fredag 17 juni 2022

Stor saknad efter Assar och lite av resfeber har slagit mig efter Lovisas storslagna födelsedagspresent


Hade jag för tio år sedan sagt att jag saknade en hund skulle jag anklagat mig själv att vara pjoskig! Trodde aldrig att jag skulle bli så fäst vid en krabat som jag blivit. I onsdags kom våra vänner Per och Annliz och tog Assar med sig. Så fantastiskt med hundvakt ända till midsommarafton.

Sätter nyckeln i låset hemma - ingen kommer raskt och glatt och möter mig. Ingen tar omedelbart min plats i soffan när jag reser mig för en vända i köket. Jag hör tassande mitt i natten, men ingen hund är där. Jag har Assars tider i kroppen och planerar min dag efter dessa. Tänk att saknaden kan vara så stor och att jag så knutit an till en så trogen filur.

Lovisa med Assar

En annan jag saknar väldigt mycket är Lovisa som drog till NY för ett år sedan och som sitter lite fast i USA i väntan på nya uppehålls och arbetstillstånd. Men med barn är det annorlunda, där är man ju lite förberedd på att de ska stå på egna ben och dra hemifrån. Lovisa gör det med kraft och med den äran. (Jag spricker av stolthet!)

Nu drar vi. Jag ska fira min 70-årsdag på måndag och tanken var från början att detta skulle ske i tysthet. Liksom att dagen bara skulle flyga förbi, men icke sa nicke eller snarare Lovisa som suttit i NY och smitt stora planer för sin pappa. I veckan ringde hon och släppte födelsedagsbomben. Hon har ordnat med en resa för mig och Kicki till Island (stått på min bucket list i 60 år!) allt fixat, flygbiljetter, hotell, hyrbil, allt! Hur fantastiskt är inte det? Överraskningen var nog en av de största jag erfarit. Alla andra har vetat om Lovisas planer sedan februari och jag har inte misstänkt nått. Nu överrumplad, och lycklig. Fattar inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna allt detta, så generöst och så otroligt vackert av Lovisa.



torsdag 16 juni 2022

Jag menar bara - dansk ribbestek - kan det bli bättre?!


 Kom över ett bra stycke kött från svensk gårdsgris, en utstyckad ribbestek. Kommer att ge oss god mat i två dagar minst. Puffig knaprig svår, mjukt välsmakande kött, så en gräddsås och egenodlad röd toppkål med sötsyrliga toner av citron, sirap och salt. Kokt potatis till.

Och vet ni?

Den skötte sig helt själv i ugnen - ingen snabbmat utan vällagat långkok som egentligen inte tar längre tid än något annat. Man behöver liksom inte sitta och titta på steken genom ugnsluckans glas utan kan göra en massa annat.

Själv passar jag på att packa för en resa till Island tillsammans med Kristina - på vår bucket list i massor av år, för mig i nu jämt 60. Nej jag flyt inte men fyller jämt på måndag om det är den 20e och resan är en fenomenalt, nästan generande stor, 70-årspresent från min älskade Lovisa.

Jag ska passa på att berätta. När jag var tio år och hade sommarlov botaniserade jag som vanligt i farsan och morsans bokhylla. Bland alla klassiker stor en svart bok "Kamera 55". I den fanns ett stort bild och textreportage från Island där Hekla hade haft ett mindre utbrott. Jag blev fullständigt uppslukad och lade allt om Island på minnet, alla bilder etsade sig fast och jag minns dem än idag. När skolan började om hösten var det gängse genomgång om vad alla elever sysselsatt sig med under sommaren. När så fröken frågade om någon till och med varit utomlands - det var ju inte så vanligt med utlandsresor 1962 - räckte jag upp handen och sa "Jag har". "Jag har varit på Island". Var det en lögn? Nej, jag hade varit där, rest i en bok som var så stark att den blivit verklig, Och jag fick redogöra för allt jag sett och allt jag visste om Island. Tror jag sett mer och lärt mig mer än om jag varit där fysiskt.

En gång i tiden hade jag ett gästlektorat på ett universitet. Min professor som också var en av mina bästa vänner reste sällan eller aldrig utomlands fysiskt, däremot resta han i kartor (!). Därmed hade han sett hela världen vilket vi diskuterade i en intensiv brevväxling skrivet på maskin och med teckningar och diagram inpetade. Så diskuterade vi djupa förkastningssänkor i Sibirien och isfria utstickare i Antarktis, golfströmmens vänding och ålens vandringar. Och nu kommer jag äntligen till Island.

söndag 12 juni 2022

Sotaren bara öste ner bona!



