Med Matmaffian på maffig lakritsprovning

Hallå där, höj blodtrycket och få en smak av den fina världen. Vad sägs om kombon lakrits och tryffel, lakrits och barndomens bananpastill eller med smak av 50-talets tablettaskar; Viol. Eller lakrits tillsammans med fermenterad koreansk vitlök. Lakrits som når svindlande höjder och utan jämförelse den kanske rikaste lakritssmaken som finns, testa gärna hyllningen till Tore Wretman. Han brukade avsluta sina långa matdagar vid sitt krogimperium med att slänga upp fötterna i soffan och njuta av ett glas cognac tillsammans med lakritsbåtar. Nu vet jag inte om kombon vare sig är lyckad eller hälsosam, men ett vet jag däremot att dessa HAUPT:s lakritsbåtar är maxade med lakrits och inte går att jämföra med lakritsbåtarna i lösgodishyllan som knappt innehåller lakrits.

Pratar jag maximal lakritsnjutning?

För ett tag sedan var den förening jag är glad över att tillhöra Sveriges Matskribenters förening, den så kallade Matmaffian, som har ett 80+-tal medlemmar och till och med tillhöra styrelsen. Sisådär varannan månad eller ibland oftare hittar föreningen små guldkorn i tillvaron. Ett av dessa var en intensiv lakritsprovning för någon vecka sedan hos HAUPT Lakrits (ett företag som jag ofta återkommer till och hyllar och har så gjort sedan första smakprovet för en massa år sedan och detta för korrekthetens skull utan betalning eller mutor!!! utan för ren och skär omsorg om smak!)

Vi samlades tolv medlemmar för en och en halv timmes lakritshistoria och rikligt med smakprover (deras nykokta lakritsfudge är nästan att dö för)

Det här är en idé som är lysande för företag eller föreningar, kompisgäng eller bara för att. Slår mig att världens saltaste lakrits inte var med på provkartan, tigg och be att få testa den, Svenskjävlar! eller köp med en burk hem...eller två, så salt att man nästan inte står ut, ändå beroendeframkallande.

Googlar på min egen blogg och ser att jag skrivit dasspapperslånga grejer om HAUPT, då förstår ni min passion. Följ länken och ta första steget till att bli lakritspassionerade ni också.

BILDER: HAUPT  från Matmaffians provning

Promenader till kyrkogården och Chevillons familjegrav, målningar, isgata och frisk luft

 Jag har försökt hitta i historien. Vem som ägde vad. Hotel Chevillon i Grez sur Loing hade många ägare, så långt kom jag. En målning i trapphallen beskriver madame Chevillon som ganska uppenbart var en av ägarna. 

Jag tog dagliga promenader i den stillsamma byn. En god vän kommenterade min närvaro efter att själv ha varit där 2010 att "byn är så jävla tyst och tråkig att det enda som återstår är att arbeta."

Det är helt överensstämmande, men frisk luft kan ju ändå behövas av och till. Jag försökte därför att i den sura januarikylan ta mina dagliga promenader och även om jag vid det här laget känner byn ganska så väl hittar jag alltid något som är nytt för ögonen. Trädgården som är helt igenvuxen bakom röda gallergrindar som tillsammans döljer ett övervuxet och som det ser ut helt övergivet hus. Det ligger efter Rue Wilson, alltså samma gata som huvudentrén till Chevillon, lite upp till vänster mitt emellan hotellet och krigsmonumentet. Övergivet? Ja jag trodde det enda tills jag såg en man som stängde grindarna bakom sig och var på väg till sin parkerade bil tvärs över gatan. Frågade honom om huset. "Ja jag bor där, svarade han.

Lite längre upp på samma gata, precis innan man helt enkelt går ut ur byn ligger begravningsplatsen övervakad av ett rent hiskeligt och jättestort krucifix. Jag vandrar med stor tillfredsställelse runt i de olika begravningskvarteren och bland gravar rikt dekorerade med små minnessaker och skulpturer, det är fantastiskt att se hur folk vårdar sina döda, men inte så värst länge. Längst uppe i området ligger de allra tidigaste döda, de som gick bort för hundra år sedan.

Väl jag spatserade bland de raserade gravhusen och  gravarna så ser jag en grav med en ståtlig sten som ett kors och en tomb med rostiga kedjor, ser helt övergiven ut, ganska illa åtgången av väder och vind och miljöförstöring, går knappt att läsa inskriptionen, men jag ser. Jag tror mig hittat familjen Chevillons familjegrav.

Om kvällen går jag omkring i stora salen på Chevillon och tittar på alla de gamla målningarna som hänger där. Tror mig hitta färgsättningar som jag känner igen mig i. Ljuset och färgerna i Grez var ju det som lpckade så många konstnärer dit. Känner omedelbart igen mig i Roger Donoho, Bruce Crane och Henry Enfield. Två amerikaner och en engelsman. Märkligt.

