torsdagen den 24:e april 2014

Thailändskt till middag efter skymning vid Edsåns utlopp



Det här var en gammal Vikingaled förr, idag en av de viktigaste lekplatserna för Asp. Edsån går ut i Edssjön alldeles nära där vi bor, bara några åkrar och hagar bort och så norra stambanan som skär som ett piskrapp genom naturen och som gör omvägen till sjön så att vi gärna tar bilen för att parkera och göra kvällspromenaden ut på udden.

Efter åtskilliga vandringar i skogarna på jakt efter den brutala döden (för boken "Döden i skogen") har jag blivit ganska bra på att se lämningar. Här ute var det märkligt. Man liksom känner att "här har det hänt nåt". Omfattande terasseringar, stensättningar, kullrasade murar, några slags husgrunder, kanske begravningsplats. Går in på RAÄ kartor över fornlämningar och visst, här har varit ett förträffligt liv under tusenvis av år, bronsålder, kristen vikingatid, medeltid. Återkommer om detta.


Efter en sådan där praktfull högtrycksskymning gick vi hem och åt thailändskt i betydelsen vitlöksstekt färskt fett fläsk, pal kapong i betydelsen "fisk i burk" vilket exakt är markrill i tomatsås med gul lök skuren i "båtar", fisksås och chilli, kokta kvartade ägg med dill och så kaoniew, skogsvuxet kladdris.

De blir så att man sitter hur länge som helst och äter, pratar, jämför, kladdar ihop riset till hönsäggsstora bitar och doppar i het nam prig bun, en blandning av torkad, rostad, krossad chilli med limejuice och fisksås, I samma tugga en bit fett fläsk och lite dill. I nästa tugga ris, makrill och ägg med dill.

Då blir det som att man nästan försover sig morgonen efter.

tisdagen den 22:e april 2014

En text om påsken II "Afton och påskdag"








Jag fick det aldrig att gå ihop, sorgens dag med finkläder och glädjens dag med samma finkläder. Samtidigt var glädjens dag, påskdagen, återuppståndelsen, den tredje dagen, lika hopbunden mentalt med kliiga terylenebyxor, slips och vit skjorta och lika långt kyrkobesök. Enda skillnaden var färgerna, leendena, och överdrivet många halleluja.


Ibland hände det att vi gick till mormor och morfars kyrka, Missionskyrkan. Det var alls inte lika stelt där, kanske ytterligare fler halelujan, men det kunde man stå ut med...och inga bannor i predikan, inga djupa hålor man skulle sjunka ner i, inga svavelkok att förgås och inga basstämmor som predikade. Här var predikan medryckande och ibland nästan rolig att lyssna till och församlingen svarade predikanten och blev till en predikör.


Det var lustfyllt med glädjemässan och lika lustfylld var lunchen hemma efter mässan. Dilamm från ett helt litet lamm som, om jag minns det rätt, hade benats ur liksom inifrån och sedan snörts ihop som ett enda stycke, en stor stek med färserade detaljer som blev över och som fått åka hetbana i ugnen hur länge som helst och spritt väldoft sedan tidig morgon med rosmarin som huvudkrydda och andra kryddor från morfars kryddland.

Borta var sorgflor och fördragna gardiner, i salen silades solljuset genom vita långa tunna gardiner, det stod en jättelik blomsteruppsättning på buffén och i en svart veckad porslinsvas som var helt magnifik.


Som dessert vankades hemlagad glasstårta med spunnet socker. Mormor var en fena på att veva glass med salt för att få upp kylan i glassmaskinen och det spunna sockret vevade hon fram liksom magiskt i luften med en visp och mellan två blompinnar hon lagt mellan två stolsryggar. Golvet under hade hon täckt med gamla stort uppslagna Norrköpings tidningar.

Utanför, i söderläge mot väggen stod två spaljerade persikoträd och var påsken sent på våren var en av begivenheterna att titta på persikoblommorna. Kunde lägga ihop två och två och redan se framför mig de persikor morfar brukade bjuda på till sensommaren; duniga, rödgula, söta och saftiga.

Till kvällsmat innan vi skulle åka hem till vårt vankades det våfflor. Förstod inte riktigt hur mormor direkt efter den stora lammlunchen kunde ställa sig att laga våfflor som hon lade upp nygräddade och frasiga på stora ramar med hönsnät.
Glasstårtan hade knappt hunnit lägga sig på bottnen av magen förrän våfflorna bars in med grädde och hallonsylt och kaffekannan visslade att nu var också kaffet klart.

