torsdag 19 oktober 2017

Enkelt, lyxigt och vansinnigt gott



Nisse på Hemse hotell hade inte fel när han sa: "tramsa inte med husmanskosten". Egentligen handlade det om lammstek, tramsa inte med lammet! Kör steken i ugnen och låt smaken av lammköttet klinga solitärt och tillsätt smakkamrater i tillbehören.



Tänkte så i helgen som var. I frysen fantastisk kronhjortsfärs, i kylen nyplockade och rensade trattisar och grädde och smör, i förrådet en påse delikatesspotatis. Ja ni förstår?!?! Tramsa inte, bara kör.
Färsen rördes bara och lades ihop till lagom stora biffar (bitoks). Den här här behöver vare sig vatten, grädde, ägg eller ströbröd!
Stektes först hett på båda sidor och sedan långsamt till en innertemp på 51 grader!



Halvera potatis, olja in och släng över en fem sex halverade vitlöksklyftor och lite flingsalt. Kör i ugnen.
Såsen då, Steksky, lite viltbuljong över stekta trattisar som mjölats lite lätt mot slutet av stekningen. Låt simma till sig och häll på varm grädde. Låt sjuda. Salta.

sådär jag, inget trams!

Gott

onsdag 18 oktober 2017

Våra minnen och kolonner från miljonprojekten



Hade kommit hem från Grekland, tror jag att det var. På Malmvägen hackades miljonprojektets arkitekt Åke Arells idéer sönder och samman.
 Veckan innan hade jag gått på gamla grekiska stenbelagda vägar, sparkat upp marmor från romarnas kärleksparker, dykt i vatten som döljer halva städer och med ett tidsperspektiv om några årtusenden.



Här spretade då armeringsjärn som rostiga nystan ur söndertuggad 60-talsbetong. Korridorerna inne i husets hjärta var redan stängda. Den gamla receptionen fanns inte längre. Restauranger, frisörer, BVC, mataffären, allt hade klappat igen. Barnens trygga vägar över Malmvägen tuggades nu upp av väldiga betongrivare. Drömmen stod där skimrande, att Malmvägen skulle bli ett flaneringsstråk med restauranger, butiker, torghandel och vackra träd, en slags vandringspark med minimalt av fordonsförflyttningar (trafik).
Påbackad och sned stod den där. Det sista som fanns kvar av bron, en pelare. Påminde väldigt mycket om förra veckans kolonner jag ritat av, känt, upplevt i Grekland veckan före, det fanns ett släktskap av förfall, av brutalitet, av förstörelse och av tid, den förra lång och den nutida kort.

Så fick då Janne Enfors ögonen på pelaren och tänkte väl som jag. Den fick stå kvar som ett monument över 60-talets dröm om demokratiskt boende.



Gick förbi där i morse med Assar på promenad.
Från början var det här en pelare med gjutavtryck efter bräder, den var kärv, grå och upprätt och tvört avhuggen med krossad yta.
Hade fått vara så, men den putsades och målades och blev med lysdioder som om att ingen litade på att den annars aldrig skulle bli synlig.
Har inte sett dioderna lysa på länge, putsningen vittrar, den börjar återta sitt ursprung.
Låt den vittra, låt den bli som från början, låt den stå som skrot, vittrande skönt och än mer synlig än förr. Men för i jösse namn sätt ut en skylt som informerar om pelaren som 60-talsdrömmens brofäste!

tisdag 17 oktober 2017

Morgondramatik - det är slut nu


Ute med hunden, mitt i en gångvägskorsning
Pojken med åkbräda. Håller den framför sig, som skydd.
Anorak i mörkblått, slitna dojjor av märke
Hon, flickan med cykel, guldigt blont hår i slingriga testar som sticker fram ur en cykelhjälm, sorgsen. Står nära varandra. Överhör.
-Men det handlar inte om dig.
Pojken kippar efter andan.
-Handlar det om dig då?
Flickan ännu sorgsnare.
-Nej inte om mig heller. Jag vill inte längre. Men det är inte om dig, du är fin.
-Men?
-Gå nu.

fredag 13 oktober 2017

Indigo Art materialstipendium på KK igår


Det var nån (Gösta Gartinger) som ringde i tisdags och envisades med att jag skulle komma till Konstnärsklubbens sammanträde torsdag, klubbens högtidsdag.
Anledningen var att just jag skulle tilldelas ett materialstipendium donerat av Roland Eriksson Indigo Art.
Fantastiskt att bli tilldelad ett stipendium som man inte ens sökt utan bara som dimper ner som en enda stor jätteöverraskning.



