måndag 14 oktober 2019

Bak och Chokladfestival



Jo det var chokladfestival i helgen. Tyckte det skulle bli en utmärkt sysselsättning som avslutning på veckan. Det blev det också på sätt och vis.


Landade i finalen av årets konditor. Mycket folk, trängsel och spänning. När det sedan drog ihop sig så blev det skickliga Isabella Westergren från Bollnäs och Stockholm Hotell At Six som vann. 

Snuttifierat och ganska obegripligt fick hon komma till tals i TV4 och morgonsoffan alldeles för några timmar sedan – borde fått ett betydligt bredare upplägg med sina konster.

Tävlingen blev det centrala på bak och choklad. Bland utställarna mängder av industritillverkare och agenter för mängder av chokladvaror. De där hemkörda pralinerna fanns väl här och där, men hantverksdelen var väldigt bortryckt alltså till förmån för storfabrikanter klädda i hantverksdräkt.

Två saker. Jag letade och letade och hittade till slut en bänk med elever på Kristianstads yrkeshögskola för konditorer. Vackra, rasande goda små munsbitar till praliner med klassiska päron, karamell och kaffe och med lena ganacher.


Det hör ihop, ost och choklad – inte många som uppskattar kombon, jag gör det!
Ramlar mitt in i en ostprovning med ett par och hos båset till Bränna gårdsmejeri som fysiskt ligger i Valsjö tio, tolv mil norr om Östersund upp mot norskegränsen.
Smakade en rad getostar, där i stort sett alla var positiva överraskningar. Men den bästa låg längst ner var brun, lite skrumpen och ingick inte i provningen, en vit caprin, lagrad i långt över ett år.


Jag har varit på jakt efter den sedan jag jobbade med Christer Lingström på Edsbacka och hade kontakter med en getfarm i Norrtäljetrakten. Det är väl snart 20 år sedan och jag fick köpa till jul en ålderlig caprin som doftade get, jord, nötighet, ammoniak och hade en sådan umamiverkan att det blev implosion långt bak kring tonsillerna. Nu låg den där framför mig för 550 kronor kilot. Klart att jag köpte mig en rejäl bit och lyckan var fullständig.

söndag 13 oktober 2019

Nattvandring XXXIX



Vemod, löven som spelar mot stegen, mängder av dofter i marken, kylslaget i luften, blänket från neon i ögonvrån.

Gick ut direkt efter partiledardebatten, oupplyst, oinformerad, liksom sönderhackad inombords.
Jag ville höra dem alla lägga ut orden, låta innehållet spela, höra slutet på halvfärdiga tankar, höra dem debattera seriöst och lyssnande. Nu blev den en jävla blandfärs.

Så fort ett tal blev intressant och tog en vända in i ett nytt andetag bröts talbågen av debattledarna och ordet fick vandra vidare. Det är klart att det skapade en fruktansvärd frustration och hade gjort det oavsett vem som drabbats, att hindras att få ut sitt budskap.

Varför annonseras det som debatt när debatt inte får förekomma, när ingen får lägga fram sin åsikt att debattera om. Ständigt avbröts ”kombattanterna” och sedan var det dags att byta ämne bara för att samma sak skulle upprepas igen. Stackars människor och stackars oss som fick stå ut att titta på eländet.

Den här sortens TV-debatt har bara eskalerat och journalisterna har gjort konst av att snuttifiera och förytliga, tyvärr…nu bajsar Assar. Nu går vi hem i natten.

lördag 12 oktober 2019

Sara Danius, ett minne som förändras.



Hon hade nog glömt det för länge sedan, men inte jag. Stort intryck av en tio år yngre människa och det för länge sedan.

Jag bodde i London, gick på Royal College of Art och ibland på månadslånga besök i Paris.
Träffade ett ungt svenskgäng av vänner, framtida poeter, litteraturkritiker, författare, musiker, komponister och konstnärer. Vi umgicks flitigt om kvällarna.

Bland alla dessa satt Sara Danius, vet inte ens om hon hade kommit ur tonåren. Det var på Cafe de Flore. Och jag kommer ihåg hur hon vände och vred på allt vi pratade om till den grad att samtalen bara blev djupare och djupare tills ingen riktigt hängde med längre. 
Det var mitt första minne av Sara Danius och det där mötet har hängt med mig hela livet, märkligt och sorgligt att hon tog slut plötsligt och mitt minne av henne blir ett minne av en död.

"Hon hade så mycket kvar"
Så liknande sa en av min livsmentorer inom konsten en gång om sig själv när läkaren hade utmätt hans tid till följd av en elak cancer:
"Jag är mitt uppe i mitt skapande och har så mycket kvar att göra". 
Han sa det till en själasörjare, en präst. Hon svarade: 
"Du vet om du får leva i hundra år till som en förlängning, då kommer du att säga att du är mitt uppe i ditt skapande och har så mycket kvar att göra"


torsdag 10 oktober 2019

Sopberget i vårt kvarter



Det här är vårt lilla sopberg i soprummet hemma. I påsarna stoppas allt, textilier, emballage, plast, metall, glas, och matrester.
Det luktar illa.
Ändå finns kärl för allt detta att källsortera i.
Matkärlet särskilt. Ska sorteras i speciella papperspåsar. Fyra sådana påsar kan omvandlas till så pass mycket biogas att en stadsbuss kan köras i en mil.