Mitt förnuft säger att det här är gigantiska getingbon. Eller?

Vi fick piporna granskade och tryckta. Sotaren, en jovialisk man från Ljusdal, Åtta år yngre än jag själv, balanserade mästerligt på taket och  sänkte ner både tryckmätare och kamera. Sen en ampull i röret och in på den lilla krypvinden för att se om det sprutade ut någonstans i dessa dolda rum.

På väg in genom den lilla lyckan under taknocken, rev han ut det ena bot större än det andra. Obebott, ropade han ner till oss när kolosserna landade vid våra fötter.

Senare berättade han om äventyr på olika vindar med bebodda bon i storlek av basketbollar - precis som vår obebodda.

Men nu till frågan som jag skulle kunna vara tvärsäker på men tvivlar - är det verkligen getingbo, det där stora. Att de gråa bollarna är getingar som byggt är vi självfallet på det klara med, men det andra? Någon expert på nätet?

PS Skorstenen godkänd på alla punkter! DS



lördag 4 juni 2022

Överblivor? - Nej bara en glömd köttfärs

"De elaka svinen sökte genast upp andra sulor att äta"

Så skriver Linné i en av sina reseböcker när det handlade om att välja mellan "potatoes" och skockor. "Ty ett fält med skockor kommer åter år efter år utan att jorden behöver brukas eller ny gröda behöver sättas ut" (fritt översatt)

Det är klart att en sådan självgenererande växtlikhet som skockor vinner i längden, och när han tar "potatoes som under vintern i källaren förvarats" och ger dem till svinen så radas dessas okokta "rötter" till fördel för annan mat att äta i grisgården.

Så småningom slår Linné dock fast att "Man äter inte potatis för dess utseende eller smaks skull utan blott och bart för dess näring". Och faktiskt kan man hålla sig till potatis över tid utan att få några allvarligare fysiska men. Ser man krasst på det så skulle potatis kunna bli en världssvältsräddare vilket denne, inte bara ordnare av växtlighetens sexualsystem utan ockå dietetikens fader, kunde slå fast.

Äsch, bara något som kom upp när jag "framkallade" bilden av gårdagens middag. Tittade på utgångsdatum på 1,4 kilo lokalt fabricerad köttfärs som blivit liggande i kylskåpet och så att det var som sista dagen igår.

Köttbullar, köttfärssås, uppstekt för frysen, hamburgare? Nej det blev köttfärslimpa och så en hel del till Assar (vår hund)

Lätta, välsmakande, saftiga, saltiga och kryddiga skivor köttfärslimpa. Vilken skillnad det blir med lite extrafet köttfärs...NEJ NEJ NEJ - det ska vara blandfärs, utropar vän av någon slags ordning. Absolut inte! Det ska vara utmärkt köttfärs och så med långstekt lök som mixas och blandas i.

Så här gör jag fritt från huvudet:

Till ett kilo köttfärs börjar jag med att låta en dl skorpmjöl svälla i två deciliter fet mjölk. Blandar i två lantägg, ordentligt med salt samtidigt som jag steker en stor finhackad gul lök i 40 g smör som sedan får svalna. Guckar ihop allt detta med köttfärsen till en välblandad smet.

Så klär jag två mindre avlånga brödformar med ugnspapper och klappar i smeten. Ungefär innan dess sätter jag ugnen på 200 grader. Toppar köttfärslimporna med extra salt från kvarn och ett skikt med nymald svartpeppar och lägger över några lagerblad...skjuts in i ugnens nedersta fals och sätter klockan på 40 minuter. Väntar tills limporna nått en innertemperatur om 70 grader. Tar ut och häller av juicen som sedan får bli en ganska lös gräddsås. Kokta potatisar till och lite rårörda lingon,

Vaknade upp med sol mot sovrummets linnegardin, bara det!

söndag 29 maj 2022

Den där lille parveln som aldrig ger upp - August - Idag fyller han 15.


Han föddes idag för 15 år sedan och tvärdog direkt. Bara sådär slutade andas. "Det här ser inte bra ut", sa jag. "Jodå, sa barnmorskan på Danderyd". "Nej, absolut inte". "Du har rätt", sa barnmorskan och slet iväg med August i väldig fart. 


Det blev sådär att tiden stannade. Mamma Na, helt omtöcknad efter en ganska besvärlig förlossning, min andning stoppade också. Sprang efter och in i ett rum med all utrustning man kan tänka sig. Och där låg han min lilla pojke, uppkopplad med slangar för syre och kablar för analys. 


Jäklar som marken kan svikta, när hopplösheten blir evig och förlusten oändlig. 

