söndag 5 februari 2017

Christian Ljunggren är död. Han blev 75 år.



För två år sedan blev jag accepterad i Nicolai Kammarkör som han ledde sedan 40 år tillbaka.
Jag tyckte nog egentligen inte att jag platsade, men Christian sa att jag gjorde det och jag fick väl nöja mig med det, trots att jag inte sjungit i några som helst sammanhang på 38 år. Han bjöd mig på en makalös musikresa och en varm inbjudande vänskap.
Vi hade många beröringspunkter utöver kören. Gemensamma vänner, gemensamhet i konsten och journalistiken, i förmedlandet och berättarlust. Samtalen vi hade när vi kom åt var djupa, förmedlande och med kunskapsrespekt. Samtidigt var de så fyllda av skratt och glädje. Inte sällan gav vi varandra hintar om vad vi skulle kunna göra tillsammans, idéer för framtiden, inga omvälvande grejer utan bara små roliga äventyr.


Nu är allt aska, grått och tristare.
Igår, denna eländiga fjärde februari, nåddes vi av budet hemma på Lugnet att Christian lugnt och värdigt somnat in från sin elaka sjukdom. Vi som var så förberedda och ändå inte alls.
Idag, en småsnöig femte februari i grinigt väder samlades Nicolai Kammarkör utan Christian som dirigent, till att sjunga vid mässan i Slottskyrkan på Stockholms slott. Tungt, stillsamt och något vägledande i kyndelsmäss att rikta sig mot ljuset.
Oj vilken saknad, den som blev så smärtsamt påtaglig och oj så bra det lät, så tätt, så sammanhållet, så stillsamt tydligt, så mycket Christian. Alla sjöng mellan tårarna, i sorgen, i smärtan över Christians bortgång, ändå så vackert.


Nicolai Kammarkör har beslutat bestå.
Men jag kommer att sakna Christians varma leende, hans spirituella anekdoter, hans förstånd och hans lekfullhet i körarrangemangen. Inte minst för tenorerna, hans egen stämma såklart, skrev han in de där finuerligheterna som små spratt i helheten, ett gnissel och gnidande som blev så vackert när det löstes upp.

Vår bekantskap blev alldeles för kort. Jag undrar vad som kunde hänt om vi träffats den där tiden när jag gav upp sången. Kanske jag ändå hade fortsatt? Jo, tror det.

Nu ligger vi här hemma efter den smärtsamma söndagen och försöker att i möjligaste mån prata oss ur sorgen genom att minnas den stora glädjen  och samtidigt sända de varmaste tankar till Christians familj och närmaste.

Vi känner en stor saknad.


Tack Christian för att jag fått vara med.

torsdag 26 januari 2017

Stort GRATTIS till Björn Frantzén



Egentligen skulle jag kunna fylla det här inlägget med hur mycket text som helst, för det finns mängder att berätta och jag har en förhållandevis lång historia med mannen jag tänkte lyfta.
Han är alls inte obekant. Snarare en av världens främsta inom sitt område. Det är inte jag som säger det, det är både oberoende och beroende källor.



Alltså, det här är om vännen och "kollegan" Björn Frantzén som jag träffade första gången 1998 då han stormade in hos Christer Lingström på Edsbacka Krog och sa "Inga illusioner", "No Blunders". Han hade gjort praktik på Edsbacka och var nu tillbaka från Nico Ladenis på stjärnkrogen "Chez Nico at 90 Park Lane" i London. Det var då jag kände att i den där unga kocken med vissa kaxiga kanter så finns det så mycket ambition, så mycket driv, så många tankar, så lite sitta still och en gnutta överlägsenhet att man bara inte kan backa undan. Det var just där vi inledde våra samtal, där i köket på Edsbacka 1998 för 19 år sedan. Utslaget på alla dessa år, han var 21, så har vi ringt till varandra flera tusen gånger, aldrig har det känts besvärligt. Alltsedan den dagen på Edsbacka Krog för 19 år sedan har vi byggt upp en förtrolighet som bland annat innebär att vi kan säga vad vi tycker, sätta ner klackarna och klaga en del, men också att vi kan säga sådant som ingen annan får reda på.
Utåt sett märks vår relation bara genom kokböckerna som vi skrivit tillsammans. Känner mig så samspelt med honom nä vi sitter där och värderar och kläcker idéer, formar om, skriver för långt, kortar, sätter nya ord, bråkar om innebörd, mål, diskuterar ihop oss, omformulerar, ältar och till slut kommer fram med det där enkla, lite karga, fåordiga, men samtidigt löddrande av dofter och smaker, ord som det ligger hur mycket tankekraft som helst för att komma fram till, tid och energi men som framstår som så självklara och beskrivande.

Jag 25 år äldre. Det funkar. Han lyssnar. Jag lyssnar.

