, sedan satt vi hela förmiddagen vid frukostbordet och "spikulerade". Om kvällen var Anders med på repetitionen med Stockholm Concort, en kör som leds av Lars Åke Levin och där Anders ska gästdirigera i vår med engelsk musik. Det är alltså den kör vi sjunger i idag, jag och K, efter att vi lämnade Nicolai Kammarkör för snart två månader sedan

Vi har ju känt varandra i över 50 år och kan snappa upp grejer som hände decennier tillbaka. Samtalsämnen saknas absolut inte. Dessutom alla gemensamma vänner som vi har, körsång skapar inte bara musik, fokus, energi utan också samtal, relationer och stor glädje.

Nä, nu måste jag öva!



Farsan 100 och äntligen är det klart vems hans farsa är



Idag skulle Ingemar Lager fyllt 100 år. Han föddes den 16 november 1921 med "fader okänd" i kyrkboken.

Av och till genom både hans historia och min historia pratades det om vem hans pappa, min farfar, var utan att vi kunde få några andra svar att "förmodligen var det den, eller den".

Det hade viskats och hemlighållits genom alla år, det här med faderskapet. Min farmor fick farsan när hon var 20 och hon blev gravid när hon var 19. 

Det var väl en av huvudanledningarna till att jag för några år sedan tog ett dna-test hos MyHeritage. Kanske det den vägen skulle dyka upp ett svar. Dna ljuger ju inte och så här lagom till att farsan skulle fyllt hundra så sitter jag på ett vattentätt svar - jag vet vem min biologiska farfar var och farsan har två halvbröder i livet. Det är en otrolig historia som också ger mig stor tillfredsställelse i frågan om härkomst, släktskap, botten.

Fick en träff på en människa som tillhörde min "närmaste familj" och som jag delade fler dna med än med en känd kusin, son till farsans halvsyster (för övrigt den enda och också den yngsta av farmors fem barn som är i livet). Naturligtvis oerhört märkligt och en aning frustrerande. Började med at försöka pussla ihop det hela på dennes möderne och fick hjälp av MyHeritage servicetelefon i Tel Aviv och en rad olika sökredskap, men kom ingenstans. Tänkte först att den här människan jag är så besläktad med skulle kunna vara ett resultat av ett snedsteg av farsan, men det stämde inte i ålder eller tid, ingenstans.

Så dök det upp en ny träff, med inte fullt ut så många gemensamma delar dna, men ändock och ur samma familj/släkt/efternamn som den första. 

Han skulle alltså vara kusin till min farsa, alltså barn till en bror till den som skulle vara min farfar och till vilken den här människan som först dök upp som nära släkting skulle vara barnbarn till.

Då återstod en viktig sak, eftersom jag inte kom längre med dna, och det var att kunna bevisa den här mannens möjliga träff med min blivande farmor.

Hittade en släktforskare på nätet som en gång genomfört en forskning på uppdrag kring den här farfarsmannen och han ställde upp. Bland annat fick jag ett fullständigt cv över honom och en noga daterad redogörelse över hans liv.  

DÄR SATT DEN! Den 19 december 1920 kommer han till den by där min farmor bodde och där farsan senare är född. Han får jobb som hjälpreda i brukshandeln, en affär som låg i stort sett granne med min farmor. Han själv - låt kalla honom Melker - var 20 år gammal och det sägs att han cyklat från Orsa för att få jobb i handelsboden.

Den 16 november 1921 föds farsan i grannhuset till affären. Den 19 november, alltså tre dagar senare, drar Melker iväg från jobb och by.

Då säger historien att den här Melker hade blivit uppkallad till min farmors far och han hade frågat om han menade allvar och skulle ta till sig farmor och farsan och bilda familj. Melker hade svarat nej och då hade han blivit ombedd att "dra åt helvete". Jag har alltid misstänkt det, men fick det nu bekräftat - Melker drog åt helvete, det låg tydligen vid den tiden i Borlänge.

Ja vad gör man när hela historien ligger där framför en. Jag ringde upp den äldste av min halvfarbröder och berättade och fick klart för mig att om faderskapet i min släkt varit en väl bevarad hemlighet så var den ännu mer hemlig i hans familj - det fanns inte ens misstankar.

Har nu också fått fram bilder på en åldrande Melker. Det är slående likheter mellan honom och farsan. Även intressena i livet inte bara tangerar och håller en exakthet, logeaktiviteter, ledarskap, gastronomi.

Ännu håller jag den här delen av mig själv namnlös ända tills jag pratat med samtliga berörda. Det är ju omtumlande för mig och förmodligen även för dessa.

