torsdag 20 oktober 2016

Meat curtains - hela huset fylls av köttets lust


Man undrar hur många träffar internationell som man får på det första två orden i rubriken, och för de andra också för övrigt.
Men här handlar det om att torka kött till morgonkvällens familjemiddag, eller kanske lördagens.


Jag har suttit i Laos djungler i små byar och ätit torkad fisk och torkat kött och haft starka såser att doppa det i tillsammans med dill och andra örter. Allt sammanbundet av en kletigt liten boll kladdris (eller klibbris eller kaonieuw, kärt barn får många namn).

Gemensamt för det hela är att det måste förberedas dagen innan. Riset ska blötläggas, köttet skäras och marineras och sedan torkas över natten.
(Just i ögonblicket har jag flera lagahemmaprojekt av långsiktigt slag. Sedan i söndags kväll står bland annat en bunke på 72 graders värme, om ett kvarts kilo finskuren tobak på fermentering till snus. Har redan börjat nallat av det ett par dosor och det är en sann fröjd att stoppa i sig en ljummen, väldoftande, fuktig, tobaksstinn pris.)


Jag kör biff som köttgardiner i ugnen just nu. Skär biffen i så tunna skivor som det går, äh lite tjockare förresten. Lägg i en bunke och dränk med lika delar kikkoman och fisksås, blanda ordentligt utan att de tunna köttgardinerna går sönder. Låt stå under dagen och häng sedan på tork på ugnens grillgaller. Ställ en plåt med ugnspapper under som droppskydd. Ställ ugnen på 60 grader och håll luckan öppen med en träslev.



Blötlägg samtidigt kladdriset i en bunke. Täck med vatten och plasta bunken.
Nu på morgonkvisten är det dags att plocka ut köttet och lägga att svalna på papper. Vira in i smörgåspapper och spar under dagen i rumstemperatur.
en dryg timme för middagstid slår jag av riset i en handduk i ett såll. Koka upp vatten i en kastrull och lägg sållet över kastrullöppningen. Vik över handduken och lägg på lock. Efter 20 minuter ska riset vändas. Akta fingrarna, det är skållheta vattenångor och ett skållhett ris. Vänd och kör tills riset är kladdigt och utan kärna men fortfarande har bitighet i konsistensen.

Rör ihop lite heta röror. Jag gillar att toppa riset i en torr röra av rostad krossad chili, lime och fisksås.









Flottigt, saltigt, kryddigt, gott och inbjudande med brynta smöret. Råstekt potatis en tidig passion!



Va fan, den är ju nästan helt bortglömt och serveras bara in emellanom till Cœur de filet provençale och då lite vidbränt torraktig och blötsunkig i mitten.
Ändå har den där "Cœeren" satt bestående minnen i mig och jag har lagat den ett oändligt antal gånger själv. Hemma i föräldrahemmet var det farsan som bjöd till bords ibland till söndagar och då var det finare grejer som oxfilén med smör, vitlök, persilja och potatis. Eller hökarpanna efter Tore Wretman eller som Bullen tillredde den.

Mitt allra första minne av råstekt potatis med brynt smör som krydda jämte salt var vid den gigantiska spisen i köket på Järnvägsrestaurangen i Norrköping, som på den tiden (50-tal) drevs av min morsas faster Maja Hallendorff. Blundar jag kan jag känna glödheta värmen från gjutjärnsspisen och så självfallet doften av det brynta smöret och råstekta potatisen i tärningar. Märkligt hur sånt här sätter outplånliga spår.