Utan Björn hade jag nog inte heller fått göra den gastronomiska resa som jag fått göra, inte förstått så mycket av sammanhangen, av balansen, av helheten.



Nu, idag, torsdagen den 26 januari, fyller han 40 år utan att han vill det, tror jag mig veta. Kommer ihåg själv, det var väl inte så kul egentligen, kändes som en påtvingad mognad, vuxenhet. Det var roligare före allvaret som 40 åring. Men jag kan väl säga så här att mothåller man, låter det bli lite gnissel och frottage  så är det okej. Om inte annat så vänjer man sig.

Hörredu Björn. GRATTIS

söndag 8 januari 2017

Skulle väl bloggat, men orken tryter ibland. Nu fick jag energikick på TFE


En blogg måste uppdateras annars faller den oroväckande snabbt i besöksfrekvens. Har haft tillfällen när min blogg bevistats av lika många som en mindre veckotidning eller landsortstidning. Nu, sedan i höstas har det inte varit så. Bilden nedan, eller snarare rubriken drog till sig en rad porrsurfare...allt kött är hö...?

Nu till dagens väsentlighet. Åkte in med familjen till TFE. Och jag vet att ambitionsnivån höjts med flera snäpp, men att det skulle bli så här bra anade jag inte ens. Genierna Björn Frantzén och hans matstudiolabbande Victor Westerlind lyfter TFE till en tydlig signerad samhörighet mellan Hongkong, Lilla Nygatan (nästa anhalt Klara Norra Kyrkogata) och Mälartorget 15.
Ostronet med en liten honnör åt Stephen Harris på Seasalter sportsbar är gräddigt och kryddigt utan att behöva ge avkall på ostron som ostron, de små macaronerna med apelsinsylt och vispad anklever och bakade på morot herrejisses. Gougeres som små luftiga smakrika bollar.

Så där ja, en morotssoppa, ganska så tunn, men har aldrig gillat morotssoppa. Den här gillade jag, späckad med smaker som bollade runt en lång stund.
Två torsk Rossini, en fish&chips, en anka och en Ibericogris med tryffel. Sådär ja', nu kom det in. Rikligt, vackert och torsken var i det närmaste perfekt kokt med spänstiga lameller och en smak som bara studsade till. Hade aldrig trott att anklever skulle kunna rocka så häftigt med torsk och tryffel. Lovisa var lyrisk över sin gris och CK nästan tårögd över sin anka mens August mest rutinerad åt varenda smul av sin friterade torsk med remoulade. Alla tog vi en Eaton mess på vinteräpplen. Hurra så gott.
Spring dit gott folk. Omedelbart!

Antingen är jag svältfödd på just det här extra, har varit tunnsått med extravagancia annat än egna tillagningar hemma, eller så är det så här förbaskat bra. Och det är det!

torsdag 20 oktober 2016

Meat curtains - hela huset fylls av köttets lust


Man undrar hur många träffar internationell som man får på det första två orden i rubriken, och för de andra också för övrigt.
Men här handlar det om att torka kött till morgonkvällens familjemiddag, eller kanske lördagens.


Jag har suttit i Laos djungler i små byar och ätit torkad fisk och torkat kött och haft starka såser att doppa det i tillsammans med dill och andra örter. Allt sammanbundet av en kletigt liten boll kladdris (eller klibbris eller kaonieuw, kärt barn får många namn).

Gemensamt för det hela är att det måste förberedas dagen innan. Riset ska blötläggas, köttet skäras och marineras och sedan torkas över natten.
(Just i ögonblicket har jag flera lagahemmaprojekt av långsiktigt slag. Sedan i söndags kväll står bland annat en bunke på 72 graders värme, om ett kvarts kilo finskuren tobak på fermentering till snus. Har redan börjat nallat av det ett par dosor och det är en sann fröjd att stoppa i sig en ljummen, väldoftande, fuktig, tobaksstinn pris.)


Jag kör biff som köttgardiner i ugnen just nu. Skär biffen i så tunna skivor som det går, äh lite tjockare förresten. Lägg i en bunke och dränk med lika delar kikkoman och fisksås, blanda ordentligt utan att de tunna köttgardinerna går sönder. Låt stå under dagen och häng sedan på tork på ugnens grillgaller. Ställ en plåt med ugnspapper under som droppskydd. Ställ ugnen på 60 grader och håll luckan öppen med en träslev.



Blötlägg samtidigt kladdriset i en bunke. Täck med vatten och plasta bunken.
Nu på morgonkvisten är det dags att plocka ut köttet och lägga att svalna på papper. Vira in i smörgåspapper och spar under dagen i rumstemperatur.
en dryg timme för middagstid slår jag av riset i en handduk i ett såll. Koka upp vatten i en kastrull och lägg sållet över kastrullöppningen. Vik över handduken och lägg på lock. Efter 20 minuter ska riset vändas. Akta fingrarna, det är skållheta vattenångor och ett skållhett ris. Vänd och kör tills riset är kladdigt och utan kärna men fortfarande har bitighet i konsistensen.

