måndag 20 november 2017

Vem skulle jag varit idag, och var? Om ens?


Det var den där eftermiddagen jag kom hem från skolan och det var glåmigt snöoväder, mest blask. Ingenting var som det brukade, det var i sjunde klass. Jag var tretton, brorsan 10 och syrran sex.
Morsan hade en snörpning kring munnen som fick alla att ana oråd, men hon sa inget.
Så blev det jul och snörpningen hade bestått i flera veckor, ja över en månad. Tystnaden var som en sammetssäck, oron beklämmande, ingen sa något.
Så blev jag varse när farsan harklade sig och förklarade lågmält så att syskonen inte skulle höra att han minsann fått ett väldigt attraktivt jobberbjudande, att bli utvecklingschef för trähantering och skogsvård i Ian Smiths Rhodesia och att hela familjen i så fall skulle flytta dig.
Så detaljrik var inte hans förklaring till senaste tidens tysta eftertanke, men så mycket förstod jag att i tjänsten skulle ingå stora förmåner och landarealer.
-Men nu är det så här att mamma har sagt nej! Och då blir det inget, avslutade han.
Morsan snörpte ännu mer på munnen och iklädde sig omedelbart rollen som syndabock.
Det blev hennes fel, och det låg länge kvar, faktiskt många decennier, att familjen blev kvar i Sollentuna.
Så här i dagarna och betydligt tidigare än så kan man bara fantisera om vad som skulle blivit av. Om farsan sagt ja, tagit familjen ner till Rhodesia, vad hade hänt? Morsan kunde omöjligt ana eller förutse. Hon gick på magkänslan även om grunden var själva förflyttningen, rädslan för det okända.
Så här 52 år senare går det ju att reflektera och kanske ändå sörja över att äventyret aldrig blev av och samtidigt tacka Gud för att vi ändå blev kvar.

lördag 18 november 2017

Ren, ripa, orre, tjäder och massor därtill

Marja Thomasson Ek
Jag kom till Sollentuna 1962. Tjugo år senare startade en liten butik i ett hus i Norrviken, inte långt från stationen. Skylten ut mot vägen; Renprodukter.
I alla dessa år har jag kört förbi och bokstaverat Renprodukter och hört så mycket gott om service, om bredden på produkterna, om kvaliteten.
Något år, kan väl varit kanske för 20 år sedan, var jag bjuden på en riktig tjäder och orrfest. Makalöst gott med fet sås och gelé och rostade potatisar.
Fåglarna kom från Renprodukter.



Idag for vi förbi på Norrvikenleden och såg i hastigheten tända marschaller och en kåta på tomten framför huset.
Nu eller senare, tänkte vi och vände direkt vid brandstationen, körde tillbaka och det visade sig vara nyinvigning av butiken. Föräldrarna lämnar över till dottern Marja Thomasson Ek och hennes kompanjon Nils Torbjörn Nutti.

I kåtan serverades varm lingondricka och skavgryta. Renskav är ju som bekant från steken, men skavad ren är kött från lägg, nacke och bog. Mycket smak och förstärkt med trattisar, lök och viltbuljong.
August som är ett litet smaksnille (har perfekt gehör i smaken och exakt i musiken) sa med en gång: Köp hem minst ett kilo, det här vill jag ha till middag.



Massor av människor, idel bekanta och flera nya ansikten. En strålande stämning och inte minst ett fantastiskt utbud.
Lycklig, eftersom jag inser att jag inte blir bjuden på ripjakt eller annan fågeljakt i år heller, över att här fanns både snarad och skjuten ripa, och i samma frys orre och tjäder. Alltså, se upp nu därhemma, det vankas sånt som smakar fågel.

Nu köpte jag med mig en spicken renkorv och ett kilo skavat.

Förstår att jag efter alla dessa år gått miste om lite av äventyret. Detta ska fortsättningsvis bli min cup of tea.

