fredag 16 januari 2015

Favorit i repris; vaniljmarinerade apelsiner

Mina marinerade apelsiner serverade i en pajform och på Konstnärsklubbens porträttduk
Jag glömmer den emellanåt, så dyker den upp som lust och längtan, mina marinerade apelsiner med vanilj. Alltså, egentligen och från början stod jag och filéade apelsiner i ett Sisyfosgöra. Gick lika bra att skinna med kniv, få bort alla vita hinnor och sedan skära tvärs av i fyra millimeter tjocka skivor. Och så hemkörd glass till.

torsdag 15 januari 2015

Fettisdagsbulle - say no more


Ni vet, jag är född i Norrköping och hade mina första nio år där. När jag var barn åt man fettisdagsbullar eller fastlagsbullar, semlor hade v inte hört talas om trots att Norrköping då var Sveriges fjärde största stad. Senare, alldeles i början av 60-talet kom vi till Stockholm som invandrare och med bred östgötska blev jag killen som pratade ganska så konstigt. Här åts just semlor och redan i januari vilket inte fanns i sinnevärlden. "Då hinner man ju tröttna på dem" sa morsan. "Konstigt", tyckte farsan som hade för sig att han läst om att det är förbjudet att baka semlor för fettisdagen i fastan.

Här åt man semlor till kaffet, vilket var ännu konstigare, att man förhöjt fettisdagsbullarna till bakelser. Hos oss värmdes mjölk från mjölkkanna med gräddskiktet  nedrört. Så skulle det serveras i djup tallrik och med så mycket mjölk att semlan lättade från fatet och slöt en smula. Kanel skulle dessutom doftas över. Och när semlan så sakteliga blöttes upp från undersidan av den rykande heta mjölken, ja, den doften av vetedeg och kardemumma blandat med gräddmjölken och den grova mandelmassan - se då visste man att påsken var i antågande.

(Så ska jag villigt inrymma att samvetet fick sig en törn när jag satte i mig semlan på bilden och gick mot allt jag inte vill)


Strömming i pipelinen


Ja, men det är väl klart. Den nya snabbmaten som andas så mycket mer kvalitet, natur och tradition kröns av strömming, Ni vet den lilla sillen norr och öster om Kalmar Sund, clupea harengus membras.

Ensamkväll med en massa jobb. Passar med en knäckesmörgås och nystekt strömming framför kakelugnsbrasan.

Så här enkelt är det:
Köp filéer. Ryck bort ryggfenan. Bred senap med pepperrot på insidan av filén och lägg ihop eller vik. Vänd i rågmjöl, stek i smör. Lägg upp på smörat knäckebröd när svalnat något. Salta och ät!

(Lägg eventuella överblivor i ett,två,trelag = 1 del ättika 12%, 2 delar socker och tre delar vatten) och med tunnt skivad rödlök, några pepparkorn, that's it!)

måndag 29 december 2014

Milt omtumlande mässa i Allhelgonakyrkan med griskind och fish&chips i bästa sällskap


Det finns sådana där stunder och tillfällen och möten som man aldrig, aldrig, glömmer. Sådant som etsar sig fast som ohyggligt ingripande och betydelsefullt trots att de försiggår i en slags meditativ tysthet, en malande välbehagskänsla (jo välbehag kan vara malande om Ni inte visste det, men kan lika gärna uttryckas som lyckorus).

Hört om platsen och anden i många år. Vänner som insisterat, men jag har inte riktigt tagit steget. Olle Carlsson som predikant, som officiant och som präst. En timme, med alla dessa människor som annars aldrig hade träffats, bara passerat varandra utan reflektera. Nu satt alla där i bönen, i nattvarden, i sången, alla olika och ändå lika. Överfullt i en mässa i en gammal kyrka mitt i stan, klockan 18 en vanlig ledig söndag. Vi tänkte på hur många landsortskyrkor som stått i stort sett tomma under ordinarie mässa på söndagen efter jul.

