söndag 26 juli 2015

Laxsallad med första ringblommorna


Sommaren är en skitodlingssommar. Ibland har jag märkt att ljuset, värmen, vätan kunnat vara mig behjälplig när jag kommit sent ut med grejer i trädgårdslandet, när potatisen blir satt en månad efter alla andra, bönorna sätts en bit in i juni och rödbetorna likaså.

I år ligger allt allt för långt bort från sommarräddningen. Potatisen okey, har skattat något (vilket betyder att man liksom går in under och tar bort de största bästa och första och sedan låter plantan stå), men märkt att nematoderna i det här nya landet inte är potatisen nådig. Ärtorna, allt för sent satta. Bönorna spränger först nu kraft, gurkorna gulnar av att det är för kallt. Allt stillnar ju när jorden blir kylslagen och annat har den ju inte varit.

Tröstade oss med en laxsallad på Kristinadagen. Filéade en liten lax, smörstekte helt urbenad och skinnfri och bara med salt. Lät ligga. Dagarna innan gravade jag en annan liten lax. Nu kombinerade jag gravat och stekt (38 graders innertemperatur), monterade med kinakål som körts i ettersalt kokande vatten någon minut och sedan lagts i isvatten. Lök på laxen? Självklart, springonions, ringblommornas kronblad och mitt forna hatobjekt, paprika (men rött passar till rött) allt med en enkel hemslagen majjo.
Så blev det och så fick det vara!

lördag 25 juli 2015

När saker lägger sig i mönster

Inte många numera som sett en hässja, än mindre vet hur man lägger en och varför.
 Nu låter jag knackig, kanske knäpp, när jag säger att jag alltid tänker i två eller flera plan och allt parallellt och samtidigt och att allt i mitt huvud blir mönster för att sorteras och kommas ihåg och läggs då i rutor som blir till system, minnessystem.


I mina målningar, från den tiden jag målade, vilket jag gjorde en gång i tiden och kanske snart i en framtid, var mönstren tydliga, repeterande, seriella som en slags stämplar, men ändå olika i varje bild, avgränsade.

Upptäcker alltmer hur jag uppskattar det där lite skeva och förskjutningarna, som att mönstren är lagda medvetet med en skavank, sådant som bryter seendet, får tanken att göra tvära kast.


Var på Linnés Hammarby nyligen och jag slutar inte att ständigt försjunkas i 1700-tals tapeterna. Egentligen tror jag inte de får fotograferas, men tagna utan blixt är det ju inget förfelat. Sköna mönster, som tankar, som plan, som rutor.

tisdag 21 juli 2015

Lever på frysen för att tömma till hösten


Visst, det upprepar sig varje år. Att man står där med en knökfylld frys, grejer som frysts in för vintern, men som det aldrig blivit av att man brukat. Alla dessa omsorgsfullt inslagna paket med blanchad mangold, nogsamt buntade gnissliga gula störvaxbönor, bondbönor för bondbönsvälling, findelar av höstens lamm, korvar och överblivor.

Så hittade vi ett paket fuseli av majs, alltså mjölfritt. Blev middagsmat med fryst hel spenat och thairäkor. Körde skalen md äppelbännvin och brände av med blast från vårlökar, massor av vitlök, ostronsås, soja.

Stekte räkorna för sig och spenaten för sig, bara hastigt. Slog ihop och hällde den silade såsen över. Sist på toppen skuren vårlök och bitar av skuren thaiomelett.


Lunchen fick bli en del överblivor till sallad. Trista men knapriga isbergssalladen i botten nästan hyvlat skuren. Över det rökigt grillad squash i skurna fyrkanter. För att få textur lite ytterligare rå squash och gurka. Så tomatkött, mest för färgen. Hade några kycklingbröst jag grillade igår och sedan rökte med timjanris (har hur mycket som helst av den varan). Skar ner i matigare bitar. Från Antuna kommer Tyras ägg, så djäla knallgula att det lutar åt orange, en näve nyskördad dill över, vårlökar, små bittersöta sockerstekta färskpotatisbitar med instekt rökt paprikapulver.