En svenska, Emma Löwstädt kom till Grez för att måla. Hon fick en helt annan framtid än Karin Bergöö som förlovade sig med Carl Larsson på den berömda bron i Grez och födde parets första barn på hotel Chevillon. Så snart de var gifta blev Karin tillsagd att inte måla varför hon istället ägnade sig åt formgivning, idag hyllad för just detta. Emma Löwstädt däremot fortsatte sin målarkarriär efter giftermålet med amerikanen Francis Chadwick och med stor framgång inte minst vid salongen i Paris och utställningar i Amerika. Francis Chadwick var förmögen och de tu lär ha köpt hotel Chevillon och senare också byggt hotel Laurent, närmaste granne där för övrigt bland många andra Strindberg hyrde in sig i nio månader (men stannade bara två).

Promenaderna är en lisa för själen, men en tidig morgon när diset låg som en köldmatta över Grez tänkte jag ig en promenad över bron för att se Loing från andra sidan bron. Det var så glatt av isbark att fötterna inte fick fäste. Redan i korsningen Rue Wilson och Rue Carl Larsson gav jag upp och halkade tillbaka för många timmars arbete i ateljén.

Frankrike och Grez sur Loing

Återkomsten, första dagen, vackra Chevillon från Loing, kastanjeallén

som jag senare kom att arbete med i bild

Bläddrar i bloggen och ser att jag inte uppdaterad sedan nyår, förfärligt egentligen för en som envist bloggat sedan 2006. En hel del har hänt sedan dess och jag ska försöka uppdatera i takt med händelserna.

Dagen efter nyår reste jag till Frankrike och Grez sur Loing för att ta in på hotel Chevillon med lägenhet och ateljé, precis detsamma jag hade en månad i september 2023, då med vistelsestipendium, nu självfinansierat.

Med utsikt över ateljén från mitt sovrumsfönster

Ett mer än kärt återseende "min" ateljé

Ordar inte så mycket om tradition och historia den här gången, men väggarna viskar konsthistoria. Då massor av gäster och nya kontakter - nu mol allén. Förvisso påtalades att det spökar på Chevillon och visst i ensamhet i det stora husets salar och gångar hördes steg och ljud från folk som andades, dörrar som stängdes och öppnades, viskningar och rop. Men herrejösses, "det är inte de döda man ska vara rädd för utan de levande" som en läkare sa till min morsa när hon var sjuksköterskeelev och skulle ta hand om sitt första lik. Jag är fullständigt imun för spökerier. Såg det istället som en tillgång att i tysthet, utan att bli störd, leva mitt liv en månad i fullständigt celibat. 

Bagaren Benoît på andra sidan gatan, som jag längtat efter hans bröd, 

bakat på lokalt odlat spannmål och malt i lokala små kvarnar, 

bröd på riktigt och med en smak som är rik

De enda jag mötte var bagaren tvärs över gatan och butiksbiträdena i marockanska livsmedelsaffären. Annars fullt koncentrerat arbete i ateljén, franska matpauser i lägenheten och så lite sömn som möjligt.

Möttes av ett gråkallt väder och en översvämmad Loing, men en ateljé som är makalös och som jag nu känner väl. Idogt arbete från dag ett.

Pizzadag Nej Tack. Här blev det thai på nyårsdagen

Bara jag och August hemma. Det blev marinerade kycklingvingar och en sallad på leftovers av Stenspers kalvfilé sedan igår. 

Ja jag kallar det sallad, skuren grön chili, fisksås, lime och rödlök i tunna tunna skivor samt då tunnskuren filé.

Kycklingvingarna fick ligga och dra i fisksås, soja, chili, tamarind, lite svampsoja, vitlök och några droppar sesamolja och en tesked strösocker. Sju timmar . Bakades sedan i ugn i 17 minuter 225° varmluft och fyra minuter under grillelementet.

Serveras med en "dip" av mängder av grön thaichili, lime och fisksås - hett som tusan men också väldigt aromatiskt. Och så naturligtvis Kaonieuw.

(Jag har skrivit massor om det här, skriv bara in ett ledord i rutan upp till vänster på den här sidan kommer det att radas upp läsförslag från bloggen i all oändlighet)

Snö, kallt, eldkorg och pizza

Det är ju egentligen på nyårsdagen man äter pizza, men eftersom vi rationaliserade julätandet i år genom att inta julbord på själva julaftonen på Ljusdals Hembygdsgård så har vi knappt några överblivor alls- Passade alltså utmärkt att bryta julen med pizza signerade August. Påpälsade och med eldkorg blev det en alldeles utmärkt sen eftermiddag och blå timme med helt lysande napoletanska smaker. Eller vad sägs om Forbondekorv, kapris och rökig Mozzarella.

Uppdukat med fällar och plädar. Den stora eldkorgen ger värme tillräckligt.

Det är lite blidväder på gång. Det och eld i spisen fick snön på taket att släppa med ett brak. Assar som var i närheten blev livrädd fick stora darren och behövde tröst och trygghet...

...och jag tror att vi lite till mans hoppade till.

Snabb Pizza!

Svårt att inte älska dessa skapelser och bara det att sitta i vindstilla torparträdgård och mumsa i sig ger också sin del.