Det kändes som den stora befrielsen senare på kvällskvisten efter bilresan hem till stan. Då jag fick kliva ur finkläderna och springa runt i kallingarna för att känna friheten i att bara finnas till, ohotad av religionens mystik, ohotad av konvenansen, utan tillsägelser att inte göra si och inte så. Ett litet stycke frihet mellan trötthet och läggdags


Minns de sista bilderna på påsken som flimrade förbi i sinnet innan sömnen tog över, tapetbilder från sovrummet med palmer och i varje palm satt en liten svart gosse med alldeles för röda läppar och kastade kokosnötter.

(ringde till Norrköpings tapetfabrik och försökte beskriva den här tapeten som jag själv hade fått se ut 1957, men de ville inte kännas vid att någonsin ha producerat en sådan tapet, tapetrevisionister m.a.o. någon som kännr igen tapeten? Hör av er hit.)

måndagen den 21:e april 2014

Ät inte nudlar "Det finns mänskligt hår i dem"


Händelserik dag igår som tyvärr inte slutade som vi önskat, det vill säga att vi efter Mässa i Turebergskyrkan (har egenheten att fira mässa klockan 15) och fotboll klockan 17:30 (AIK - Norrköping 1-2 Yeeaaa!") för att avsluta med en middag ute, bara Alma och jag.

Det hände sig nämligen så att vi sa till varandra på pendeln hem från Friends att vi skippar Bistron och Wärdshuset och käkar pizza eller nåt.

Det fick bli ett thaiställe i centrala Tureberg efter Sollentunavägen. 

Pust och stön, blir så trött på sånt här...

...Vi beställde en ordinär Pad Thai, dvs nudlar, chilli, spring onions, böngroddar, krossade jordnötter, strimlad eller riven moroträkor, för mig och kyckling för Alma.

Det var väl trevligt, ända tills Alma ropar till, ett kraftigt kolsvart, halvlångt hårstrå bänder upp som en bambufiiber ur Pad Thaien.

Det är klart, man blir äcklad! Vidrigt, och vi ber lite tyst om uppmärksamhet och den stackars tjejen i kassan kommer fram och betraktar eländet.

-Usch ja, det brukar komma hår med i nudlarna!

Vad fan, jag är ätit nudlar i ett 15-tal asiatiska regioner och på gator och torg, på eländiga platser dit folk sällan kommer och jag har gjort det i ett 40-tal år dessutom lagat industrinudlar minst någon gång i veckan lika länge, jag har då fan ta mig aldrig fått med ett enda hårstrå eller tidigare fått hår i mina nudelportioner.

Ser samtidigt hur restaurangens kök håller på att städas, över spisen står en kille och torkar ren fläktkåpan, under honom står en tjej vid woken och lagar mat till sent inkomna gäster. Det är klart att damm och hår och annan skit far ner på spisen och i maten. Man st'ädar inte samtidigt som restaurangen är igång. Får hälften avdukat runt omkring medan jag fortfarande äter, någon har bråttom hem och det fick fan ta mig också vi, missnöjda.

-vi lagar gärna en ny Pad Thai. 

OKEY, men ge fan i och städa samtidigt och lägg den i låda så tar vi med den hem. (Tänkte säga att vi tar den till hälsovårdsmyndigheten).

Hade det varit go i det här stället och klara direktiv uppifrån när olyckan är framme så ska personalen veta exakt vad det ska säga och göra, inte stå där och hitta på nåt i ögonblicket. Kunden ska erbjudas presentkort som täcker exakt kostnaden han eller hon haft för utläggen, ursäktas, önskas tillbaka och följas upp av ledningen.

Hår i maten är vämjeligt!

Här mitt eget recept på en riktig och smaklig ohårig Pad Thai

fredagen den 18:e april 2014

En text om påsken



En av egenheterna var att samlas för alla större högtider och fira dem på riktigt. Då handlade det om stora gester vad gällde gestaltning såväl mystik som rit.
Morfar tog fram ett ägg redan skärtorsdagen, han liksom halade fram det i smyg ur fickan i sin slitna vadmalskavaj. Vi såg hur han länge höll ägget dolt för oss, både vuxna och barn.


Ungefär samtidigt på skärtorsdagens afton knackade det något alldeles våldsamt på dörren. Alla satt tysta i vardagsrummet som var finrum där vi annars inte fick vistas. Knackningarna var oheliga och ingen skulle bry sig. Tystnaden bröts efter lång tid av mormor. Hon suckade och sa alltid samma sak, varje skärtorsdag: ”vad ni än gör barn så är det inte förenligt med Guds vilja med oss att springa runt och tigga, utspökade som djävulens anhang”.
Hon syftade på de ungdomar som klätt ut sig till påskkärringar och påskgubbar och som sprang runt och tiggde godis att samla i urkokta kaffepannor.

