Äntligen och överraskande nog på Willys, Tabasco i storformat

Hemma hos oss går det åt en hel del Tabasco. Inte minst till ägg och ostron. Skamligt å det sistnämnda säger en del men hos mig finns fyra ostronalternativ, (1) raw - alltså slurp in med läckerheten utan trams , (2) med klassisk schalottenlöksvinegrätt (3) med några droppar grillad citron och så (4) med några droppar Tabasco. På ett gäng av dussinet har jag fyra med Tabasco och detta allt sedan jag var gäst hemma hos familjen McIlhenny på Avery Island.

I alla fall och oavsett ostron så har Tabasco varit följeslagare i decennier - nästan allt kan spetsas och förhöjas allt från grytan till en Virgin Mary.

Problemet har dock varit att de små flaskorna (jo det finns ännu mindre, nämligen pyttesmå som jag är lite stolt över att ha fått från en som jobbar på fabriken - några flaskor avsedda för presidentskapet och med presidentens sigill) som tar slut så himla fort. Länge har jag efterlyst storköksflaskorna, men varit för lat för att åka till Martin och Servera att införskaffa. 

Plötsligt händer det, Willys!

Bravo!

Bonusläsning om de feta amerikanska till Rockefeller HÄR!

Men, inte för matens skull, blott för den parisiska atmosfären; Bouillon Chartier i Montmartre

Vi travade på rejält i Paris och hamnade till slut på Boullon Chartier, en klassisk pariskrog med kypare som kan memorera tre fyragästers bord och sedan se till att maten levereras rätt utan onödiga frågor om vem som ska ha vad. Maten är alls inte märkvärdig men ändå prisvärd om man lägger till den fantastiska miljön. Parisisk njutning och skönt för benen att det finns sådana här ställen att rasta på. 

Man kan ju inte sluta bara sådär abrupt

För länge sedan, när jag var i Lyon (en av många) gick jag i hallen, egentligen bara gör att titta, njuta, provsmaka, äta, dofta och bli full av avund.

En bekant figur smyger upp vid min sida och hälsar.

Några dagar tidigare har jag blivit presenterad för honom när jag var på hans krog och åt tillsammans med hans svenske goda kamrat och min gastronomiske vän, Sven-Gunnar Svensson.

Där stod han och började prata med mig helt solitärt, Paul Bocuse. Han bad mig följa med för han hade något att visa. In genom en smal dörr, upp för en lika smal trappa och in en liten smal matsal och fram till ett smalt bord fyllt av mognade ostar, därtill tempererade till perfektion. 

Han lyfte upp en som låg i en liten glaserad keramikbytta. Han hade ett inre leende bakom den myndiga profilen. Så tog han en sked, stack ner den i osten genom den lite skinnigt torra ytan och ner i en lös men ändå trögt rinnig, underbart doftande kräm. Han gav mig skeden och jag stoppade osttuggan i munnen och hela jag uppfylldes av både förvåning och njutning. Förvåning över att så lite kan smaka så mycket och glädje över att stå där och i stort sett bli matat av Paul Bocuse som samtidigt stod och pratade mig salig över "sin" Saint Marcellin.

Behöver jag understryka att just den här osten alltsedan dess tillhör mina absoluta favoriter. (Den som följer länken kommer att få en ytterligare beskrivning av mina absoluta favoriter. Här står det att St Felicienen är bättre än Marcellin vilket jag alltså tyckte då. Nej det finne vare sig bättre eller sämre i den klassen. Lika bra men lika annorlunda trots gemensamma nämnare)

Igår satt vi med resdammet kvar och njöt några ostron, en fiskpaté och en saint Marcellin. Övergången från en månad i Grez sur Loing till för den delen en spännande vardag hemma får inte ske för abrupt. Njutningen får fortsätta, alla dagar ska vara en fest. Gärna då med franska förtecken.