Tiden var fruktansvärd lång i mig, men bara någon minut i verkligheten. Där låg han plötsligt och skrek och sprattlade.

Fullständigt dränerad på kolhydrater gick hans system ner så mycket att han inte orkade suga i sig från bröstet, inte ens andas. 

Han var okej August, men fick ligga kvar på BB under tio dagar och med ständig övervakning. Blev sönderstucken av ständiga blodprov. När så fullständig balans uppnåtts släppte läkarna taget om honom och garanterade att han inte skulle få några framtida men.  


I veckan som var reste vi upp till torpet. I bilen började han sjunga, olika stämmor ur repertoaren i Sollentuna gosskör. K och jag satt alldeles tysta och bara lyssnade, så inträngande vackert, en så fantastisk röst, en klang som fyllde inte bara bilen utan också våra inre. 

Nu har jag fått förmånen att kampera ihop med den här gossen från mina egna 55 till 70. Jag är så tacksam för det. Hans sällskap är så utvecklande, så givande och det är "föräldra-barn-kärlek" på riktigt. 



Vi arbetade i trädgården, gör om det mesta. August kom ut och ropade att lunchen var klar. Jag berättar det nu på hans födelsedag för ett rikta sökljuset på hans säregna begåvningar. På rösten, på musiken, på kornetten (stod på farstun och spelade sommarpsalm ut och bort mot de blånande bergen), på maten. Där var uppdukat med hemlagade vårrullar och en himmelskt god buljong med dumplings fyllda med anka och ingefära.

Samma kväll bakade han helt fantastiska pizzor efter att ha kört padda och plattat till den ny grusinfarten och efter att ha vältat ner ängsblomfrö och åkergräsfrö i matjordsskiktet över det som förr varit en onödigt stor villagräsmatta.  


Älskade unge vad du är bra! Tack för att vi får vara med dig.


måndag 23 maj 2022

Mer om detta Anguskött från Stenspers gård i Tallåsen - idag en Vitello Tonnato på en liten utstyckad rulle.


Alltså, kan man använda ett slitet uttryck som "helt magisk" så gör jag det om en liten utskuren rulle från en ko som  inte dög till något annat. Men vilket kött.
Stekte den runt om, bräserade med morot, lök, lagerblad och några pepparkorn.
Skivade kallnad i tunna skivor och napperade med den karaktäristiska blandningen av tonfisk, sardeller, och en liten vitlöksklyfta som kördes med olja till majonäsliknande konsistens, späddee på med lite citron och så toppade jag med rikligt md kapris och hackad persilja - kan något vara så gott?

Råbiff på fetlagt kött av sinad ko


Min fäbless för Råbiff är känd. Inte mins för att jag återkommande skriver om råbiffexcesser. Inte bara här på Tabberaset utan också som nu senast i tidningen Fokus.

Jag vill nog mena att jag är smakexpert vad gäller just råbiff så jag som oftast äter det hemma och använder råbiff som en slags temp på hushållning och restauration när jag reser. Ätit, förmodligen med livet som insats, råbiff i orienten såväl som i väst och på andra sidan Atlanten. Och visst, jag har överlevt, till och med mått alldeles utmärkt.

Häromdagen var jag och K på besök på Stenspers gård i Tallåsen. Vi blev kvar i flera timmar, helt fantastiskt bemötta och fick hälsa på Anguskorna nere vid älvkanten där de betar som på en grönskande savann.

Här finns utöver en fantastisk riktning för djurhållning och djuromsorg även kunskap av stora mått avseende det kött som produceras, om smak, fetthalt, ålder, mognad, mörning och foder. Alltså hela kedjan från det att tjuren släpps i kohagen till det som serveras på bordet.

Med oss hem fick vi ett rejält smakprov av råbiffmald färs från en alldeles för fet ko för att passa EU,s poängsättning - sånt där utmärkt kött som aldrig i helvete skulle passera ut till affärer, men som är det allra utsöktaste. (missa inte deras gårdsbutik om ni har vägarna förbi eller till Tallåsen)

När vi kom hem tillredde vi råbiffar med klassiska tillbehör. Det smällde i munhålan och skulle man kanske citera en av våra mest framträdande gastronomer så "gjorde det utmärkta köttet små priruetter".

Kanske också ska påpeka att den lilla äggulan kommer från vaktel!

Med tanke på min råbiffserfarenhet sätter jag den här upplevelsen alldeles nyligen högst av alla.

Dagen efter gjorde jag små parisare (på limpa!!!!) med gul lök och ett magrare kött, även det gjorde piruetter i munhålan.

Inser värdet av att välja och klokt avväga vilket kött vi ska äta!