Morfar tog upp ägget och sa ”det här är alltings ursprung, det här är livets begynnelse och livets ände.”
Det där med "livets ände", var rent vämjeligt att höra. Morfar var gammal och han fick något blankt i ögonen när han sa det; "livets ände". Han liksom drog ut på orden och vi visste att det gällde oss alla i allmänhet och honom själv i synnerhet.
Ägget var brunaktigt och alldeles blankt. Jag tänkte att det säkert var samma ägg år efter år som användes, men hade förmodligen fel. Han lade upp ägget i en ljusstake med flat botten där man under julen brukade lägga mossa som dekoration. Nu låg där gul halm, inget mer. Såg fattigt ut. Han lade ner ägget försiktigt och så sa han, ”det här är universum och alltings skapelse, ägget som är av Gud.”

Jag vet inte varför han sa så. Det var skumt i salen, alla satt tysta och skulle sitta tysta och meditera till ägget och till det enda stearinljus som var tänt. Alla var finklädda. Det var blå timme utanför och tiden hade stannat. Det kändes i hela kroppen att långfredagen var i antågande.

Sent åt vi en slags kvällsvard och under tystnad, det var sill, potatis och varmrätten var stek med sås, stadshotellpotatis som var kulpotatis som stekts och mot slutet överösts med socker och ströbröd blandat med lite paprikapulver och cayennepeppar, gelé från trädgårdens vinbär. Desserten var en slags kokt bröd med mjölk som kallades ”pungmorrar”.


Man vaknade tidigt ändå. Finkläderna låg vikta över stolskanten som att påminna oss om att det minsann inte var plats för höga röster eller lek —  det var långfredagens morgon. På radions enda kanal spelades sorgemusik och den som pratade mellan musikstyckena hade en dämpad och allvarlig röst. Vi fick bara gå med ”små steg”, som mormor uttryckte det. Å vilken fasa för en dag som denna. Under dagen hade vi gjort försök till yster lek, men hade genast tystats ner av både mormor och morsan; "Små steg".

Så bar det av till kyrkan i en gammal chevrolet impala. Att den var svart till färgen passade utmärkt in på dagen som var. Kyrkan inne i stan var av sten och alldeles grå, allting var grått eller svart den dagen, grått eller svart och byxorna som var av grå terylene kliade så förfärligt att man smög på långkalsonger under. Avslöjades det fick man ta en fajt med morsan om nödvändigheten.


Kyrkans mässa tog aldrig slut, den var lika mörk som vanligt och egentligen kände jag ingen skillnad mellan den trista långfredagens mässa och alla andra oändliga. Kyrkbänken svalkade långkalsongbenen.

Prästen dundrade och klockorna slog dymlade. Det kändes om att livet höll på att rinna ut på riktigt. Med Jesus dog jag själv en skvätt, sex år gammal. Fördes med av allt prat om lidandet, om Jesus törst som släcktes med ättika och om såret i sidan och spikarna genom händer och fötter, följde Jesus på Via Dolorosa, då ovetande om att jag skulle gå samma slags väg mentalt genom det vidare livet och fysiskt 40 år senare.

Vi åkte hem under tystnad. Farsan rökte cigarr i bilen, morsan Winner. Byxorna kliade trots långkalsongerna när det blev varmt mot sätets galon.

I mormors och morfars praktfulla tjänstebostad skulle vi äta långfredagsmiddag under tystnad. Inga lampor tilläts, bara stearinljus, ingen elektricitet bara vedspisen i köket —  det var allvar och det var långsamt och tröttande, men samtidigt ganska mysigt.

”Jesu nazareum rex judianum”, sa mormor och lastade in ytterligare en vedpinne i vedspisen. När hon öppnade eldsluckan sken hela rummet upp med ett brandgult ljus och för ett ytterst kort ögonblick påmindes jag om att det snart skulle bli som vanligt igen, varmt, ombonat och gott att leva.

Förrätten var ett hembakat osyrat bröd utan smör som smakade förfärligt. Det var som att tugga på bark eller papper, Vi barn fick rabarbervatten till brödet, annars hade vi nog inte fått ner det utan att kvävas. Man tänkte som barn att ”nu var slutet nära” denna torra bit.