Med oss hem har vi bland mycket annat en Charolais, en ny bekantskap som säkert blir en lika stor favvis som St Marcellinen. Och för att förlänga bara njutning så åker jag in till stan endera dagen för fyra-femårslagrad svensk hårdost att ha till kaffet eller vårt kvällste(!!) En helt utsökt kombo, 60 månaders lagrad Herrgård! Jo, vi kan här hemma också.

Sista dagen i Grez med extremt bra bröd från bagaren och bad med Kicki (eller snarare bara hon som badar)

 

Njuter fullständigt av alla de ostar som gjorde det omöjligt att styra landet.

Trekanten en Brie från Meaux, den runda en getost från Charolais 

Charles de Gaulles dilemma - allas njutning. Han fick frågan om att leda Frankrike och lär ha svarat: "Hur kan man förväntas styra ett land med 246 sorters ostar"

Jag har skrivit någonstans om gudarnas ost. Låt mig omformulera mig och ge ett bredare perspektiv på ostarna. Den här månaden i Grez sur Loing har jag fått förmånen att botanisera bland ostar från gudarna, sådana som väcker de allra starkaste känslor oavsett om det är en enkel sotad getost, en ordinär brie de meaux eller en Charolais med l'appellation d'origine från AOC.

Den senare på råmjölk från get. Jag ger mig inte in på att beskriva hur den smakar, men om jag menar att den "beter" sig i både mun, minne och stannar kvar länge räcker det. Bryter små bitar av den lokala bagarens brioche och lite lokalt smör med havssalt till, Otroligt!

Förväntan lika stor idag som igår och för i morgon - getost till frukost

Om bara en liten liten stund ska jag gå över gatan till bageriet och köpa ett fortfarande varmt bröd. 

Handlade ostar för en mindre förmögenhet  i en ostbutik i Fontainebleau med tillnamnet "terroir", fatta att det inte kan bli bättre.

Igår kväll tog jag ut en sotad getost från kylen och som doftar som i ett mjölkrum i en ladugård från förr, mild söt med ett getsting!

Snart skär vi upp den och trycker in skivor i smörad baguette, svart kaffe och njutning. Har eoner av tid att vara i ateljén därefter. Lite skitväder idag så det passar.

Så förflyter våra dagar med lust, mat, arbete och Ricard

Det där dagliga utanför ateljén i solen

En så stor lust till arbete och en sådan våldsam kärlek till ateljén bilderna och K. Stilla som Loings vatten flyter under bron, den alla som är här ska, bara SKA, går dagarna.

Om morgonen kommer K med frukost som vi äter utanför ateljén i solen, fortfarande varma baguetter och smörade med rikligt av ankpaté eller någon ost som ät himmelsk.

Fontainebleau idag vid pass 16, en kaffe till mig och en Ricard till K.

Kanske vi gör en utflykt senare, till Nemour eller Fontainebleau för en kaffe till mig och som idag en Ricard till K. En crepe med vispad grädde och choklad. Riktade in oss på en anka eller grodlår idag, men vi var för tidiga i stan och orkade inte vänta, fick bli en burgare istället - ibland händer det att vi också äter sådan mat här i Grez.

Besökare i min ateljé som var frågvisa om mina pasteller

I söndags var det den där typen av Konstronda i hela Grez, hängde vepor utanför vart och varannat hus vilket i viss mån vittnar om vilken kulturby det här är och självfallet var Chevillon också öppet för besökare som vällde in i strid ström. Personligen tycker jag ju sådant här är ganska jobbigt och ännu jobbigare blir det ju att stå där med stapplig franska och förklara sina bilder. Mest jobbigt för att en av månadens begränsat antal dagar försvinner. 

Har nog aldrig känt en så stor kust till arbete i ateljén och sååå viktigt för mig att K är med här också i vår samtida vila eller som Strindberg skrev: "Kommen hit lefver jag opp igen. Allt är skönt, natur, bostad, menniskor, mat. Det är ett välsignat ställe. Hvaför vet jag inte."

Stor pastell på papper

Tredje eller fjärde pastellen av bron över Loing