Slog en vitlöksmajjo att ha till, nästan elakt vitlöksfräsig.


måndag 20 juli 2015

Ulriksdal och kungligt kök



Jag har haft förmånen att få ha en del med Ulriksdal att göra genom åren, inte minst som producent och utgivare av en kundtidning åt Ulriksdals Wärdshus, men det är länge sedan nu.


När jag återvände i veckan som var blev återseendet kärt, serveringsrummet i gråtonat venetianskt grönt med golv-till-tak-skåp i rena funkislinjer, Bolinderjärnspisen som kastades ut* när elspisen installerades då köket byggdes om åt kronprinsparet 1923 och efter protester murades tillbaka, köttfärsstöten i granit (?), styckkubben, virrvarr på köksbänkarna (senare).





Bland alla slottets pinaler och miljöer, överbyggnader och förbyggningar är det ändå köksregionen som jag tycker är den mest njutbara eftersom den är så välhållen intakt som en tidskapsel som bara skulle kunna befolkas och sättas igång när som och fungera.


* Det berättas om kronprinsen att han med stor entusiasm deltog i ombyggnads och moderniseringsarbetet inför flytten till Ulriksdal med nya hustrun Louise 1923. Så noterade han till sin stora förtrytsamhet att den gamla Bolinders gjutjärnsvedspis rivits bort till förmån för en av Bolinders första elspisar, förvisso en maffig och som industrihistorisk ikon ännu med kulturhistoriskt intressant och värdefull än den gamla vedspisen, men ändå. Kungen var inte sen att protestera och med argumentet att det aldrig skulle kunna gå att laga en smaklig sås på en elspis murades vedspisen in igen jämte nymodigheten och så står spisarna än idag som på rad, blanka, nästan tyst frustande, vackra.


torsdag 16 juli 2015

Livskvalitet bland krolliljor, rosor, riddarsporrar och kärlek

Det finns tillfällen när jag slås av den där eftertanken att Lugnet är så välbehövligt och efterlängtat. Som krolliljorna i trädgården, rosorna, kärleken, ungarna, det levande huset, skogen omkring och landskapets historia. Så läggs andetagen i jämnare rytm, pulsen går ner, hetsen släcks och det blir bara vackert. Sånt jag bara önskat. Här en exposé över sakers tillstånd.

Det dignar av rosor i trädgården och i skymningen doftar de över allt

Huset är i två plan sedan vinden inretts som ateljé med ett ateljékök, bad och två sovrum. Nedervåningen håller två hallar, en med trapphus, dusch och tvätt, lantkök med kakelugn, två sovrum och ett vardagsrum ochkså det med kakelugn. Trädgården är gigantisk med stora gräsmattor, kryddträdgård, köksträdgård och väl tilltagen köksträdgård samt uthus.

Alltid önskat krolliljor i trädgården nu växer de rikligt


Och inte långt från huset ligger skogar och åkrar. Här är lövgången ner mot Edssjön

Kristina hade med sig sina växter när vi flyttade ihop, stolta riddarsporrar, rara  perenner och rosor.

I trakten har det alltid bott människor, spår efter generationers aktiviteter räcks ibland och här och där med mossa och mull



Och borta vid Edsallén pågår just nu en stor utgrävning där folkvandringstidens och tidiga vikingatidens spår lyfts fram under den tunna odlingsytan

Älskade Alma 1

Och älskade Alma 2
Så min vackra Kristina

onsdag 15 juli 2015

Plötsligt har jag blivit en människa gjord för frukostering, aldrig förr.



Hemma, när jag var barn stod alltid kaffet på till frukost. Från tidiga skolåldern blev det en kopp kaffe, svart, i hastigheten med kanske en brödbit med ostpålägg.