(Det lyckligt lustiga i kråksången är ju att Kristina estmerar den här vilda maten mer än tamköttet på ICA, månne bero på hennes samiska gener?)

fredag 17 november 2017

Den engelska frukosten och konkursade alternativ



För några veckor sedan var jag några dagar i London. Träffade min gamle vän från min egen journalistiska barndom, Anders Mård. Vi hade inte setts på säkert 30 år, men när vi träffades uppe i Camden var det som om 30 år inte längre passerat.
Vi år frukost ihop. English breakfast på en sylta sen fortsatte hela dagen i ett promenerande i London.

Vad jag vill komma till är den här perfekta frukosten som öppnar samtal, som skapar gemenskap och som präglar en dag, ett nu.

Det är klart att en sådan här frukostering är alldeles för mäktig och energirik med sitt bröd, sin smörstekta svamp, sin feta fläskkorv (eller lamm) och baconen, ägget och sockersöta bönor (Heinz, en av världens äldsta, nu fortfarande levande, konserver).

I studentköket, 1978, då jag bodde stadigvarande i London var en av mina akademikamrater en syn för gudar när hon lagade mat (jag bodde enskilt, men var inte sällan på besök i studentvimlet bland vänner). Hon var minst sagt överviktig och målade jättemålningar av jordbruksredskap, traktorer, tröskor och annat, mångmeterhöga och metervida i olja.

Lyssna: 
Man tar cirka en och en halv deciliter frityrolja, värmer upp.
När det ryker lite på ytan och oljan rör på sig läggs bacon jämte en fet fläskkorv i.
Så, upp på tallrik när lagom brynt.
Samtidigt öppnas en hel burk bönor och värms försiktigt i kastrull.
Två äggs knäcks ner i stekfettet som nu alltså blivit smaksatt av bacon och fläskkorv. När kanterna på äggen blivit frasiga och gulan fortfarande är simmig jämte kransen av vitan tas de upp med stekspade och läggs på tallrik.
Öppna en påse Mothers Pride, industribakat vitt bröd med extra lång hållbarhet. Lägg två skivor i stekpannan så att brödet får trevlig färg och tills skivorna sugit upp allt fett. Lägg på tallrik.
Torka ur stekpannan så att den är ren till nästa morgon.
Lägg över minst fem matskedar HP-sås och lika stor del ekonomiketchup.
Ät, njut and be prepared for the day in the studio. På väg dit slinker man in och handlar ett scotch egg och en rejäl pork pie som mellanmål före lunch.



Ärligt talat vet jag inte om den här människan lever. Den här människans matvana bestod under mina två år i London, alla morgnar enligt uppgift, som rutin, som mantra; 365 morgnar x 2 år x 0,15 liter är 110 liter frityrolja. Har hon fortsatt sedan dess med samma matrutin så handlar det om över 2000 liter frityrolja.

Mitt eget kök på den tiden var utrustat med gasspis och en salamander. Morgonrutinerna till helgerna var magerstekt bacon (med vilket menas att man lägger bacon i en kall panna utan fett och sätter på lagom värme tills brynt) Samtidigt en lammkorv i salamandern, så bönorna i en kastrull. Inte varje morgon, men helger. Och så ett glas av mjölken, gold cap.

Hörrni, de där bönorna har dykt upp som alternativ i min svenska ICA butik och sedan några år. en och 55 billigare än Heinz. Köpte alternativet för några gånger sedan. En lite torrare smak på tomatsåsen, tunnare för att ine säga blaskigare. Bönorna, jodå en och annan hel fanns väl med men mest var det smetiga eller halva bönor eller delar av bönor, krämigt, men inte gott, påminde om originalet om man ansträngde sig.
Det slumpar sig inte bättre än att Heinz kontrakterat och köpt upp de bästa tomaterna i Europa, och de bästa bönorna, fångat upp bönder på kontrakt att leverera efter stränga kvalitetsnormer. När alternativen ska skapas i akt och mening att stjäla marknadsandelar med bondfångeri finns inte kvalitet att finna, kvalitetsbönor och kvalitetstomater är redan hamnade i kvalitetsburkarna.