Idag till lunchen efter långpromenad med Assar som numer går under namnet "Riddar blåskägg" efter att ha massakrerat en kulspetspenna i morse, hittade jag två ganska stora fasta potatisar som låg och skräpate som kvarblivor i kylens gönsakslåda. Skar den i halv-på-halv centimeters bitar. Först olja i restaurangpannan, hettade upp och så i med potatisen. Skar under tiden fint en halv gul lök. Stekte två hamburgerskivor, riggade en vitlöksstark dressing, rev parmesan, rörde i potatispannan, drog två stora flak av isbergssalladen.
I med löken och en rejäl klick smör, salta och rör runt potatisen som nu redan blivit så gott som genomstekt och bara ska ta smak av sötman från löken och nötigtheten av smöret.

Sådär ja, lägg upp, potatis och salladsbladen som fulls av hamburgare med dressing emellan, på med hemkörd ketchup och massor av nyriven parmesan, små gurkor är gott över. En inte sådär jättenyttig lunch, men man står sig på den och råstekt potatis är inihelvete gott!


fredag 14 oktober 2016

Erland Cullberg Park, en liten tyst oas i Tureberg

Hit skulle Erland säkert gått och satt sig minst en gång om dagen. Erland Cullberg Park.
Igår fick jag förtroendet att säga några ord vid invigningen där bakom Sollentunavägens nya hyreshus, Nytorpsvägens förlängning ner mot Ängsvägen. En ganska oansenlig liten trekant med EU-godkända lekgrejer för barn.


Johan Cullberg, jag själv, Thomas Ardenfors och Staffan Cullberg.

Nu är det ju inte alla som ens visste om att parken skulle invigas. Det är för er det här inlägget skrivs.
Någon bad mig lägga ut min ord, bokstavligen och som skriven text på bloggen. Så, här är mitt tal till vännen Erland:

Äntligen.
Det här har jag vänta på länge...
...och jag tror, eller snarare förstår att även Erland i sin himmel tyckt att det tagit alldeles för lång tid..
Nu får han sin park. Äntligen!

Jag vill väl egentligen inte slå mig för bröstet så här på Erlands dag i Sollentuna, men det var faktiskt jag som fick hit honom.

Nu tänker jag berätta hur det gick till, vare sig ni vill eller inte:

Vi träffades första gångerna för över 40 år sedan på en gata i Sigtuna utanför Galleri Trekanten som det hette då och jag hade varit där bara för jag ville se bra måleri, vilket var lika ovanligt då som nu.

Han var grinig och vädret var grinigt och han stod ut med mig i tre minuter högst, innan han pratade om något från det blå.
Så där var det sedan genom åren, vi träffades lite då och då och av och till. Tre minuter, det är ungefär samma slags snuttifiering som nyhetskanalerna ägnar sig åt för att få människor att stå ut. Tre minuter var det som Erland höll ut för att stå ut med alla sina inre demoner som kämpade mot allt trevligt på utsidan.

En dag ringde telefonen i min ateljé på Sänkhagsvägen i Häggvik. Det var Erland. Han befann sig i Enköpingstrakten.
-Kan jag få måla i din ateljé, frågade han.
Visst svarade jag som i dagarna skulle till Falun och konstgrafiska verkstaden för några år.
-Går det att bo där?
Hjälpligt svarade jag.
Så var det och så fick det bli efter diverse turer. Han hyrde ateljén  i andra hand och blev Sollentunabo.

Det var ju inte helt problemfritt om man säger så. Folk i trappuppgången fick karmosinröda trösklar, veronesergröna köksgolv och koboltblå parketter. Erlands färger liksom smittade av sig. Inte alla tyckte det var vackert, men det fungerade, ”Mest för jag är så genialisk”, sa han till mig.

Så blev han alltså Sollentunabo och fick så småningom ateljé i Edsberg och bostad i Norrviken.

Jag märkte att hur alla människor tog honom till sig, visste vem han var, den där målaren som alltid bar för tunna kläder om vintern, var blå i håret, gick kippskodd och doftade konst av oljefärg. Han blev Sollentunabo i själen och bland människor.