Sorgligt nog hann inte farsan få reda på vem hans biologiske far är. Farsan dog för åtta år sedan. Melker kanske också varit ovetande, men det vetefan förresten, men kanske kunde glatt sig åt farsan som son.






rit.

lördag 13 november 2021

Paa Low Moo till middag - en av våra många favoriter

 


Hittade fläsksida till halva priset - vem blir inte lycklig då? - skuren i svålen som till en dansk flæskestek, en sån där som får gå två timmar i ugnen och ösas ösas ösas och så få en riktigt het avslutning på 270 grader så svålen bubblar och blir alldeles frasig.

Jag tog den här översta grissidan och skar i kuber. Så fick en rödlök skuren i bitar först fräsa i olja tillsammans med fem-sex stjärnanisblommor, två kanelstänger och fyra-fem torkade thaichilli innan fläsket gick i och bara fick en sån där liten charmig bränna. Ständig omröring och så på med vatten så fläsket drunknar. Svag värme så det knappt bubblar på ytan, bara simmar runt i fettöar som rör sig. Två timmar. Sådär ja, härligt (som man upprepande säger om god mat på TV).

Smakar av mot slutet med soja och fisksås, ganska rejält.

Jodå det här blev bra. Serverades med ris och lite extra chilli och så några skvättar fisksås över riset och två hårdkokta ägg per person (ska egentligen vara en hög vaktelägg, men det gick inte att få tag i för stunden.)


måndag 8 november 2021

Mitt liv i flyttlådor och helt nya situationer

Sådär ja, i måndags var allt packat i gamla lägenheten


Jag försöker intala mig att det här är skitkul, men är det verkligen det.

Letar trasor för att putsa ett bord, letar böcker för referens mitt i ett jobb, försöker få Internet inkopplat men ingen hittar access ID (lagt ner fyra timmar i chattar på det), var har jag lagt vaddå och när och i vilken kökslåda. Väggar av hårdaste betong och några av gips, Flyttar runt hyllor av tungt järn och kan inte bestämma var bokhyllan ska fästas i väggen, tippskydd till småskåpen i sovrummet tar över en timme och nä, jag vet det ger sig, det blir bra, det gäller bara att boa in sig och tålamodet tränas och jag får forma mitt boende precis exakt som jag vill, men utan K:s hjälp i den här flytten har jag hamnat på Hispan, garanterat.

Assar är vilsen men nu äntligen börjar han komma till ro.

Kunde inte flytta in på dagen D (som i Flytt). Tidigare hyresgästen hade inte flyttat ut. När vi kom på tisdagen fick K ett superduper stort astmaanfall. Här hade bott två katter och lägenheten var inte mer än vardagsstädad. Hyresvärden ryckte ut med två helt fantastiska kvinnor som sanerade hela lägenheten - absolut nödvändigt. Alltså jag är inte allergiker och är knappast ens snuvig av pollen, men i tisdags fick även jag ett överslag av kattlämningar med täppt näsa och svidande ögon. K var nära att få åka till sjukhus efter att ha varit i lägenheten en timme och för behandling. 

Men nu är det helt sanerat och friskt. Djurägare MÅSTE sanera vid flyttning, det går inte att bara dammsuga och torka golv som inför en helg.

Utsikten från mitt nya köksfönster. Idag snöar det lätt. Var är sidensvansarna?

Sen då, jo ytterligare livsförändringar. För tre veckor sedan tog K och jag ett beslut att hoppa av Nicolai Kammarkör där K sjungit i 27 år och jag i sex. När jag bodde i Norge var jag aktiv sångare i olika konstellationer och ensembler. Det är 45 år sedan snart. När jag flyttade därifrån 1978 och till London tog jag ett medvetet beslut, efter en konsert, att lägga av med sången och aldrig sjunga mer. Löftet höll ända till K tog mig med till Nicolais repetition för att lyssna. Plötsligt satt jag där med noter i hand bland tenorer och sjöng och Christian Ljunggren hälsade mig välkommen till kören i en paus. Jag var överlycklig och hade glömt den befriande känslan av att sjunga i kör, det där med att inget annan existerar. Jag tyckte väl för tre veckor sedan att Nicolai kanske valde ett bekvämt spår istället för att tänka framåt vid val av ny dirigent. Och det kändes surt, men nödvändigt att hoppa av. Så gjorde även K. Igår sjöng vi upp för en dirigent i en ny kör och blev antagna, så nu är vi där igen, omtumlade att vi faktiskt är så pass bra att vi platsar (det är en skitduktig kör) samtidigt som självkänslan boostar.