Så bars kycklingen in och en sås med tryffelersättning av fårticka. Över oss drogs ett tunt flor. Nu var timmen slagen och vi skulle äta under tystnad och tänkta på Jesu sista måltid, tänka på korset och ovanför middagsbordet, på väggen, hängde det enda som var upplyst i hela rummet, en ikon. ”Äta under flor” var vanligt ute på landet på långfredagarna. Ibland förekommer "florsmåltider" i folklig diktningen som av Sten Rune Freyser (1870 Västergötland):

”Vid Jesu död och pina,
låten oss alla lida
Svart, himlens kor
Vi spisa under flor”

Det var besvärligt att äta halva kyllingar med kniv och gaffel för en sexåring, Florstyget liksom sög sig fast över allt och man kunde inte röra sig fritt. Som sexåring tänkte jag då på Jesu kamp och pina och känslan smittade av sig på mig. De vuxna klarade uppgiften galant. Jag såg blodet i kycklingen som var röd invid benen. Jag såg köttet i fågeln, Jesu kött. Fantasierna skenade iväg. Före desserten sjöng vi psalmen: "O huvud blodigt sårat" tillsammans.

Vid efterrätten som även denna kväll var ”pungmorrar” togs tyget undan, veks ceremoniellt ihop och lades i en liten påse av sammet för att användas nästa långfredag.

När middagen var färdig ställdes det till med bibelläsning och alla stationerna utmed via dolorosa avhandlades och diskuterades dessutom. Middagen och bibelläsningen och allt det ceremoniella höll väl på i fyra fem timmar och man fick inte gäspa under tiden utan sitta snällt med och vara helt stilla. När morsan sa att vi till slut fick gå och lägga oss var det som om en förtrollning bröts och vi gick snällt upp och lade oss, bad afonbön vid sängkanten och nästan rann ner mellan mormors vitkokade och manglade kalla lakan. Solen nästa dag var den lyckliga återföreningen med livet och resan dithän var symbolisk från långfredagsens livsände, det mörka florsätandet, natten som aldrig tog slut mot glädjen och den ljusa, granna påsken.

onsdagen den 16:e april 2014

Citronbakad småkyckling med lök och linser





Kom över några franska småkycklingar på 750 gram styck och med massor av smak och med en mjäll struktur.
Köpte flera så några slängde jag i frysen. Två är lagom middag för mig och ungarna.

Skar skinnet i ryggen längs med och tog huggaren och högg upp dem för att kunna veckla ut kycklingen så att den blir platt. egentligen enda sättet att få alla delar klara samtidigt. Olja på, delade skalade lökar, vitlök (riven) lite salt, tvättade citroner i oregelbundet skurna bitar och urklämda slarvigt över kycklingen.

Täck med folie i två lager och kör i 100 grader (självösande) i en eller två eller tre timmar, spelar liksom ingen roll. Egentligen, om man kör kycklingen i två, tre timmar så byt ut citronerna, eller lägg till, barbequesås så får man en utmärkt "pulled chicken".


Nu är det så att jag inte gillar den syntetiska smaken i pulledchickensås så jag ger fan, speciellt som jag har franska småkycklingar att hantera och verkligen vill att de ska smaka.

Häll av buljongen, sila och koka ner till en tredjedel, späd med grädde och smula ner torkad mejram (1msk). red med tre äggulor under djäkla hård vispning och inte mer kokande.

Dela kycklingarna och släng under salamandern eller ugnens grillelement under tiden som förkokta gröna linser värms med lite smör och en skvätt ostronsås. Lägg upp och njut och förnjut genom att påminna dig att man inte behöver bekymra sig särskilt över kycklingen när den står i ugnen, så blir bra mat, tidssparande och praktisk vardagsmat.

Ska jag tillägga att det inte fanns en smula kvar när middagen var över.

tisdagen den 15:e april 2014

Längtan efter uttryck och intryck


Det finns något inom mig som saknas trots en omvälvande och ganska osannolik överlevnad.
1991 beslutade jag mig för att syssla med annat. Efter Konstfack i Stockholm SHKS i Oslo och Royal College of Art i London hade jag egen ateljé ända fram till 1991.
Insåg en menlöshet, en hets, en tröttsamhet och började istället att skriva.
Häromdagen var jag hemma hos Gaston, en av mina söner. Han hade hängt upp fyra screentryck jag gjorde i London 1981 hos Brad Fayne på Corriander Studio.
Kände ett sting av längtan som inte var nostalgi.
Kanske är dags nu? Återkomsten.
Ta steget över branten och hänga fritt ett ögonblick.

söndagen den 13:e april 2014

Snabbt besök hos barn och barnbarn igår före läggdags bara för att'

Freija
Alice och Freija var på väg till sängs, men vi tänkte i alla fall komma och störa lite vilket vi också gjorde. Freija får vanligt spatt och spelar ut hela sitt glädjeregister, Alice superreserverad, men får ett litet leende till slut i alla fall.

Ställde upp mig framför en serie screentryck hos Gaston och som jag gjorde
i London för en förskräckligt massa år sedan på studio Brad Fayne