Ja, ja, ja, frukost med den, en kopp kaffe, på sängkanten är ju bra att ta till denna
sommars regniga oträdgårdsdagar!
Jag fick aldrig för mig att frukost var så viktigt, att det kunde vara samlande socialt före början på dagen, att mättnadskänslan skulle hålla i sig och hjälpa en att ha bibehållen koncentration fram till lunch. Min konstruktion gör ju att jag behöver allt jag kan få för att bibehålla en koncentration. Min vetgirighet och lust för mig alltid bort från saker som egentligen! Nu kan ju det vara en stor fördel och har till stora delar varit det för mig, men man vet ju inte, kanske med mer frukostering skulle jag kunnat kringgå vissa minor om inte annat omgivningens förvirring, irritation och ilska.


Vidare i livet blev det på sin höjd en kaffe och det så tidigt som möjligt, ibland kanske parisienne, en café au lait, en bit bröd med en klick söt jordgubbsmarmelad.


Träffade aldrig heller en partner som tajmade mina morgontider och att frukostera med. Hade förmodligen ingen lust heller.
När så barnen kom ville jag nog att de skulle få en annan frukostfostran än jag själv så vi har alltid samlats kring frukostbordet, inte sällan, på senare år, med resultat att vi missat första tio minutrarna av skolan. Frukosten är ett dåligt försenankomstargument.



Blev sambo i våras, vilket kanske är allom känt. Frukostarna har blivit njutning, med hemrostad müssli, pressade juicer, smothisar, hembakat bröd, hemlagade marmelader, hemgjord lemon curd och så svart presskaffe eller te bryggt efter alla konstens regler.


Serverad och äten i sängen eller i trädgården har frukostering plötsligt blivit en stor passion.

Kristina, min vackra sambo, frukost och livspartner

Vår paviljong på andra sidan huset är också den en fantastiskt frukostplats

Morgonen i morse var inget undantag, frukost under parasollen på baksidan av vårt vackra boställe, den gamla statarlänga från förra sekelskiftet.

Det gamla vackra lugnet om kvällen i väntan på morgonens frukostering



fredag 3 juli 2015

Skräck och förtjusning i samma box. Albanien bjuder in




Nu har vi varit hemma dryga soldagar, minst lika varma som i Albanien dit vi for för en konsertturné med Nicolai Kammarkör som var mycket mer.
Konserterna var lagda så att vi fick se i stort sett hela landet från ytan och till djupet, politiskt, socialt, utveckling och historiskt.

Översållat med krigsminnen, minnen från den onda tiden som inte alls kanske var så ond i mångas ögon.
Vår taxischaffis förklarade på sprucken italienska hur de höga moderna husen representerade demokratin och de låga vackra husen "communista". Nu finns här bara mafia, prostituerade, lurendrejeri och våld. Förr var det ordning och reda och lyckliga människor. Fan trot! Ordning och reda möjligen, men lyckliga? Knappast, när var och en som går på gatorna har en relation till den värsta av dödar, avrättningsdöden under Hoxhas polisstatsordning och underrättelseorgan Sigurimi.

Mötena med människorna, med publiken, med alla hjälpsamma och ändå handfallna har etsat sig fast. Alla dessa nyfikna trots demokrateringsprocess som inleddes vid Hoxhas död och tog fart vid befrielsen under början av 90-talet.

Det här är ett av de centrala byggnadsverken i Tirana, Enver Hoxhas mausoleum, eller pyramiden som den kallas i folkmun. invigdes på Hoxhas 80-årsdag 1988 och ritades bland andra av hans dotter Pranvera. Nu krossat och klottrat av hat. Tiranaborna ser helst att skiten rivs där det talande nog ligger dikt an och är sammanbyggt med Tiranas och Albaniens TV och Mediacentrum.

Svidande vackert som skulle få Gud att skratta. Landskapet böljar och visar upp den vackraste av sidor både från bergens högsta svindlande vägsträcka ner till de bördiga dalarna och däremellan oändliga olivlundar och dessa milslånga stränder ut mot norra delens Adriatiska hav och som snart kommer att översållas av tillresta turister. För så är det att Albanien, när väl man rättar upp övergången mellan benhård stalism till förståndig demokrati kommer det här att bli det nya, nära turistlandet.

Mer om Albanien kommer när väl jag landat ordentligt och fått smälta intrycken.