Efter vårens "seanser" i ateljén på Antuna har det också börjat tryta vad materialet anbelangar. Nu har jag fria händer för vintern att handla på mig exakt det jag behöver.
Behöver inte uttrycka hur glad jag blev över det här.
Tack Klubben och Tack Roland Eriksson.

Understryker samtidigt att jag kanske ätit det bästa någonsin på Klubben, och då ska tas med i beräkningen att jag varit ledamot i denna eminenta samling sedan invalet 1982. En enkel fisksoppa, rik på fick, grädde och grönt, krämigt härlig med en djup skön smak och med ett syrligt bröd till.

En helkväll bland människor jag inte sett på länge och vänner jag aldrig glömmer.
Sådetså!

Tillbaka hemma i morse, ute med Assar, konstnärlig vardag!

onsdag 4 oktober 2017

Svart kärlek från Christina och Bengt


Vad är de man säger nuförtiden? Helt sjukt. Galet!

Det ringde i telefonen – från Sörmland. Det var Christina Frohm.
-Vill du ha lite svart trumpetsvamp?


Några timmar senare stannade Christina och Bengt utanför dörren och levererade. Och som de levererade, en hel korg, rensad, spänstig och alldeles fantastisk svart trumpet, min absoluta favorit bland skogssvampar.

Och det hade varit precis så som det brukar. Man går till den skogsbacke där man vet att de brukar växa och man ser absolut ingenting. Så plötsligt, det där lite ljusgrå sammetslika mot höstlöven. Så ser man en till.

-Så var hela skogen full. Vi satte oss ner och plockade två korgar fulla på en halvtimme.


-->


Ändå, vad säger man om man inte vill uttrycka sig modernt, som sjukt och galet? Jo, hemma konstaterade vi ”kärlek” och givande. Och vi är så tacksamma, bäst för dagen, Satio tempestas!

tisdag 3 oktober 2017

Visst minns man smak genom generationer?



Jag är såld på brittisk husmanskost. Några är klassiker, Scottish eggs, pork pie, Shepards pie och steak and kidney. Bara jag skriver dessa namn på rätter kan jag känna smaken och konsistensen i munhålan. 


Jag har ju några år bakom mig i England där jag bodde i London mellan1978 och 1980 och fann så mycket andra traditionella rätter. Som graduate åt vi i en speciell matsal där det var självtag av diverse från stora bleck. Där låg fat med förrätter och fat med varmrätter och i en hörna fanns fat med desserter och kaffe eller te. Luncherna var stora njutningar.

Min Londonfrukost

Men det är klart att det här har förändrats. Man måste söka rejält för att hitta ställen som serverar husmanskost av klassiskt snitt och billigt är det inte vilket skulle kunna antas.

Längtar ibland efter de där riktiga djupdykningarna i smaker, riktig black pudding, haggis, carvery (med rostbiffen främst) med yorkshirepudding, lammkorvar, brysselkål, fish and chips, kokt kål av olika slag.


Engelska kakor, puddingar, såser med suckat...nu är jag inne på desserterna.

Det händer, även om tillfällena är sällsynta, att jag ställer mig i köket och inställer mig på det engelska köket. 
Från mina engelska år har jag en liten kortlåda med en rasande mängd recept prydligt katalogiserat. Att bläddra i den är en resa i sig med engelska rätter och med smaker och inspiration från världens hörn där imperiet regerat (se bara på den indiska inspirationen i HP-sås vilken aldrig ska saknas i ett kök). Lådans innehåll ställde jag samman genom att klippa ur alla uppskrifter avseende engelsk husmanskost ur alla de tidningar och magasin jag kom över.


Står där och förvandlar brittiska mått till våra. Smakerna växer fram och det är underhållande stunder.

Förra veckan fanns det inte tid över till utsvävningar. Jag var ju i London! Frukosterade med bacon & egg toppade med chips, korv, bakade bönor och smörstekta champinjoner. Jo, det är en frukost att stå sig på.



Hamnade på en matmarknad när jag promenerat över London Bridge, på väg till Tate Modern. Blev kvar i en dryg timme för brittiska ostron, pork pies och massor av smakprov av skotska korvar, mina skotska gener från Clan Colquhoun ger sig nog tillkänna. Smakade en fantastisk torkad och sedan mycket lättrökt blodkorv som bara smällde i käften! 

Korvmakaren berättade att korven hade tillverkningsanor från medeltiden alltså ungefär samtidigt som min anfader (absolut inte i rakt nedstigande led, men ändå) Wolter Colquhoun son till Sir Alexander Colquhoun kom till Sverige som officerare. Ärver man smakminne genom generationer i historien så var i så fall den här blodkorven ett bevis därpå.