Sa jag grinigt väder, inledningsvis?
Ja det gjorde jag.
Det var titeln på en fantastisk målning av Erland. Jag skulle vilja säga att det var en titel på hela Erland, han var väldigt mycket det där griniga vädret inombords och inte sällan utåtriktat med vilket menas att vår långa vänskap och relation alls inte var någon rosengång. Han ringde ibland på nätterna, jagad av sitt inre och var inte helt lätt att tas med, men det funkade, för bakom det där fanns en sårbarhet, en sprödhet, en komplicerad sammansatt människa med ett ständigt malande, ett malande som han kallade ”handens längtan efter vitalitet” och som han förtydligade med att säga ”Kalla det gärna en strävan efter fullkomlighet”.
Det var lätt att bli kär i alla dessa förklaringar. Som den om varför han målar: ”Någon måste ju sikta mot fullkomlighet i allt detta helvete. Det är därför jag målar, det är längtan. Det är genitavlor, men tyvärr har Ingmar Bergman tagit patent på genialitet så jag får väl vänta ett tag och fortsätta måla min egen ångest och min egen smärta.

Äntligen och i grinigt väder, helt perfekt, får Erland sin egen park i Sollentuna och jag är så väldigt glad över detta tilltag.
Det går aldrig aldrig att göra sig till tolk för Erland och våga gissa vad han själv exakt skulle säga en dag som det här, förmodligen något helt oväntat som när vi målade ihop en gång i ateljén och hans pensel för ett ögonblick kom att dansa till över till min bild och han konstaterade: ”Nu fick du en bit av det dyrbara flämtet”
Nu har sollentuna fått en bit av det dyrbara flämtet, inte som penselstreck utan som park.
Tack







onsdag 28 september 2016

Mycket trädgård, lite mat och svart trumpetsvamp


Så här är det att på vår tomt växer svart trumpet. Vegetationskarterargeniet och biologen Tommy Löfgren och jag gick runt i skogsdelen och så säger han att "det här är en typisk biotop för svart trumpet." Jag tittar ner och urskiljer genast en matta av denna det perfekta alternativet till "svensk tryffel". Så går det till att plocka svamp - man tittar sig runt och ser förutsättningarna, sedan tittar man ner och ser att man haft rätt.
Det blev en liten carbonara utan fläsk (ja, motsägelsefullt, men fläsket byttes ut mot de spänstiga svamparna).




Så då så! 
Blev det en häftig köksträdgård. Häftigare än jag vågat hoppas på för att vara första året. Pumporna är feta och präktiga, tefatssquashen är fantastisk och håller sig tills de är lagom att sylta till höstens viltstekar och "gamebirds", ger det där perfekta syrliga tillägget och är inte så bitig som syltad pumpa. Den sistnämnda rostar vi i ugn och gör ett mos av som vi fryser in. Utmärkt att blanda i potatismoset eller använda i vintersopporna.







Kvar finns också vitbeta, rödbeta, cirkelbeta och gulbeta, brysselkål, rester av brockoli, frilandsgurkor, majs (gått skitdåligt), tobak (ska torkas snart på en av vindarna) grönkål och palmkål (får stå kvar och fajtas med den första snön och frosten, men har redan blivit skattad.) Kvar också ett spann mandelpotatis som åker ner i jordkällaren som sättpotatis till nästa år. Vitlöken redan i jorden. Blir det lite längre höst, eller ännu längre, så sår jag nog palsternackor i odlingslåda och täcker med ensilage och möjligen också morötter (får se).
Utanför på de 52 hektaren åker är det stubb kvar och sprutat mot konkurrerande växtlighet. Nu hoppas vi på vårsådd av lin, men däröver råder bara dagspris och bonden Mats. (kan ju bli tråkärter också)








Lite gravad röding går alltid ner till trädgårdens gröna, liksom...