En timme mässa, med meditation, tyst bön, samtal, utan att ge avkall på det ceremoniella och hela tiden med den välkomnande solidariteten och mångfalden. En fantastisk, tyst, erfarenhet i det bästa av sällskap.

Vi travade vidare till mitt vattenhål i Gamla Stan, The Flying Elk för en fish&chips (stans bästa) och för mig själv en griskind med så mycket smak att den kändes lika omtumlande som kvällen i sig. Träffade alla gamla vänner, både de som jobbade kvar och de som lämnat, men som satt där ändå, nu som gäster. Tack alla för glada tillrop och att man inte blivit bortglömd och Tack Du som hela tiden var vid min sida, bättre kväll kunde jag nog inte fått.


söndag 21 december 2014

Så tacksam och berörd - egen kniv hos Frantzén


Jo, det är några få förärat och har aldrig dragits några stora rullor för, men när jag nu upptäckte det senast jag var där, förra onsdagen, så lyfter jag saken lite och i alla fall till min egen ogenerade smickernivå.

Jag har ju vetat om det länge, att stammisar och vänner till restaurangen föräras en egen kniv som läggs fram till måltiden. Nu är jag en av dessa och det känns verkligen smickrande och upphöjt och roligt.


Det bästa var att jag fick upptäcka det själv och det är klart att ingen understryker gesten med åthävor hos serveringen, det tillhör ju att bara vara och inte märkas, men ändå utstråla klokhet, sällskap, förnöjelse och väcka smådämpat samtal.

Då var det sagt, jag ingår bland de utvalda, tack!!!

Sen, så kommer det inom kort en liten exposé över vad som serverades och hur det smakade.



lördag 20 december 2014

Getost med ragg och shropshire med pepparkaka



En ny i ostdisken betyder inte en ny vara utan en ny osthandlare bakom disk och idag kunde jag inte hålla mig utan gick fram mot de läckra fransåsiska läckerheterna och frågade om man möjligtvis tillhandahåller hushållsost, en som inte smakar för mycket.

Det är svårt att hålla sig för skratt när osthandlaren försöker ta mig seriöst och proffsigt, men samtidigt får något vilset irrande i blicken och mantramumlar "hushållsost". Ser hennes benägenhet och hjälper henne på traven..."frallaost".

En av handlarna överhör och noterar min närvaro och säger med hög röst "Han bara driver med dig".


Okey, efter en del skratt frågar jag efter ostar som gått tiden ut och som de inte kan sälja till andra. Den nya i disken fattar inte den galoppen utan tror att jag driver med henne igen, men det gör jag inte för jag anser att ost ibland är som allra bäst när den fått gå så länge att den knappt står ut med sig själv och jag minns några ostäventyr hemma hos Staffan Tilander på sin tid, med torra goda surskorpor till och ostar som av andra och vissa butiksägare mest betraktade som billig fågelmat och inte visste vilka dyrgripar han sålt ut för fem kronor stycket i bit.


Nej, några sådana ostar fanns inte för dagen. Bad då i stället om en "getost med ragg". En som verkligen smakade get och inte vara varit i närheten av en. Vilsen blick igen och till slut fick jag med mig en La fleur Sologne, förvisso en dussinvara, men lite övergången får den verkligt håriga getsmaker, så där som vid roten av raggen. Irriterande mjällhet vägs bort med en god syra, för dem som estmerar vin är det enkelt även om getost och vin aldrig är riktigt enkelt. Vitt kanske med kristallig lust, vad vet jag som inte smakat på över 21 år och inte längre ens minns. Nä, men syra från min syltade pumpa kanske, och visst, alldeles utmärkt. Ingen hemma gav upp osten förrän den var slut och då hade även första konserven av mina pumpor också tagit slut, inlagda med stjärnanis och svarta senapsfrön.

Några av årets egenskörd av pumpor för soppor, grytor och syltning

Så, den ännu mer påtagliga shropshiren, mäktigt smörig och med ett lagringsbett som är beroendeframkallande. En billig köpepepparkaka som botten.