Rör ihop lite heta röror. Jag gillar att toppa riset i en torr röra av rostad krossad chili, lime och fisksås.









Flottigt, saltigt, kryddigt, gott och inbjudande med brynta smöret. Råstekt potatis en tidig passion!



Va fan, den är ju nästan helt bortglömt och serveras bara in emellanom till Cœur de filet provençale och då lite vidbränt torraktig och blötsunkig i mitten.
Ändå har den där "Cœeren" satt bestående minnen i mig och jag har lagat den ett oändligt antal gånger själv. Hemma i föräldrahemmet var det farsan som bjöd till bords ibland till söndagar och då var det finare grejer som oxfilén med smör, vitlök, persilja och potatis. Eller hökarpanna efter Tore Wretman eller som Bullen tillredde den.

Mitt allra första minne av råstekt potatis med brynt smör som krydda jämte salt var vid den gigantiska spisen i köket på Järnvägsrestaurangen i Norrköping, som på den tiden (50-tal) drevs av min morsas faster Maja Hallendorff. Blundar jag kan jag känna glödheta värmen från gjutjärnsspisen och så självfallet doften av det brynta smöret och råstekta potatisen i tärningar. Märkligt hur sånt här sätter outplånliga spår.

Idag till lunchen efter långpromenad med Assar som numer går under namnet "Riddar blåskägg" efter att ha massakrerat en kulspetspenna i morse, hittade jag två ganska stora fasta potatisar som låg och skräpate som kvarblivor i kylens gönsakslåda. Skar den i halv-på-halv centimeters bitar. Först olja i restaurangpannan, hettade upp och så i med potatisen. Skar under tiden fint en halv gul lök. Stekte två hamburgerskivor, riggade en vitlöksstark dressing, rev parmesan, rörde i potatispannan, drog två stora flak av isbergssalladen.
I med löken och en rejäl klick smör, salta och rör runt potatisen som nu redan blivit så gott som genomstekt och bara ska ta smak av sötman från löken och nötigtheten av smöret.

Sådär ja, lägg upp, potatis och salladsbladen som fulls av hamburgare med dressing emellan, på med hemkörd ketchup och massor av nyriven parmesan, små gurkor är gott över. En inte sådär jättenyttig lunch, men man står sig på den och råstekt potatis är inihelvete gott!


fredag 14 oktober 2016

Erland Cullberg Park, en liten tyst oas i Tureberg

Hit skulle Erland säkert gått och satt sig minst en gång om dagen. Erland Cullberg Park.
Igår fick jag förtroendet att säga några ord vid invigningen där bakom Sollentunavägens nya hyreshus, Nytorpsvägens förlängning ner mot Ängsvägen. En ganska oansenlig liten trekant med EU-godkända lekgrejer för barn.


Johan Cullberg, jag själv, Thomas Ardenfors och Staffan Cullberg.

Nu är det ju inte alla som ens visste om att parken skulle invigas. Det är för er det här inlägget skrivs.
Någon bad mig lägga ut min ord, bokstavligen och som skriven text på bloggen. Så, här är mitt tal till vännen Erland:

Äntligen.
Det här har jag vänta på länge...
...och jag tror, eller snarare förstår att även Erland i sin himmel tyckt att det tagit alldeles för lång tid..
Nu får han sin park. Äntligen!

Jag vill väl egentligen inte slå mig för bröstet så här på Erlands dag i Sollentuna, men det var faktiskt jag som fick hit honom.

Nu tänker jag berätta hur det gick till, vare sig ni vill eller inte:

Vi träffades första gångerna för över 40 år sedan på en gata i Sigtuna utanför Galleri Trekanten som det hette då och jag hade varit där bara för jag ville se bra måleri, vilket var lika ovanligt då som nu.

Han var grinig och vädret var grinigt och han stod ut med mig i tre minuter högst, innan han pratade om något från det blå.
Så där var det sedan genom åren, vi träffades lite då och då och av och till. Tre minuter, det är ungefär samma slags snuttifiering som nyhetskanalerna ägnar sig åt för att få människor att stå ut. Tre minuter var det som Erland höll ut för att stå ut med alla sina inre demoner som kämpade mot allt trevligt på utsidan.

En dag ringde telefonen i min ateljé på Sänkhagsvägen i Häggvik. Det var Erland. Han befann sig i Enköpingstrakten.
-Kan jag få måla i din ateljé, frågade han.
Visst svarade jag som i dagarna skulle till Falun och konstgrafiska verkstaden för några år.
-Går det att bo där?
Hjälpligt svarade jag.
Så var det och så fick det bli efter diverse turer. Han hyrde ateljén  i andra hand och blev Sollentunabo.