Sådär, nu ska jag fortsätta packa upp. Ikväll är det körrep och vi ler med hela ansiktet. Igår boostade vi också hemkänslan, jag och A, genom att äta vår middagsfavorit i det nya köket: Paltbröd med fläsk och becha. Härligt!

torsdag 28 oktober 2021

Mitt i en flytt!


När jag bodde i Norge (Oslo) på 70-talet så sa jag att jag aldrig skulle äga mer än som rymdes i en folkabubbla (f.ö världens mest sålda bil). Jag hade en sådan och körde den både dit och sedan hem flera år senare med hela bohaget. Förutsättningen var ju att kunna hyra möblerad bostad.

Jag är ju inte sådan som fungerat i en kärnfamilj (läs eller lyssna på min bok "Utanför Normen") och har därför bott lite här och där i världen. Och visst har jag försökt i flyttar att komma ifrån, men kan ni tänka er...jag hade alltid sällskap av den där Lager.

Nu är det dags igen. 

Kör alla lätta kartonger själv för att få ner volym när flyttfirman kommer på måndag.

Nu är det spisrengöring, fönstertvätt, laga skruvhål och tvätta lister och väggar. Har en fantastisk organisatör i K som far fram som en virvelvind och samtidigt skapar tydliga strategier för hur lådorna ska staplas för att logistiskt passa in vid in och urlastning.

Trots åtskilliga flyttar och trots att jag betydligt minskat ner både tillhörigheter och övrigt bohag (skett genom negativ delning om ni förstår vad jag menar) och att jag förra flytten körde iväg ett halvt landsortsbibliotek och två täckta minilastbilar med prylar, prylar och åter prylar så har jag grejs så det förslår och som jag släpar med mig varför vet jag inte. Dessutom ringde en god vän till mig och påminde att jag fortfarande hade lådor och tavlor i ett magasin där jag bodde för fem år sedan. Sen har jag grejer uppe i Hälsingland också.

Borde döstäda. Skulle ju vara lämpligt nu i samband med flytten, men tänker så här att vartefter jag packar upp nästa vecka så tar jag ett nappatag med alla artefakter som jag samlat till alla mina barn, så delar jag upp och delar ut efter var och ens tillhörighet. Ja, så gör jag!

måndag 25 oktober 2021

Nu har min bok "Utanför Normen" blivit ljudbok


Sent omsider skulle man kunna säga. Boken kom i bokform 2018. Nu kommer den som lyssning och det är jag själv som läser.

Att skiva böcker innebär i sig ett jäkla jobb med i första hand själv skrivandet, men sedan också alla de där synpunkter lektörer, korrekturläsare och förläggare har. Massor att ta ställning till och kanske tio femton genomläsningar, sedan en sista korrekturläsning...alltså, det tillhör hantverket men till slut står orden ända upp i halsen och man är så jäkla trött på dessa att man blir ointresserad själv och bara tänker på nästa projekt, det där löddrigt underbara att bara sitta och skriva och inte alls tänka på våndorna före en utgivning. 

Så sat jag där en vecka och vägde orden i min mun, inte alls längre trött på innehållet eftersom det gått en tid och jag kunde läsa med nypåkommet intresse. Under läsningen, och det är bra, förpassades jag till skrivandets stund precis då som texten en gång skrevs, kända samma lust i berättandet och samma vånda, nästan skräck inför ordens mening. Nu låg de där i munnen och växte till ljud framför mikrofonen och betonades exakt så som jag vill att orden ska betonas och där de får den extra mening som är var och ens enskildhet vid rättigenomläsning ur en bokbok.

Sen måste jag säga att det fanns en ytterligare glädje i det där med all läsa sin egen text, som en dramatik, eller som ett ytterligare instrument för upplevandet, det är klart att det är så. Det är idag 60 procent av all bokutgivning som sker som lyssningsböcker. Ska jag ge en spaning? Jo att inom en snar framtid kommer fler att läsa in sina böcker, eller låta andra göra det. Förmodligen blir läsaren en uttolkare precis som i musiken där inget konserterande är ett annat likt hur än tonsättaren bemödat sig med hänvisningar, taktslag i minuten, ppp eller fff. Så blir det med böcker. Frågorna vi ställer varandra är "har du lyssnat på kalle karlssons bok med jens jönsson som läser?". "Ja, men jag hörde också nisse eriksson som läste samma bok och det var helt annorlunda och man fick ut mer av hans läsning".

Provlyssna gärna på Bookias hemsida

Inom kort kommer också min bok Taxi 1251 som lyssnarbok jämte min biografi över Gladys del Pilar.