...ett och annat blötdjur.











söndag 18 september 2016

50 blommande solrosor, prydnadspumpa och massor av aster




Älskar astrarna som såddes i arpil/maj och som blommar först nu.
Skönheten hos krusig grönkål eller blåsvart palmkål. De vaxiga gula bönorna, de rödaste rödbetor och den vackraste brockolin. Allt i ära i en köksträdgård, men jag försöker också få den blomstrande med ömsom låga och ömsom höga blommor. Det lockar inte bara fjärilar och bin till odlingen utan bidrar också till väldigt lust för ögat. Nyttoväxterna är sköna i sig, men med blommor runt om dem ser man öven skönheten i det övriga.


Krasse, ringblommor gurkört, blommor till maten


lördag 10 september 2016

Vi fick främmande



Försöker få mina barn att förstå uttrycket, att vi fått främmande. Så sa vi alltid förr, sen blev det gäster eller besök några tiotal år och nu vete fan vad man säger egentligen.
Hursom så var främmat efterläntat, Eva Sjöstrand och Henrik Wallenius, några av min äldsta vänner, nu också vänner till Kristina. I åratal, vi träffades när jag jobbade på Gotlands Tidningar 1978, har jag varit en välkommen och inte sällan övernattande gäst hemma i deras fantastiska Visbylägenhet. Jag har fått förmånen att följa med på hela barnaresan och kärriärsresan och alla andra resor i livet.



Nu satt vi där igår kväll äntligen hemma hos oss på Lugnet och pratade och pratade och åt och åt igen och pratade ännu mer. Musiken, journalistiken, radio, kulturen, måleriet, berättandet, böckerna, kärleken...det mesta har vi gemensamt och när vi träffas är det märkbart otyst. Förvisso blandat med en del nostalgi, men jag menar, det är väl inte så konstigt efter 38 års vänskapsrelation.

Eva och jag har dessutom  samma bokformgivare, Christer Jonson som gjort tre av mina böcker och har en ytterligare i pipelinen som kommer i februari. Samarbetet med Eva har resulterat i en hel serie makalöst vackra och berättande gotlandica, böcker som jag alltid har liggande på nattygsbordet.



Så här blev det att vi inledde kvällen med en bondbönssoppa på hönsbuljong med friterade små rödlöksringar och ett uns lakrits. Bönorna självfallet jämte löken från trädgården.

Så hade jag preppat för varmrätten, en ljummer sallad med allt från köksträdgården, småskuren mandelpotatis, små gröna blad, ärtor, mangold och hårt chipsbakad grönkål och palmkål, kokta och något picklade cirkelbetor, kokta och skivade gulbetor, ringblomma, krasseblommor och gurkört. Efter uppläggning överöst med brynt smör.



Från Bengt Valentinsson, en annan gammal kär vän på Gotland, tidigare kulturchef på Gotlands Tidningar, fick jag  råbocksstekar för en tid sedan. Skjutna på norra Gotland. Nu fick den sista tillagas i stekgrytan, först marinerad i fyra timmar i lita olja, ostronsås, svartpeppar, chilli och rödvin, sedan brynt och överöst med marinaden jämte ytterligare rödvin och så brässad upp til 63 graders innetemp och på lågvärme i två timmar. Sedan fick steken ligga kvar och svalna i spadet. Lyfte upp steken och reducerade spadet med hårdkokning tills några deciliter återstod. I med vispgrädde och när det blev varmt toppredde jag och slängde i 400 gram gula kantareller, plockade av ytterligare en ällgammal vän från Sollentuna Tommy Löfgren (vi har känt varandra sedan 1962, Herregud det 54 år!). Sådär jag såsen klar, allt klart, det är serverat.



Avslutningsvis och utan att det märktes bakade Kristina en helt underbart god smulpaj på gårdens björnbär, de dignar verkligen från busken på husknuten, stora, saftiga, söta och solmogna.



I morse lyssnade vi på P2 med Eva som musikciceron. Tre timmar till frukostering på Lugnet. Kan man ha det bättre med vänner...tror inte det! Tack för att ni kom och förgyllde vår helg.