Det var ju inte helt problemfritt om man säger så. Folk i trappuppgången fick karmosinröda trösklar, veronesergröna köksgolv och koboltblå parketter. Erlands färger liksom smittade av sig. Inte alla tyckte det var vackert, men det fungerade, ”Mest för jag är så genialisk”, sa han till mig.

Så blev han alltså Sollentunabo och fick så småningom ateljé i Edsberg och bostad i Norrviken.

Jag märkte att hur alla människor tog honom till sig, visste vem han var, den där målaren som alltid bar för tunna kläder om vintern, var blå i håret, gick kippskodd och doftade konst av oljefärg. Han blev Sollentunabo i själen och bland människor.

Sa jag grinigt väder, inledningsvis?
Ja det gjorde jag.
Det var titeln på en fantastisk målning av Erland. Jag skulle vilja säga att det var en titel på hela Erland, han var väldigt mycket det där griniga vädret inombords och inte sällan utåtriktat med vilket menas att vår långa vänskap och relation alls inte var någon rosengång. Han ringde ibland på nätterna, jagad av sitt inre och var inte helt lätt att tas med, men det funkade, för bakom det där fanns en sårbarhet, en sprödhet, en komplicerad sammansatt människa med ett ständigt malande, ett malande som han kallade ”handens längtan efter vitalitet” och som han förtydligade med att säga ”Kalla det gärna en strävan efter fullkomlighet”.
Det var lätt att bli kär i alla dessa förklaringar. Som den om varför han målar: ”Någon måste ju sikta mot fullkomlighet i allt detta helvete. Det är därför jag målar, det är längtan. Det är genitavlor, men tyvärr har Ingmar Bergman tagit patent på genialitet så jag får väl vänta ett tag och fortsätta måla min egen ångest och min egen smärta.

Äntligen och i grinigt väder, helt perfekt, får Erland sin egen park i Sollentuna och jag är så väldigt glad över detta tilltag.
Det går aldrig aldrig att göra sig till tolk för Erland och våga gissa vad han själv exakt skulle säga en dag som det här, förmodligen något helt oväntat som när vi målade ihop en gång i ateljén och hans pensel för ett ögonblick kom att dansa till över till min bild och han konstaterade: ”Nu fick du en bit av det dyrbara flämtet”
Nu har sollentuna fått en bit av det dyrbara flämtet, inte som penselstreck utan som park.
Tack







onsdag 28 september 2016

Mycket trädgård, lite mat och svart trumpetsvamp


Så här är det att på vår tomt växer svart trumpet. Vegetationskarterargeniet och biologen Tommy Löfgren och jag gick runt i skogsdelen och så säger han att "det här är en typisk biotop för svart trumpet." Jag tittar ner och urskiljer genast en matta av denna det perfekta alternativet till "svensk tryffel". Så går det till att plocka svamp - man tittar sig runt och ser förutsättningarna, sedan tittar man ner och ser att man haft rätt.
Det blev en liten carbonara utan fläsk (ja, motsägelsefullt, men fläsket byttes ut mot de spänstiga svamparna).




Så då så! 
Blev det en häftig köksträdgård. Häftigare än jag vågat hoppas på för att vara första året. Pumporna är feta och präktiga, tefatssquashen är fantastisk och håller sig tills de är lagom att sylta till höstens viltstekar och "gamebirds", ger det där perfekta syrliga tillägget och är inte så bitig som syltad pumpa. Den sistnämnda rostar vi i ugn och gör ett mos av som vi fryser in. Utmärkt att blanda i potatismoset eller använda i vintersopporna.







Kvar finns också vitbeta, rödbeta, cirkelbeta och gulbeta, brysselkål, rester av brockoli, frilandsgurkor, majs (gått skitdåligt), tobak (ska torkas snart på en av vindarna) grönkål och palmkål (får stå kvar och fajtas med den första snön och frosten, men har redan blivit skattad.) Kvar också ett spann mandelpotatis som åker ner i jordkällaren som sättpotatis till nästa år. Vitlöken redan i jorden. Blir det lite längre höst, eller ännu längre, så sår jag nog palsternackor i odlingslåda och täcker med ensilage och möjligen också morötter (får se).
Utanför på de 52 hektaren åker är det stubb kvar och sprutat mot konkurrerande växtlighet. Nu hoppas vi på vårsådd av lin, men däröver råder bara dagspris och bonden Mats. (kan ju bli tråkärter också)








Lite gravad röding går alltid ner till trädgårdens gröna, liksom...

...ett och annat blötdjur.