 

Dämpad fortsätter jag med lite julförberedelser

Det var ju en kalldusch det här med Daniel Höglander. Fortsätter med lite pyssel så här dan före dopparedan. Långsamt och meditativt.

Glädjande trots allt så är vi uppe i Hälsingland. Och lika glädjande är att jag slipper stressa fram ett julbord här hemma. Ks dotter och sambo kommer om någon timme. A är med så vi blir fem att fira julafton. Klockan 11 i morgon har vi bokat bord hos Robert Pettersson på Ljusdals Hembygdsgård där han serverar julbord. Några timmar senare landar vi i torpet med vedspisen i full gång, samtal och några julklappar att dela, kanske en film att titta på. Lugnet och eftertanken blir viktigare än egeninlagd sill, böcklingsallad, bruna bönor, rödkål, ribbe, skinka och köttbullar.

Har en Jansson till vickning på julafton och en burk sill. Mer än så blir det inte. Tänker att vi är proppmätta efter Hembygdsgården där Robert lagar all mat från grunden och mestadels av lokala råvaror.

Ikväll blir det vietnamesiska vårrullar med fräscha fyllningar och så lagade jag en saffranspannkaka efter Hemsenisses recept jag fick en gång för exakt 46 år sedan, nåja det har väl förändrats ungefär som genom viskningsleken eftersom jag sedan dess lagar den "pa ho" (Gotl, på känn). 

                     

Saffranspannkaka som på Hemse Hotel 1978

Man tar alltså en risgröt och kör ner lite grädde och mortlar två paket saffran med två matskedar strösocker. Hackar ett gäng skållade mandlar fint varav fyra är bittermandlar, Rör i två hela ägg och så grädde till en bra smet. En näve russin också om man har lust, 175 grader i varmluftsugn i dryga halvtimmen eller tills puddingen stannat. Äts med lenvispad grädde och salmbärssylt. Det sistnämda lider vi brist av av här uppe i norra Hälsingland så vi kör med vår egen svartvinbärssylt eller körsbärssylt. Ser mer fram mot desserten ikväll än rullarna.

                      

Inför genrepet

Det här med att livet tar sina krumsprång  och ibland tar helt slut har jag erfarenhet av sedan förra veckan och som jag inte hämtat mig från helt än.

Allt bara snurrade runt och kände liksom kramper och var övertygad om att jag fått en stroke, kunde inte stå upp. Ringde 112 och ambulansen tog mig till Danderyds sjukhus. Akut hjärnröntgen och upp till strokeavdelningen. Svensk sjukvård är helt fantastisk. LångtidsEKG 48 timmar Hjärnröntgen inte tillräcklig då man kunde se vissa förändringar men var inte säkra. Rullades ner till magnetkameran och det var ju en erfarenhet. En ordentlig prövning var också en roterande stol hos öron när och hals.Väldigt bekymmersamt så långt. Efter några övernattningar i sal sex och fantastisk personal kom överläkaren och meddelade att magnetröntgen visade n fullt frisk hjärna (där ser ni!) inga kärlförändringar, förträngningar eller igenkalkningar. Hjärtat var också det fullt friskt. Konstaterades ett misstänkt virus på balansnerven i kombination med kristallsjuka. Vinglar fortfarande och är understumdom yr i bollen. 

Trots allt kunde jag vara med och sjunga i Sollentuna Kammarkörs Julkonsert i lördags. Varmt, innerligt och med en fantastisk publik. så glad över att jag kunde vara med, men var helt pannkaka efteråt, svårt att stå dels på genrep och sedan på konsert, rätt upp och ner, men det funkade.

Nu brinner det i vedspisen och det är lugnt och tryggt. Ska snart tvaga mig inför morgondagen så får vi se vad morgondagen bär i sitt sköte - nyfikenhet är en del av livet och man kan aldrig veta.

En mycket sorglig dag - Daniel Höglander död.

 

Daniel Höglander Esperanto 2005

Gjorde radio med Daniel och Sayan första dagen på Esperanto 2005. Alla år av och till höll vi kontakt av flera olika anledningar och beröringspunkter som ständigt behövde belysas och pratas om.

I helgen som var, bara några dagar bort, stannade hans hjärta för att inte komma igång igen.

Det är lätt att bara säga att man inte kan veta från den ena dagen till den andra. När man sagt så kryper den stora skräcken över en, sorgen, varför och rättvisan.

Att folk i min närhet dör har jag, inte vant mig vid, men insikten att så sker vid 72+ förefaller naturligt. Mina närmaste vänner är mellan 65 och 86. Lite för ofta att de faller från, lite för ofta dyker de upp i dödsannonser. Men som Daniel att dö vid 45 är inte så som det ska vara. Å andra sidan, när jag för en massa år sedan skrev om plötslig spädbarnsdöd och pratade med en präst så kom hon med tröstande ord att ett livs kvaliteter inte kan mätas i tid. Ett kort liv är lika värdefullt som ett långt.

Jag vet inte, det finns inget som väger upp saknad och orättvisa och innehållet i samtal. Samtal som skulle få fortsätta men som tog slut i helgen.