Jo, jag menar för en och femtiofem säljer människor sin egenkärlek, sin smakkvalitet, sitt egetvärde.
"Ja inte var de som originalet, men de var i alla fall billigare"

torsdag 16 november 2017

Säg sej, det räcker


För en herrans massa år sedan reste jag till Bulandet i sällskap av Sven-Gunnar Svensson. Det var en av åtskilliga resor vi gjorde och Bulandet är den västligaste utpunkten i Norge. Från det lilla berget på ön flammade norska oljekällors facklor i horisonten och korsvägen med tre gatlys kallades centrum.

Ön har en filiteringsfabrik för sej. Och det är så vi är vana att få den. Som filé eller i bit, sällan färsk ostyckad.
Nu slumpade det sig inte bättre än att jag "snubblade över" en hel hög med hel sej för 25 kronor kilot!!!
Filéade, vände bitarna i mjöl och stekte med smör, salt nötigt brynt smör till och en liten ragu på brysselkål.



Huvud och ryggben gick till buljong. Blir väl fisksoppa eller nåt ikväll efter att jag fixad kvällsfika till 54 korister i Sollentuna Gosskör. August sjunger i kören och just den här repetitionstorsdagen är det hans föräldrars tur, dvs min, att ställa fram bröd, smör, ost, skinka, kaffe, saft, kakor och eftersom vi slank in på Martin o Servera i går kväll för att handla så blev det en står låda skumtomtar också - kören repeterar julgrejer!

Dagar som hjulen rullar odubbat och andra med punka



En sådan där morgon när det är krispigt, klart, kallt och blankis i backen.
Är alltid sen annars. Idag skulle det ske.
Kände hur det släppte i rondellerna i förrgår. Osäkert.
Det tar energi bara att besluta sig. Kånka hjulen från källaren, lasta in och allt det där. Skitigt!

Ackorderade och tänkte hastighet, rörelse och kostnad.
Några byter för 50 kronor styck, andra för en hundring och den som var närmast och ingen kö.
Satte mig i bilen på P-platsen 150 meter bort för att köra ner och lasta in dubbdäcken från källaren.
Gick trögt, knappt tog att svänga ut. 20 meter, ingen luft alls i vänster fram. Punka! Fan, inte det sista i sommarsvängen va?



Gick ner och tillbaka, Fick hämta ett dubbdäck och kånka uppför halkbacken till bilen och veva upp och skruva av. Skruva på. Drog snett, inte med muttrarna, men ryggen. Vridning, men inte ont direkt. Kom smygande, bestående. Dovt.



Lassade inte resten av däcken i den lilla bilen och av ren lathet ställde jag mig inte i däckbyteskön vid drive innen utan körde till det lite dyrare stället där fem däckbytare stod lediga och smällde på de tre resterande däcken på fem minuter för tre hundra spänn. Nu är det gjort! Och sommardäcken, ett med punktering, ligger staplade i källaren.

(Varför jag inte lät laga punkan? För att sommardäcken sett sitt!)


tisdag 14 november 2017

Du som inte läst den (Taxi 1251) Gör det, ladda ner som E-bok


Tiden flyger, Astrid Lindgren skulle fyllt 110 idag. Snart kommer Järnspisar, Hackekorv och Tabberas ut i ny omarbetad utgåva!



Den kunde ju kommit dagen till 'ära, men det är ett stort arbete att omstrukturera och fotolägga min succébok om mat och smak i Astrid Lindgrens värld. Så långt har vi kommit i alla fall att boken ska ut inom så kort tid som det går, 12 år efter första upplagan, men ständigt aktuell.



Idag skulle Astrid blivit 110 år. Jag fick förmånen att under förarbetet med boken träffa henne ett par gånger. Först resulterade det i ett "Tabberas" i Tidningen Vi och så småningom, dock fyra år efter Astrids bortgång, kom boken med 164 aktuella recept och väldigt mycket läsning om mat.

I väntan på den nya utgåvan finns de båda gamla utgåvorna ibland att hitta på Antikvariat på nätet.
Här finns också en del att läsa.